Funky fresh!

Omogen kommundebatt om välfärden

2012-02-10T18:25:00.000+01:00

Argumenten för vinster i välfärden är lika bräckliga som isarna på strömmande älvsträckor. När man testar dem bär de inte. Mot bakgrund av detta har Vänsterpartiet gjort ett utspel till den nya socialdemokratiska partiledaren om att sätta ner foten och samarbeta med oss för en stark offentlig välfärd. Hur det blir med den saken får vi se.

I Östersund hade vi sammanträde med kommunfullmäktige i går kväll. Jag hade skickat en interpellation med frågor till kommunstyrelsens ordförande för att få veta vad hon tycker om situationen som vi har nu. Debatten som följde kan ses här, klicka på fullmäktiges sammanträde den 9 februari 2012 och punkten "17. Interpellationer och frågor - forts.". Eftersom jag gillar debatter och bara stod i talarstolen kring denna fråga har jag skrivit av hela debatten nedan:

- - -

"Kjell Svantesson (S): Då börjar vi med interpellationer, och då är det Nisse Sandqvist som ställer en interpellation till kommunalrådet AnnSofie Andersson angående riskkapitalbolagen i Östersunds välfärd. Får interpellationen ställas? Svar ja. Varsågod Nisse.

Nisse Sandqvist (V): Ordförande, ledamöter och de som eventuellt fortfarande är vakna framför webbtv-sändningen. I höstas så var jag och en hel del andra vänsterpartister ute på särskilda boenden, äldreboenden kallat i vardagligt tal, i våran kommun och i många andra kommuner. Som tur var så hann vi i den här kommunen besöka privata äldreboenden innan en viss skandal uppstod. Jag tror inte att det hade varit så smidigt att komma senare, av olika skäl... I samband med det här så väcktes en hel del frågor i våra hjärnor, och de här sammanfattade vi då i den här interpellationen som jag har skrivit.

Det är ju så att på senare tid så har det ju uppmärksammats hur de här internationella riskkapitalbolagen tar sig in i välfärden och på ett - ur min synvinkel och ur de kanske allra flestas synvinkel - väldigt oetiskt sätt, ett väldigt orimligt sätt, tar för sig av välfärdspengarna. De skattepengar som ska gå till välfärd blir vinster i privata bolag.

Som politiska partier har vi såklart olika åsikter om det här. En del tycker att det är fullt rimligt och legitimt att det finns privata bolag i välfärden som gör vinster på till exempel vårat behov av äldreomsorg, och andra tycker inte det. Men nånting som vi borde kunna vara överens om, oavsett parti, det är det här som kallas för riskkapitalbolagens skattesmitande. Det vill säga bolag som använder välfärden som en kassako för att ta ut pengar till skatteparadis. Det här är ju en sorts företagande som dels drar undan fötterna från de lokala företag som eventuellt vill konkurrera om äldreomsorg, och som framför allt stjäl pengar helt enkelt, från välfärden, i en väldigt stor skala.

Vi från Vänsterpartiet anser att Östersunds kommun inte alls borde ingå avtal med företag på så sätt att man privatiserar välfärden, men en minsta gemensam nämnare här i kommunen tycker vi i alla fall borde vara att man inte skriver avtal med företag som skatteplanerar. Det finns ju exempel på kommuner där man faktiskt har skrivit såna villkor för de företag som man upphandlar att sköta välfärd, att de ska inte använda sig av skatteplanering i skatteparadis.

Så mot bakgrund av det så har jag ställt tre stycken frågor till AnnSofie Andersson, kommunstyrelsens ordförande, enligt följande. Jag tror jag tar alla tre frågorna på en gång, så blir det inte så himla mycket springande här.

Den första frågan är: Hur mycket pengar omsätter den välfärdsverksamhet i Östersunds kommun som utförs av företag ägda av riskkapitalbolag, till exempel Carema och Attendo? Det är ju de som är de största.

Den andra frågan är: Hur ser du på den kritik som framförts mot riskkapitalbolagens sätt att ta ut vinster ur offentligt finansierad verksamhet och flytta dem till internationella skatteparadis?

Och den tredje frågan då: Kan du tänka dig att se över kommunens upphandlingsregler så att det utesluts att Östersunds kommun ingår affärsrelationer med såna bolag?

Kjell Svantesson (S): Och på det ska AnnSofie Andersson svara, varsågod AnnSofie.

AnnSofie Andersson (S): Tack för det. Jag tänker göra svaret kort, jag har ju skrivit ett svar också redan, i december.

I fjol, eller i förfjol, 2010 då erhöll Carema 43 515 616 kronor i ersättning för de uppdrag de utför för Östersunds kommun, och motsvarande siffra för Attendo är 45 520 041 kronor.

Jag delar kritiken som har framförts mot hur de här riskkapitalbolagen tar ut vinster ur offentligt finansierad verksamhet och flyttar dem till skatteparadis, samtidigt som jag konstaterar att en stor del av den här vinstöverföringen sker ju när man säljer bolagen.

Det är viktigt att vi får igenom en förändring av lagstiftningen i riksdagen, därför att det är inte tillständigt som det fungerar i dag. Vi tycker ju från Socialdemokraterna att det är motiverat att begränsa möjligheterna för företag som utövar verksamhet inom skattefinansierade verksamheter att föra ut stora överskott ur verksamheten. Det vill vi ju skyndsamt utreda.

Sen handlar det också om den här meddelarfriheten, som i dag endast kan gälla för offentligt driven verksamhet och inte den som är offentligt finansierad, vilket ju kan tyckas märkligt.

Ett grundläggande krav i skattelagstiftningen bör vara att de koncerner som äger företag inom vård, skola, omsorg inte tillåts att undandra vinster från beskattning genom att tillämpa orimligt höga räntesatser på internlån mellan koncernbolag och dotterbolag - alltså den här skatteplaneringen.

Vi kan inte i Östersunds kommun stifta egna lagar, utan det är därför jag säger vi måste påverka riksdagen och då få förändringar i lagstiftningen. Jag förväntar mig också, eftersom det finns en stor samsyn kring det otillbörliga och det upprörande i den här skatteplaneringshistorien, att det också kommer en sån förändring i lagstiftningen ganska omgående.

Kjell Svantesson (S): Då har Nisse Sandqvist begärt replik, varsågod.

Nisse Sandqvist (V): Jag tackar för svaret, ordförande, och blir dock inte helt nöjd, får jag ändå säga. Ja, regeringen och Socialdemokraterna har i riksdagen sagt att det här måste utredas, men jag har svårt att se att det är riksdagens ansvar att Östersunds kommun upphandlar äldreomsorg av Carema och Attendo. Jag tycker inte heller att det är riksdagens ansvar att inte göra det, om vi nu skulle komma fram till att vi inte vill upphandla av Attendo och Carema.

När jag har varit ute på de här äldreboendena så har jag ju märkt att de anställda där och cheferna där och de som bor där har det ju fantastiskt bra. De är fantastiskt duktiga människor de som jobbar där, det är inte dem det är fel på. Det jag tycker är fel på är ju just själva företagsformen, och jag ser ingen anledning egentligen till att de här anställda inte skulle kunna finnas i kommunal regi. Eller för den delen i kooperativ regi eller vad de nu vill, det tycker jag att de anställda ska få ha lite mer att säga till om.

Så jag undrar: Varför kan inte Östersunds kommun ta ställning emot de här bolagen? Kan vi inte vara så pass tydliga, kan vi inte ta den ställningen själva, måste vi vänta på riksdagens beslut om det?

Kjell Svantesson (S): Genmäle, AnnSofie Andersson, varsågod.

AnnSofie Andersson (S): Nej, alltså riksdagens beslut handlar ju om hur man förändrar lagstiftningen, inte pekar ut vilka bolag som inte får utföra verksamhet.

Men där har ju vi när det gäller Östersunds kommuns syn på andra utförare än den egna regin, så har ju vi olika ståndpunkter och synpunkter på det. Vi socialdemokrater tycker att det också kan vara rimligt, om vi ställer bra krav i upphandling på kvalitet, utvärderar och följer upp och kompletterar med det här med meddelarfrihet och förhindrar den här skatteplaneringen, så har inte vi några problem med att upphandla verksamhet av andra utförare. Där skiljer det sig åt mellan våra partier.

Kjell Svantesson (S): Slutreplik, Nisse Sandqvist.

Nisse Sandqvist (V): Ordförande, men som du har konstaterat, AnnSofie Andersson, så är det ju inte så att de här rättigheterna finns i dag. Det är ju så att de anställda i de privata bolagen inte har de rättigheter vi vill att de ska ha i dag.

Vi kan heller inte med den lagstiftning som finns nu, och som sannolikt kommer att finnas ett bra tag till, ge de anställda där såna rättigheter och det är av den anledningen som jag väldigt mycket ifrågasätter den uppfattning som jag får av ditt svar, att det finns ingenting vi kan göra i Östersunds kommun gentemot de här bolagen för att förbättra situationen för de anställda. Jag tycker att det är väldigt tråkigt att få det här svaret, att det finns ingenting vi kan göra, när det ju faktiskt är så att det är vi här i kommunen som har beslutanderätten över hur välfärden ska bedrivas, i vilka former och så. Är det så att lagstiftningen sätter "P" för våra krav på privata bolag så kanske det är så att vi måste överväga ifall vi alls ska ha såna.

Kjell Svantesson (S): AnnSofie Andersson, avslutande genmäle.

AnnSofie Andersson (S): Nämen, vi har ju bra erfarenhet av andra utförare i Östersunds kommun. Jag ser ingen anledning att vi inte skulle fortsätta ställa tydliga kvalitetskrav i upphandlingen. Sen önskar jag att det kommer en lagstiftning som kompletterar möjligheterna med meddelarfrihet och så vidare även för personal i privata företag, men som sagt var, vi har olika uppfattning i den här frågan. Vi har i dag både Carema och Attendo och andra inne och utför verksamhet för oss utifrån de kvalitetskrav vi har ställt upp, och i utvärderingar så visar det sig att de också uppfyller de kraven.

Kjell Svantesson (S): Åter till talarlistan, Carina Zetterström varsågod.

Carina Zetterström (C): Ordförande. Ja, det är ju, precis som har nämnts tidigare, föremål för utredning på riksnivå om de här riskkapitalbolagen, och det tycker jag är bra. Sen är det ju så att för att höja kvaliteten i vården och äldreomsorgen, då måste vi sluta upp med att fördöma de privata utförarna och istället fokusera på kvalitet, uppföljning och den enskildas rätt att välja.

För oss i Centerpartiet kommer därför människors omsorg alltid att vara viktigare än en diskussion om driftsformerna. När andra ropar högt om att förbjuda valfrihet och vinst, så är vårt svar att det behövs mer av valfrihet - inte mindre, mer av självbestämmande - inte mindre. Det handlar om att prioritera kvaliteten, att våga släppa in fler småföretagare i vård och omsorg. Det är så vi kan utveckla vården. Tack.

Kjell Svantesson (S): Replik, Nisse Sandqvist.

Nisse Sandqvist (V): Tack, ordförande. Här måste jag faktiskt få protestera. Det vi kan konstatera är att den svenska äldreomsorgen har haft brister, brister som framför allt har uppstått eller blivit tydligare under 90-talet. Brister som oftast har bestått i att det har funnits för lite bemanning, att man har pressat strukturerna så väldigt mycket så att de anställda inte har hunnit med.

De krav som har rests har handlat om att vi behöver få fler händer i omsorgen, det har handlat om att vi behöver få högre löner, vi behöver få bättre utbildning. Jag har aldrig hört - någon av de anställda, i alla fall, det kan finnas bland andra, till exempel chefer inom offentlig omsorg - någon kräva att "vi behöver fler riskkapitalbolag", eller "vi behöver fler privata företag i välfärden". Det är inte det som jag har hört, nånstans, ska vara en lösning på välfärdsproblemen.

Så om Centern hade menat allvar med att man vill höja kvaliteten på våran välfärd så hade ju svaret varit det som vi i Vänsterpartiet har lagt fram ett antal gånger, det vill säga att höja skatten så vi har råd att anställa fler. Det vi ser i de undersökningar som görs nu är att personaltätheten i de privata särskilda boendena är runt tio procent lägre. Vi får alltså ännu mindre personal på vinstens bekostnad. Det är ju det här som är det stora problemet, utöver de problem som bland annat AnnSofie Andersson har nämnt, om att lagar om insyn och offentlighet inte gäller de privata bolagen, vilket såklart drabbar de anställda - tro ingenting annat.

Kjell Svantesson (S): Genmäle, Carina Zetterström.

Carina Zetterström (C): Att det ska vara meddelarfrihet även för privata utförare tycker jag är helt självklart, och jag hoppas att man snabbt kommer fram till en förändring av lagen där.

Men för mig handlar det här om kvalitet. Man måste utgå från kvaliteten, och man ska sätta såna kvalitetskrav som är lika oavsett utförare och som följs upp. Och då är det faktiskt så att har man en dålig vård, eller missvård, då ska man bort.

Kjell Svantesson (S): Då är det slutreplik, Nisse Sandqvist.

Nisse Sandqvist (V): Ordförande, jag vill ju vidhålla att det parti som Carina företräder - i strid med vad vi i Vänsterpartiet till exempel har sagt under lång tid - inte alls har velat sätt kvaliteten i första hand, utan det är ju just att få in de privata vinstintressena, de privata bolagen, i välfärden som har varit deras stora kamp. När vi har krävt mer pengar, fler anställda, bättre utbildning för de anställda, när vi har krävt större rättigheter för de som brukar äldreomsorgen - då har svaret varit "Ja, vi vill ha valfrihet".

Valfriheten har inte gett - i sak - nån förbättring alls för de som använder äldreomsorgen. Den har i sak bara gjort att pengar överförts till privata fickor, som tidigare har gått in i offentlig välfärdsverksamhet. Ville vi ha total kontroll och insyn och ett tydligt ansvar också för oss i fullmäktige - det är ju ändå vi som är ansvariga för äldreomsorgen - då skulle vi ha all verksamhet i offentlig regi, på ett eller annat sätt.

Sen kan man diskutera hur personalen i den offentligt drivna äldreomsorgen ska ha det med autonomi, vill man till exempel på vissa boenden styra mer själv så tycker jag absolut att man ska diskutera det - det är en del av kvalitetsutvecklingen. Men att föra in privata bolag i välfärden är det inte.

Kjell Svantesson (S): Pär Jönsson, varsågod.

Pär Jönsson (M): Fullmäktigeledamöter och övriga. Nisse Sandqvist, du är ju en ung intelligent man. Men jag blir lite förvånad nu när du är uppe och debatterar, för då får du det att låta som att om människor jobbar i ett privat företag så blir de på något sätt onda. Jag trodde att människor stod för omvårdnad och omhändertagande, oavsett vem som betalar deras löner.

Det är ju såhär, att bara för att man fyller 65 eller 75 eller vad det nu blir, och man kommer på ett boende, man behöver hemtjänst från kommunen, så kanske man fortfarande vill kunna välja. Jag menar, vi här i salen går ju på olika affärer när vi köper våra kläder, vår mat och allt annat, och det kanske vi också vill kunna fortsätta med när vi blir äldre. Vi kan välja skolor, vi kan välja förskolor, vi kan välja mycket annat. Men på något sätt så - i vissas värld - bara för att man blir gammal och behöver hjälp så ska man förnekas den rätten att välja.

Det är precis som Carina Zetterström säger, det är oerhört viktigt att vi ställer samma krav på den kommunala omsorgen som den privata. Det tycker jag är självklart. Och det är ju inte så enkelt som att säga att allt som utförs i privat regi på något sätt skulle vara sämre än det kommunalt utförda. Jag tror det finns flera, både Linn Berglin och Katarina Nyberg Finn, som kan vitsorda att det finns bra privata äldreboenden, det finns bra privat äldreomsorg, hemtjänst och liknande.

Och det är ganska enkelt, för vi kan ta Socialstyrelsens undersökning från i fjol som presenterades på höstkanten. Där fanns Östersunds kommun med, med två äldreboenden bland de tio bästa, jag tror det var på tionde eller elfte plats i Sverige, på äldreboenden, fanns äldreboendet i Valla. Och bland de 20 sämsta i Sverige fanns också ett äldreboende på Frösön, nämligen Västervik. Varför säger jag nu det här, då? Jo, det är inte så att det ena är privat och det andra är kommunalt - bägge två är kommunalt drivna. Men jag skulle aldrig få tanken att säga att om kommunen driver det, då är det dåligt. Eller om kommunen driver det, då är det jättebra. För det beror ju naturligtvis på en väldigt lång kedja, allt från den högsta ledningen ner till den som faktiskt utför arbetet på golvet. Vilka möjligheter och vilka förutsättningar de har, vilket chefskap de har. Det är ju oerhört viktigt att vi inte avfärdar den här debatten, som om det vore svart och vitt mellan privat och offentligt drivet.

Och, Nisse, du som är en så klok man. Om de här tankarna... Om de nu stämmer, det du för fram, varför då... Du sitter ju med i en styrande majoritet här i Östersunds kommun. Varför driver inte Vänsterpartiet som du tillhör igenom de här tankarna i den styrande majoriteten? För ni är väl ändå ett parti som deltar i majoriteten, ni är väl inte så att säga bara en släpvagn som hänger med?

Kjell Svantesson (S): Varsågod, Nisse Sandqvist.

Nisse Sandqvist (V): Tack, ordförande. Jag noterar att Pär Jönsson inte riktigt har lyssnat på vad jag har sagt, det är lite tråkigt. Han kanske hade skrivit sitt anförande i förväg, vad vet jag. Men jag sa ju inte bara att de som jobbar på privata äldreboenden är onda, jag sa också att de äter barn. Och jag vill ju bli citerad rätt, bara så rätt blir rätt.

Närå, som sagt: De som jobbar på de privata särskilda boendena är väldigt duktiga, är väldigt professionella. Det är inte de anställda det handlar om, utan det är den bolagsform i vilken verksamheten bedrivs, som är privat, och jag tycker den ska vara offentlig.

Vad är det då med valfriheten som är så viktigt? När jag var på till exempel Brunkullans särskilda boende så var det en människa där som tyckte att "jag tycker att det är synd att de håller på och privatiserar så mycket, så det är tur att man bor hos kommunen". Alltså, många äldre vet inte ens vilken driftsform det boende de finns på har. Det har en väldigt liten betydelse för de flesta äldre. I Stockholm, som är valfrihetens Mekka, så är det ungefär fyra procent som byter särskilt boende, och en procent av de fyra procenten byter för att boendet lägger ner, det vill säga att företaget går i konkurs eller bestämmer sig för att upphöra med verksamheten. Det är en försvinnande liten del som använder valfrihet.

Och när det handlar om valfrihet, varför byter man då? Ja, sannolikt är det därför att man inte är nöjd med verksamheten, och då tycker jag att det är fel sätt att hantera den frågan på, att man ska skicka iväg den här personen någon annanstans. Kvalitetsproblem måste bemötas där de finns överallt, oavsett var. Är det någon sorts valfrihet man ska ha, så ska det väl vara att man får profilera sig på olika sätt. Det nybyggda Fältvägen till exempel har ett skithäftigt spa. Fantastiskt, mer av sånt - mindre av privata intressen i välfärden. Tack."

- - -

Ungefär på den nivån befinner sig debatten i Östersunds kommun just nu. Att vi ger 90 miljoner kronor per år till företag vars syfte är att göra vinst istället för välfärd anses inte som något problem värt att agera emot, däremot är det påtagligt hur obekvämt det anses att några av oss faktiskt vill göra något åt problemen.

Jag hoppas verkligen att debatten ges tillfälle att mogna och att vi snart kan ta tydlig ställning för en stark gemensam välfärd.

Hansson (C): "Lev på lagom fot!"

2011-03-17T01:04:00.003+01:00

Vänsterpartiet i Östersunds kommunfullmäktige har väckt en motion kring hur vi ska klara välfärden den närmaste tiden. Till följd av ett sviktande skatteunderlag beräknas kommunens intäkter under 2012-2014 bli för små för att klara av utgifterna. Om detta har jag skrivit tidigare. Nu måste vi välja vilken väg vi ska gå för att hantera den här situationen. Vänsterpartiet anser, till skillnad från övriga partier, att det inte finns endast en väg - stora nedskärningar i kombination med privatiseringar och ambitionssänkningar.

Med vår motion vill vi bredda diskussionen: Hur ska vi sköta underskottet? Ska det betalas med mindre verksamhet, med sänkt överskott eller med höjd skatt - eller med en blandning? Om vi vill ha höga ambitioner i välfärden, då bör det rimligtvis också gå att diskutera kostnaden (uppåt, inte bara neråt).

Vår motion lyder:

Till försvar för välfärden i Östersunds kommun

Vänsterpartiet gick till val i höstas på att skapa världens bästa välfärd, utan vinstintressen. En välfungerande gemensam välfärd är grundläggande för att skapa ett mer jämlikt samhälle. Att strama åt i välfärden när konjunkturen är svag är helt fel väg att gå.

Både budget och välfärd i balans
För att kommunen ska ha god ekonomisk hushållning, vilket innebär ett överskott på 60 miljoner kronor, föreslås ett antal hårdhänta sparförslag. En del av förslagen leder till ökade orättvisor och sänkta ambitioner i välfärden. Bland annat föreslås fältarbetsgruppen läggas ned, specialpedagoger sägas upp och antalet elever i kulturskolan minskas. Det här ger en borgerlig utveckling där var och en får se om sitt eget hus och klasskillnaderna ökar. Priset för kommunens budgetöverskott ska inte betalas med större barngrupper, striktare beviljande av hjälpmedel eller minskat förebyggande socialt arbete. Ett rimligt mål vore ett överskott om 15 miljoner kronor 2012, för att kunna täcka oförutsedda utgifter.

Nej till privatiseringar
Förslagen om privatiseringar inom vård- och omsorgsförvaltningen är oacceptabla. Att låta privata företag ta över driften av verksamheter föreslås som ett sätt för kommunen att spara pengar. De som i slutändan tjänar på detta är riskkapitalbolagen bakom den privata vård- och omsorgsindustrin. Förlorarna är omsorgstagare och anställda som får allt mindre tid att göra något annat än det allra nödvändigaste. Om nedskärningar ska göras inom omsorgen så ska beslutet fattas i valda församlingar, inte av bolagsstyrelser registrerade i skatteparadis.

Om det behövs – höj skatten
Vi är istället beredda att höja skatten med 0,5 procentenheter eller 50 öre per 100 kronor för att säkerställa en god kvalitet i våra verksamheter. Det ger kommunen ett tillskott på cirka 50 miljoner kronor år 2012 och möjliggör viktiga välfärdssatsningar. Skattehöjningen motsvarar en hundralapp i månaden för en person med 20 000 kronor i månadsinkomst.

Vi föreslår fullmäktige besluta:
att ingen verksamhet överlämnas till privat drift
att kommunalskatten höjs från och med 1 januari 2012 med 0,5 procentenheter

Inga-Karin Bergman
Christina Hedin
Stefan Konradsson
Nisse Sandqvist
För Vänsterpartiet i Östersunds kommunfullmäktige

När vi föreslår en skattehöjning på 50 öre är det mest som räkneexempel. I det här fallet skulle höjningen innebära att vi slipper underskottet i kommunen samtidigt som det blir en buffert över på 15 miljoner kronor, som kan användas till "oförutsedda utgifter". Men mer än att slå fast summor hit och dit vill vi som sagt bredda diskussionen. Det finns inte bara nedskärningar på kartan, även om vi såklart också vill att alla verksamheter ser över om det går att spara pengar och effektivisera där det är möjligt. Rent ekonomiskt är det när man har det svårt som man gör klokast i att investera för framtiden. Att försöka skära sig ur en svacka är att bädda för depression.

I ÖP bemöts vårt utspel av daterad "enda vägens politik"-retorik på ledarsidan. I Stureplans- och Svenskt Näringsliv-centerns verklighet finns inget annat än en gemensam plan - kring vilken alla från S till M sluter upp - vars kärna är att marknaden bör få tillträde i det utrymme som det offentliga av ekonomiska skäl "måste" lämna. Här svävar tydligen Vänsterpartiet in som en röd vålnad från 1917 och kräver en säkrad välfärd, tillfälligt sänkta kommunala överskottsmål och förmodligen arbetsläger för oliktänkande. Spenderandet vet inga gränser, och rätt vad det är har vi 103 procent i kommunal skattesats.

Ledarskribenten Per Hanssons slutsats är att tankarna om bibehållen standard i den gemensamma välfärden bör ges upp och budskapet till alla de som kanske blir utan hjälp är kort och gott: Lev på lagom fot. Eller ännu hellre, skär ner och låt folk välja i spillrorna mellan olika privata alternativ, så kan de beslutande politikerna inte ställas till svars.

Till Per Hansson och andra borgerliga debattörer vill jag understryka hur det här med vänstern och ekonomin ligger till. Vi vill inte go bananas och belasta kommunen med stora skulder. Vi är inte ens särskilt förtjusta i att höja skatten för sakens skull. Vad vi säger är att det är oklokt att i budget 2012 kräva ett överskott (alltså oanvända pengar) på 60 miljoner kronor, samtidigt som man skär ner på viktig välfärdsverksamhet med ungefär samma summa. Det är också synnerligen oansvarigt att dölja nedskärningarna bakom en fasad av privata utförare.

Om man tittar bort från ledarredaktionen och frågar folk om det kan vara värt en hundralapp i höjd skatt för att stökiga ungar ska få sin extra lärarresurs, så brukar svaret vara rätt klart. Den där hundringen skulle säkra oss från en hel del väldigt jobbiga försämringar, men också ge möjlighet att stärka välfärden på nya områden. Det finns trots allt redan nu stora brister i till exempel skola och äldreomsorg, där folk blir utan välfärd eftersom pengarna saknas. Om ambitionen finns kan vi faktiskt skapa världens bästa välfärd här i länet, och det utan att det behöver kosta skjortan. Men det kräver att vi lämnar de tvångsmässiga ropen på nedskärningar och börjar med att se behoven.

Jag blir glad...

2011-03-09T16:30:00.004+01:00

...när kundtjänst på ett företag besvarar mina frågor såhär:

Hej Nisse,

Tack för ditt email.

Vi ber om ursäkt över att du blivit besviken över vår lågpriskalender i samband med din bokning.

Beroende på de omfattande snöoväder som drabbade Europa och USA under december månad så har vi just nu väldigt många kunder som väntar på svar från oss, därför har du inte fått svar tidigare.

Men vi lovar att vidarebefordra ditt mail till ansvarig avdelning så att de får ta del av dina synpunkter. För de synpunkter och kommentarer som våra kunder delger oss ligger till grund för vårt förändrings- och förbättringsarbete så vi är tacksamma för att du har tagit dig tid att skriva till oss.

Jag hoppas att din nästa resa med oss ska bli en riktigt trevlig upplevelse.

Med vänlig hälsning

[XX]
SAS Kundrelationer
195 87 Stockholm

Det var alltså snöoväder i december, och därför får jag inte svar förrän i början av mars. Eller vänta nu, jag har ju alltså inte fått svar - jag har fått ett löfte om att mina "synpunkter" (det var en fråga) ska föras vidare till "ansvarig avdelning" på SAS.

Men det här var inte första korrespondensen med SAS kundtjänst. I somras hade jag följande dialog med kundtjänst, i liknande ärende:

Hej!

För det första vill jag påpeka att sas.se är en lika krånglig och frustrerande hemsida som telia.se. Man blir tokig innan man hittar det man söker. Att adressen till kundtjänst (som man efter en stund hittar) heter "donotreply" gör en ju fundersam... Bara så ni vet vad ni borde satsa era PR-insatser på i framtiden... :-)

Min fråga gäller priserna på sas.se. När jag ska boka en resa till/från Stockholm blir återresan konsekvent dyrare. Vad beror detta på, är det flygplatsavgifterna som skiljer sig?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist, Östersund

Kundtjänst svarade rutinmässigt:

Hej

Tack för ditt mejl.

Att återresan blir dyrare beror nog på att det pris du får på utresan inte finns på hemresan. Det är fler biljetter som är bokade på hemresan och de lägre priserna är de priser som blir uppbokade först.

Med vänlig hälsning
Best Regards

[XX]
Global Internet Support
Scandinavian Airlines System AB

Jag svarade lite frågande:

Hej, och tack för snabbt svar!

Att det skulle handla om antalet bokade resor känns otroligt. Om jag söker en resa i april 2011 kostar samtliga resor till Stockholm 463 kronor, samtliga returresor kostar 490 kronor. Så raffinerat kan det väl inte vara, att betydligt fler reser enkel resa Stockholm-Östersund än Östersund-Stockholm (och har bokat ett jämnt antal resor varje dag hela året)? Det här är alltså ett fundament i prissystemet, att grundpriset är lägre den ena vägen än den andra. Och jag undrar alltså varför det är så.

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

Kundtjänst återkom:

Hej igen,

Det var den skillnaden du menade. Då är det skatterna som gör att det skiljer mellan en enkel och en tur och retur biljett.
Vid en enkel resa betalar kunden 126,- i flygplatsskatter (YA) och tur o retur 227,-. Det är 25,- + 2,- i mervärdesskatt.

Enkel resa

Tur och retur resa.

Hoppas denna förklaring ger svar på din fråga.

Med vänlig hälsning
Best Regards

[XX]
Global Internet Support
Scandinavian Airlines System AB

Jag svarade lite uppgivet med en uppmaning:

Hej igen!

Egentligen blev det bara snurrigare nu, för det spelar ingen roll om jag bokar enkel eller tur-och-returbiljett, eller om jag bokar Stockholm-Östersund-Stockholm eller Östersund-Stockholm-Östersund. Prisskillnaden består. Östersund-Stockholm kostar 463 kronor, Stockholm-Östersund 490 kronor. Jag märker här att mina frågor inte har blivit besvarade.

Det känns skevt att era grundpriser skiljer sig åt på detta sätt, du kanske kan föra vidare denna konversation till ansvarig inom SAS. Någon enkel förklaring till prisskillnaderna verkar ju inte finnas.

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

Vad säger man, fortsättning följer? Jo, förresten. Sedan i somras har dels hemsidan blivit en liten aning enklare, och SAS kundtjänsts e-post verkar ha bytts från "donotreply@sas.se" till "cr_se@notes.sas.se". Det här med information, det är svåra grejer.

Skär inte i onödan, skär i nödan

2011-02-24T13:37:00.002+01:00

Östersund står inför dramatiska budgetförändringar till det sämre under kommande år, skriver tidningarna (här, här). Enligt dessa uppgifter ska uppåt 90 miljoner kronor läggas i "besparingar" på våra gemensamma verksamheter. Skriverierna utgår från förslag som tjänstemän i de olika förvaltningarna har lagt, utifrån ett uppdrag om att skära bort tre till fyra procent av alla verksamheter. En del har tagit i mer, andra har inte "orkat" ända fram.

Först av allt kan det vara bäst att tydliggöra hur situationen ser ut: Östersunds kommun har en urstark ekonomi. Få andra kommuner har det lika gott ställt med ekonomin som Östersunds. Vi har inte bara gått med överskott det senaste året - vi har dessutom samlat ihop så mycket pengar under föregående år att vi i princip slipper låna till vår pensionsskuld. Vi har dessutom en relativt god välfärd för kommuninvånarna och samtidigt lägre skattesats än många andra kommuner.

Vad som nu sker är att vi går mot ett underskott. Underskottet 2012 beräknas till cirka 35 miljoner kronor, en rätt blygsam summa om man ser till kommunens omsättning som ligger på runt 3,5 miljarder kronor. I botten ligger en konjunktur som inte riktigt är vad den borde vara - i sin tur framför allt en effekt av återhållsamhet i samhälleliga investeringar, eller på ren svenska borgerlig nedskärningspolitik.

Det kanske mest olyckliga med den diskussion som nu kommer är att man utgår från förslagen ungefär som om de vore tagna beslut. Så är det inte. En kommun är inte, och ska inte vara, en organisation där tjänstemän lägger förslag - vilka som helst - och folkvalda politiker beslutar om dem som en ren formsak. I en kommun ska underlag till beslut, precis som i alla andra sammanhang, vägas i politiska diskussioner där styrkor ställs mot svagheter.

Jag har ett antal synpunkter på förslagen hittills:

1. Vi måste inte hitta "besparingar" på 90 miljoner kronor 2012. Uppfattningen att kommunen måste gå med 60-70 miljoner kronor i överskott varje år ("god ekonomisk hushållning är ett lagkrav", som ekonomidirektören uttrycker det) är en vantolkning av kommunallagen. Kommunens ekonomi går mot en dipp, som vi rimligtvis inte kan låta de mest utsatta invånarna betala med direkt försämrad välfärd. Det underskott som vi kan förutse 2012 är i storleksordningen 35 miljoner kronor, och det måste vi däremot arbeta bort.

2. De 35 miljoner kronorna är i runda slängar vad en rödgrön regering skulle ha gått in med för det här året (40 mkr enligt tidigare utsagor). Det bör göras klart dels att regeringens sänkta statsbidrag är en viktig bakomliggande orsak till underskott och nedskärningar, dels att de nedskärningar som görs ska viktas mot behoven. Om anställda måste sparkas och verksamheter läggas ned, får det inte slå mot dem som saknar röst att säga ifrån med.

3. Vad gäller skolan har vi problem oavsett hur vi gör. I Östersunds kommun finns - bland annat på grund av en ohejdad friskoleutbyggnad, men också till följd av minskade barnkullar - en kapacitet på 7 500 skolplatser åt knappt 5 900 skolbarn i grundskolan höstterminen 2012. I gymnasieskolan går vi från 2 300 elever till 1 650 på fyra år. Här måste vi helt enkelt komma överens med lärare, föräldrar och elever i kommunen om hur vi på bästa sätt slår ihop skolor så snabbt som möjligt, för att kunna satsa på bättre kvalitet i de kvarvarande skolorna. Här handlar det om att skära ner i verksamheten eftersom behovet minskar.

4. Från flera håll föreslås privatiseringar som nedskärningsmetod. Det heter inte privatisering utan något annat, som "upphandling med externa utförare", men principen är densamma. Privata företag skär bort kostnader och gör jobbet för mindre pengar. I förslagen utgår våra tjänstemän från att all privatisering ger 10 procent i besparing. Med andra ord skulle vi lösa våra ekonomiska bekymmer om vi privatiserade äldreomsorg och exempelvis LSS-verksamhet för 350 miljoner kronor. Riktigt så stora summor diskuteras inte nu, men nästan.

Privatiseringarna är kanske de galnaste av förslagen som väckts, jag tror att få kommuners ledande politiker lika ogenerat underkänner sin egen verksamhet. Det brukar heta att i den här kommunen privatiserar vi aldrig av ideologiska skäl. Frågan är om man kan göra sådan skillnad; kan man verkligen göra ett politiskt ställningstagande utan ideologiska överväganden? Nej. Att privatisera är att ta ställning, mot det gemensamma och för marknadsprinciper. Jag har blivit invald i Östersunds kommunfullmäktige på ett mandat att under alla omständigheter slåss för vår gemensamma välfärd. De partierna är många, som står till höger och driver på för mindre demokrati i samhället. I mitt parti är vi lika konsekventa som vi är resonabla: Demokrati måste vara det som präglar välfärden, inte bara på papperet utan i varje del av utförandet - och då kan vi inte förlägga utförarrollen till bolag med säten i skatteparadis. Då kan vi inte frånhända oss möjligheterna att organisera välfärden tillsammans med brukare och anställda, till bolagsdirektörer som ännu mer tänker i termer av "god ekonomisk hushållning" än våra egna kommundirektörer.

Menar vi allvar med våra ambitioner om välfärden - och det gör åtminstone jag och mitt parti - så är det nu dags att ta ett politiskt helhetsgrepp om välfärden och omforma den enligt demokratiska principer. Vi måste ta reda på vad det är som brister i vår kommunala organisation och våga ta tag i de problem vi hittar. Att lämna pengarna i en påse till privata företag för att fixa vår välfärd är bara inte rimligt. Vi får aldrig låta politisk feghet leda till att kommunen tappar kompetent personal och en sammanhållen organisation i jakt på besparingar i marginalerna.

5. Som vårt kommunalråd Katarina Nyberg Finn skriver finns det stora fördelar med den modell som Östersund väljer, där man strävar efter ökad öppenhet när vi diskuterar budgeten för nästa år. Hon konstaterar:

Tjänstemännen har tagit fram besparingsförslag till oss förtroendevalda där vissa förslag är bättre och mer realistiska än andra. (Att sluta servera mjölk till skolbarnen tillhör de sämre). Såväl majoritet som opposition ska ha samma information för det stärker den viktiga politiska diskussionen och stärker de demokratiska formerna.

Samtidigt måste jag säga att vi inte är i hamn med just de demokratiska arbetsformerna. Vi ledamöter i fullmäktige har haft mycket kort tid på oss att diskutera förslagen, övergripande inriktningsbeslut fattade vi i majoriteten redan efter att ha bläddrat i handlingarna ett par timmar. Därtill är tjänstemännens underlag extremt fattigt på sina håll. I klartext är det många saker som vi politiker förväntas ta ställning till, som vi inte har någon rimlig uppfattning om ännu.

Därför är det nu fullständigt nödvändigt att vi förtroendevalda och alla anställda inom, och berörda av, kommunens verksamheter får chans att diskutera tillsammans kring läget för kommunen. Redan innan vi diskuterar nedskärningar vet jag att många har behov av välfärdsinsatser - det kan vara fråga om sjukrehabilitering, specialpedagog eller handikappanpassad närmiljö - men inte får det. Om pengar ska sparas måste det ske på villkor att vi lyssnar mest på dem som annars sällan hörs.

6. Vi jobbar för och räknar med att kommunen ska växa och ha 65 000 invånare om några år. Det är en ganska dålig strategi att nu beställa en mindre kostym åt denna växande kropp, att skära ner medan vi bygger ut. Snarare borde vi se vilka de framtida behoven kommer att vara, och planera så alla hänger med. Vi har redan beslutat om storsatsningar på skolan, äldreomsorgen och idrotts-/fritidsverksamheten. En rimlig fortsättning vore att genomföra breda satsningar för att höja servicegrad och kvalitet i till exempel kollektivtrafiken (fler avgångar, lägre priser) och kommunägda byggnader (energieffektiviseringar, flexibla övergångar mellan förskole-, skol- och omsorgsverksamhet). Vill man göra besparingar är det bättre att planera smartare än att skära ner.

Jag kan säkert skriva hur mycket som helst om kommunen. Det är intressant och en väldigt spännande utmaning, när vi nu ger oss in i diskussionerna under våren om nästa års budget. Men riktigt roligt blir det först när fler utanför "de politiska kretsarna" engagerar sig. Först när de undersköterskor som sitter inne på idéerna om hur man bättre kan lösa bemanningen har sagt sitt kan vi folkvalda fatta bra beslut. Jag hoppas att tidningarna tillåter sig att fördjupa rapporteringen om ekonomin, så vi slipper de ändlösa mängderna kommentarer av typen "Skamligt" och "konstiga förslag". Ska demokratin funka måste folk få veta hur läget faktiskt ser ut.

Lag - när helvetet brakar loss

2011-02-21T16:42:00.000+01:00

Hösten 2009 höll Irland folkomröstning om Lissabonfördraget för andra gången (där ja-sidan, till skillnad från i den första omröstningen, vann). Jag var där för att se hur debatten går i ett EU-land som tvingas skära kraftigt i välfärden för att få nödvändigt ekonomiskt stöd från unionen.

Det hela var ganska deprimerande. Folkomröstningen kom att handla om EU och Europa i största allmänhet - ska vi vara en del av det eller ej - och ja-sidan hotade med våldsamma svårigheter för Irland om folket hade "ställt sig utanför Europa". Vilket, för att förtydliga, ett nej-beslut inte alls hade inneburit - det skulle däremot ha tvingat fram en omförhandling av fördraget.

Nu har Lissabonfördraget trätt i kraft och är sedan drygt ett år gällande lag i EU-länderna, däribland Irland. Jag undrar om inte irländska Labour ibland ångrar sin okritiska hållning gentemot fördraget. Problemen med EU:s stärkta konstitutionella makt börjar nämligen bli synlig.

Med den ekonomiska krisen som ursäkt, och under euro-högerns hurrarop, pressade den irländska regeringen nyligen igenom en lag för sänkta minimilöner. Till skillnad från den svenska arbetsrätten, som påstås rubba den fria rörligheten inom EU:s inre marknad, stötte den nya lönesänkningslagen inte på några hinder i EU-rätten. Tvärtom är sänkningar av lägstalönerna en del av den så kallade europeiska terminen, något som till och med Socialdemokraterna i EU-parlamentet har uppmärksammat (men bara opponerar sig mot när de är i opposition). Enklare uttryckt ska alla EU-länder föra samma högerpolitik. Det politiska stödet för densamma finns att hämta i grundlagen, Lissabonfördraget.

Att få sänka de lägst betaldas löner är sannolikt den mest eftertraktade politiska reformen ur det europeiska näringslivets perspektiv. Därför är den konflikt som seglade upp under förra veckan av stort intresse för många.

På ett hotell i Dublin har företagsledningen de senaste veckorna försökt få sina sämst betalda anställda att skriva på nya löneavtal där de går med på en sänkning från cirka 80 kronor i timmen till cirka 70 kronor i timmen. Flera har skrämts till underkastelse och skrivit på (ett jobb med sjutti spänn är bättre än inget jobb) men fem har sagt ifrån och kontaktat facket, SIPTU.

Städerskorna på hotellet sitter nu i en jobbig sits. Deras chef har i princip lockoutat dem, ställt dem utan jobb, och har i princip laglig grund för detta. Lagen ger, som SIPTU konstaterar i sitt pressmeddelande, företagen rätt att tvinga anställda till lönesänkningar, trots finansminister Brian Lenihans löften om att de anställda måste gå med på sänkningarna själva. Hoppet står till att de hotellanställdas protester ger effekt och att stödet för dem är så starkt att hotellägarna tvingas återta lönesänkningen.

SIPTU påpekar också att det återstår 300 000 irländska anställda på lagstadgad minimilön. I värsta fall kan de alla förvänta sig inte bara uteblivna löneökningar utan faktiska, drastiska lönesänkningar. Och facket har inte mycket att säga till om när lagen vänds mot arbetarkollektivet. Så ser den bistra verkligheten ut, när tron på "den goda staten" ersätter arbetande människors fackliga organisering. Om inte förr så är det nu dags att lämna förhoppningen om "god lagstiftning" därhän och börja stärka den fackliga organiseringen istället.

Orkar man inte slita sig från sin dator kan en god början vara att man undertecknar (och sprider) uppmaningen från IUF till det berörda hotellets ledning om att dra tillbaka lönesänkningsavtalet.

"Ojämlikhet får smittoeffekter"

2011-02-07T14:41:00.004+01:00

I dag presenterade LO sin rapport "Makteliten - alltid mer, aldrig nog" som presenterar hur mycket samhällets rikaste personer tjänar i förhållande till vanligt folk. Som vanligt de senaste åren är slutsatsen att de rika tjänar alldeles åt helvete för mycket pengar.

Mellan 2008 och 2009 sjönk de rikastes inkomster, från 17 industriarbetarlöner till 15 industriarbetarlöner. Det är såklart tråkigt - de flesta vet hur det känns att drabbas av minskade inkomster, hur man behöver vända på varje krona för att ha råd med svartstädningen och segelbåten - men inget trendbrott är att vänta. Nedgången i de rikastes inkomst beror på den ekonomiska kollapsen kring 2008 och kommer snarare att vändas i en rekyl uppåt när 2010 års siffror blir klara.

Till LO-tidningen, som för övrigt sammanfattar rapporten väl, varnar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin för en fortsatt ökning av ojämlikheten:

– Inom näringslivet var elitens löner som lägst nio industriarbetarlöner. Det var 1980. I dag är motsvarande siffra 41 industriarbetarlöner. Det motsvarar 12,2 miljoner kronor om året.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin efterlyste en bred samhällelig debatt kring inkomstskillnaderna och ville helst att staten i fortsättningen tar ansvar för att den här statistiken produceras och presenteras.

– Det vi ser är fullständigt oacceptabla skillnader och det får smittoeffekter i samhället som hotar att allvarligt försvåra framtida ansvarsfulla avtalsrörelser, varnade hon och undrade varför eliten ingenting lärt av tidigare diskussioner om bonus och skyhöga utdelningar.

Det är intressant att Lundby-Wedin nämner "ansvarsfulla" avtalsrörelser som hotade av eliternas höga inkomster. Innebär det att LO kan vara på väg att ompröva sin uppfattning om fördelningen av den kapitalistiska produktionsmodellens överskott? Näringslivet har gjort det sedan länge, om de ens någonsin har omfamnat den.

Regeln i dag är att vanligt folk måste hålla tillbaka sina löneanspråk, för annars ökar inflationen och det drabbar de fattigaste hårdast (för de rikaste finns emellertid inga sådana krav - där gäller snarare motsatsen). I tider då kapitalismen gör allt större vinster sägs att det inte finns utrymme att höja folks löner. Det är på samma gång ett bevis på hur långt kapitalismen har ätit sig in i den fackliga rörelsen och ett säkert recept för ännu värre ekonomiska kriser framöver.

På annat håll, bland annat från Europafacket, talas mer tydligt om det bakomliggande fördelningsproblemet. Det är inte bara bekymmersamt att ett gäng direktörer får en massa pengar - det är också, och ännu mer, problematiskt att allt mindre av ekonomin kommer vanligt folk till del i form av löner.

Här borde, som tidigare TCO-ekonomen Roland Spånt påpekar, facket ta striden. Problemet i dag är att en för liten del av ekonomin är produktiv - fördelad bland folk och tillgänglig för konsumtion - och att den spekulativa, finansiella ekonomin är för stor. Är man antikapitalist är det självklart att ojämlikheten är dålig i sig, men även den som försvarar systemet som sådant borde inse att det är ineffektivt att låta resurserna ansamlas bland samhällets eliter.

Frågan är hur man kommer åt problemen. Wanja Lundby-Wedin lyfter en diskussion som vore intressant, nämligen att staten åtar sig att följa (och komma med förslag mot) ojämlikheten. Det kommer Reinfeldt inte att gå med på förr än solen fryser till is, men som förslag till en vilsen socialdemokrati är det bra. I grunden tror jag att det krävs av LO att de vågar ta den politiska striden. De måste våga stå bakom sina medlemmar, elda under vreden och kräva den rätt man förtjänar när man representerar det stora arbetarkollektivet.

Nyår igen

2011-01-01T22:53:00.005+01:00

Inga nyårslöften i år - däremot tänker jag blogga lite oftare än de senaste åren. Dels för att jag har mer tid nu för detta nöje, men framför allt för att det i så många fall finns alldeles för många maktens megafoner på nätet. Sådana som förklarar och försvarar reaktionär politik, sådana som sprider myter och rasism och sådana som närmast oreflekterat sprider propaganda för pengar. Det behövs alltid fler progressiva röster, alltid fler som balanserar perspektiven.

2010 års sista helger ägnade jag åt lättja och nöjen. Höjdpunkten var Grotesco-sketchen "Sossezombies", ett smörgåsbord av överklass- och sossestereotyper. I någon mån känner jag igen de där tomma, ytliga charaderna som karaktärernas dialog innebär. Men mest är det hysteriskt kul med påkostad humor.

För övrigt läser jag om nyårsnattens efterdyningar att en man togs av polisen sedan han använt raketer och smällare på farliga sätt. Nog är det fler än en som beter sig vårdslöst med sprängämnen. Jag var själv nyss ute och jagade bort några grabbar som placerade smällare där de inte hör hemma. Och lite märklig tycker jag första kommentaren till artikeln om mannen med raketerna är, att man inte är någon man om man beter sig så. Nog är det väl ändå så att det är ett utpräglat manligt beteende att ta (och utsätta andra för) risker med till exempel fyrverkerier?

Socialdemokrater till salu

2010-12-17T16:50:00.010+01:00

Möjligen inspirerade av Wikileaks, definitivt som en del i spelet inför Socialdemokraternas kongress nästa år, har Aftonbladet i dag publicerat dokument som visar hur Svenskt Näringsliv "köpt" socialdemokratisk politik. Det som nu avslöjas är ytterst graverande för hela den socialdemokratiska rörelsen, inte bara för partiet. Den gråzon som rörelsens ledande företrädare har hamnat i måste tas på allvar och det här får inte viftas bort som illsint smutskastning.

Svenskt Näringsliv, borgarklassens viktigaste och mest verkningsfulla verktyg, har ryckt fram i hela samhället från slutet av 1980-talet. Stiderna om ekonomisk fördelningspolitik och löntagarorganisering vann man tidigt. De senaste åren har framryckningen intensifierats och nått ut till fler arenor (lokaltidningar luras att publicera paketerade "reportage", exempelvis). Strategin mot Socialdemokraterna verkar just nu vara att köpa dess ledande personligheter, rakt av. Genom att erbjuda poster som konsulter och spinndoktorer åt lovande sossar i karriären får Svenskt Näringsliv tillgång till vänligt inställda och högt betrodda agenter i fiendeland.

Därutöver har delar av den socialdemokratiska partitoppen alldeles på egen hand glidit från arbetarrörelsens domäner över till näringslivets på senare år. Exemplen i Göran Perssons uppdrag för Bil Sweden, Wanja Lundby-Wedins oförmåga att företräda rätt intressen i bolagsstyrelser och att Thomas Bodström sitter i styrelsen för ett av de stora privata skolbolagen är obehagliga. Genom detta blir situationen i Sverige alltmer lik den i Förenta staterna, där makthavarna vandrar närmast friktionsfritt mellan topposter på Wall Street, i Vita huset och i de två dominerande politiska partierna.

Parallellt med detta stegras alltså Svenskt Näringslivs angrepp mot skatter och regleringar och mot de rättigheter och möjligheter inom det kapitalistiska systemet som arbetarrörelsen har tillkämpat sig. Givetvis blir det lättare att gå på offensiven när flera betydelsefulla personer på motståndarsidan har personligt intresse i det privata näringslivets framgångar.

Vilken trovärdighet har till exempel tidigare SSU-ordföranden Niklas Nordström, när han i egenskap av PR-konsult styr den socialdemokratiska interna debatten enligt uppdrag från Svenskt Näringsliv? Vilken trovärdighet har skribenten för "radikala och progressiva" Arenagruppen, Håkan A Bengtsson, när han enligt näringslivets kommunikationsplan förespråkar mer av marknadsinflytande?

Ändå förvånade det mig att höra hur Mona Sahlin så metodiskt avförde faktisk socialdemokratisk politik till förmån för Svenskt Näringslivs verklighetsbeskrivning, när hon höll sitt "avskedstal" på SAP:s förtroenderåd häromveckan. I talet lägger hon stor vikt vid att ogiltigförklara den kritik som Socialdemokraterna på goda grunder har uttryckt mot var och en av den borgerliga regeringens destruktiva skattesänkningar.

Om det finns någon kris i den svenska arbetarrörelsen i dag så består den i just detta: Rörelsens kanske mest framträdande företrädare har ideologiskt och ekonomiskt knutit vänskapsband med fienden. Det har gjort att den politik man förespråkar i program och i rörelsen internt står i motsättning till vad många företrädare faktiskt tycker och gör. Konflikten mellan den stora massan S-medlemmar och de "köpta" företrädarna måste diskuteras seriöst. Lösningen ligger inte i att gulla sig till samförstånd med Svenskt Näringsliv, utan i att finna en gångbar strategi för att beröva Svenskt Näringsliv dess makt över samhällsutvecklingen. Det är politiken - inte partiet Moderaterna - som utgör fienden. Socialdemokraterna kan inte gå till ännu två val 2014 med ledande företrädare som egentligen tycker att motståndarnas politik känns bättre.

- - -

Uppdatering: Ali Esbati beskriver läget på ett roligare sätt här. Och så två socialdemokratiska kommentarer som jag vill återge här:

Att Svenskt Näringsliv vill driva partiet höger ut lär knappast förvåna någon. Men att kända, respekterade partister låter sig köpas för detta ändamål är skrämmande.
Att under täckmantel av sitt medlemskap i partiet och med pengar från Svenskt Näringsliv arbeta för att driva partiet till höger, är inget annat än ett stort svek.
Finns det inte någon heder kvar hos somliga ”partikamrater”?

Lena Sandlin, politisk redaktör på Västerbottens Folkblad

Jo, man kan ha synpunkter på hur dessa personer har agerat, men i så fall glöm inte vad som är grunden för det som hänt – nämligen att näringslivet är oroliga över att arbetarrörelsen inte längre har en trovärdig politik för hur de välståndsbringande krafterna ska utvecklas.
Och det är inte bara svenskt näringsliv som är nervösa över detta, utan väljarna har redan upptäckt det och tagit konsekvenserna, genom att vända partiet ryggen.
Drygt tjugo procent av det arbetande folket röstar på arbetarepartiet nuförtiden.
Detta borde socialdemokraterna oroa sig för, mer än de är förbannade över att svenskt näringsliv vill hjälpa dem att göra något åt det.

Stig-Björn Ljunggren, statsvetare (!)

Kultur och bildning för frihet

2010-11-06T23:50:00.000+01:00

I dag har vi haft årsmöte med Ung Vänster Östersund. Jag kan inte komma på något tillfälle - ja, det ska vara kongressen i så fall - när jag känner lika stor glädje och framtidstro som när vi unga träffas i vår samlingslokal och utövar demokrati och bildning tillsammans.

Mest är det trivsamt, men det finns mycket djupare, och allvarliga, skäl att uppskatta vår organisering. Det räcker med att titta ut över horisonten och ner mot Stockholm för att se eländet breda ut sig: Afghanistan-krig, orättfärdiga regler på arbetsmarknaden, vidrig fördelningspolitik, flerfrontskrig mot facket, marsch för övervakningsstat...

Ett tacksamt vapen mot apati och rädsla för de kyliga högervindarna är kultur och då framför allt satir. Inför valet gjorde Henrik Dorsin en av de mest slagkraftiga satirerna i modern tid över folkpartiledaren Jan Björklund (video här):

Vem vill ha fler poliser på stan?
Jan…
Vem gillar krig i Afghanistan?
Jan…

I svenska folkets integritet
och frihet ger du blanka fan
En liberal voyeur
som får ståfräs av Ipred och FRA:n

Vem stramat åt i vår läroplan?
Jan…
Vem sätter skräck i grundskolans barn?
Jan…

Vem föredrar en uniform
framför såväl burka som kaftan?
Ja, när jag hör ditt burka-tjat
jag undrar, har du vikariat
som sverigedemokrat, har du?
Jan...

Så vem vill kontrollera vart LAN?
Jan…
Vem säger ”Väx upp!” till Peter Pan?
Jan…

Vem drömmer våta drömmar
om en skola där vi agar våra barn?
Vem skulle må kalas, ja,
om han i JAS fick bomba Teheran?

Vem äter skinka på ramadan?
Jan…
Vem i vår riksdag är minst human?
Jan…

Ja, när jag hör ditt ordningssnack
jag tror din förebild är ack
mer Franco än Barack, är den?
Jan...

Nu väntar en höst och vinter full av aktiviteter för att mota bort kylan. Alltmedan förslagen haglar från borgerligt håll om mer repression, krig, orättvisor och marknadsdiktatur, kommer vi att resa socialistiska krav för förändring. Nu vänder vi vinden och värmer upp det politiska klimatet. Den lilla klick av människoföraktande elitister som styr ska vi se till att göra oss fria ifrån!

Därför diggar jag P3

2010-11-05T23:32:00.003+01:00

Tankesmedjan i P3 sänder den rappaste och fräckaste samhällskritiken i Sverige just nu. I torsdagens program riktade smedjan skarp kritik mot de egna kanalcheferna och mot typ alla andra i medie-, politiker- och kändisvärlden.

Genom att plocka isär uttalanden från diverse potentater i smådelar och reda ut vad som sägs och hur detta förhåller sig till verkligheten, lyckas Tankesmedjan gång på gång klä av makthavare av alla sorter. Oavsett om det är en rektor på en skola eller en politisk ledare eller den egna radiokanalens programchef som sagt något märkligt så smulas argumenten sönder med en rejäl dos humor. En smart sorts humor, som når längre än annan humor i samma kanal.

En del, som Jonatan Unges krönika om just P3:s programchefs märkliga agerande kring avstängningen av en anställd, är befriande rakt och riktigt sagt. Annat är mest fräckt, nästan utmanande elakt - som Sara Hanssons telefonsamtal med tidigare ministern med ansvar för invandrarfrågor, Birgit Friggebo:

Sara Hansson: Många drar ju paralleller med situationen i Sverige i början av 90-talet, med ekonomisk kris och ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Så jag tänkte, vad göra? De löste ju den situationen. Vem var med och löste den? Nu har jag grävt upp ett gammalt 90-talslik och bett om hjälp…

Birgit Friggebo: Birgit Friggebo.

SH: Hej, är det Birgit Friggebod?

BF: Ja.

SH: Jag heter Sara Hansson och jag ringer från Sveriges Radio Malmö. Och som du kanske har hört har vi en ny Lasermannen här nu och du minns ju den förra för då var ju du aktiv politiker för Folkpartiet. Så eftersom du var med då så undrar jag vad du tror att man ska göra nu, om du skulle vilja komma till Malmö och prata om dina erfarenheter från den tiden och så.

BF: Det vill jag inte.

SH: Kanske gemensamt i en sal sjunga ”We Shall Overcome”?

BF: Varför det?

SH: Kanske? Man ska ju aldrig ge upp, säger man ju. Eller?

BF: Nej du, det lurar du mig inte till. Nej, jag har slutat att vara offentlig person.

SH: Okej, men en sista gång, kanske bara sjunga den sången? Upp på hästen igen, bara… ”We shall overcooome…”

Kanske skulle någon invända att tankesmederna bär sig respektlöst åt. Ja, kanske är det så. Men inte mer respektlöst än att det möjligen matchar samhällstoppens respektlöshet mot vanligt folk.

I ett samhälle fullt av verklighetsfrånvända människor på höga poster kommer satiren att bli grotesk i samma omfattning. Om vi inte hade P3 och Tankesmedjan skulle många av oss svälja de mest märkliga uttalanden som fälls av viktigpettrar i media. Det är bättre ju fler som nås av de samhällskritiska diskussionerna, både i P1 och i lite högre tempo i P3. Licensfinansierad public service är helt nödvändigt om vi ska ha en chans att få demokratin på rätt köl igen.

Första fullmäktige

2010-11-04T23:18:00.003+01:00

Just hemkommen från mitt första sammanträde i kommunfullmäktige är jag lite förundrad över den dåliga mötesordning som råder. Ledamöterna är oense i frågor om grundläggande mötesformalia, och det känns märkligt när man som jag är van vid Ung Vänsters totala formella korrekthet.

Annars löper det på som jag hade förväntat mig. Frågor avgörs inte i fullmäktige, utan dessförinnan i de förhandlingar som förs i olika organ. Hur mycket jag än vill ha förändringar i ett par av de beslut vi fattade i kväll vet jag att det inte är någon idé att försöka - det får tas nya beslut senare, när kritiken har fått valsa runt i korridorerna.

Största bekymret under den här mandatperioden tror jag kommer att bli ekonomin. Vi har ett fantastiskt läge just nu: Östersunds kommuns ekonomi går riktigt bra och överskottet i år blir med stor sannolikhet i hundramiljonersklassen. Men de ljusa tiderna är skenbara, eftersom en stor del är regeringens tillfälliga, ettåriga konjunkturstöd. När det försvinner nästa år och vi återgår till regeringens "business as usual"-utsvältning, väntar tuffa tider. Som kommun kan man inte göra någonting av pengar som finns under bara ett år, annat än att lägga dem i en pensionsfond.

Därför tror jag att jag kommer att få delta i ett beslut om en skattehöjning någon gång under de kommande fyra åren. Att kommunen gör så pass fina överskott som den gör beror också på att nästan all verksamhet är nedbantad till svältgränsen. Något utrymme för rejäla reformer inom välfärden har inte funnits, och det vill jag och flera med mig ändra på.

Det är ganska ytliga frågeställningar som dominerar medierapporteringen från fullmäktige. Att ett nytt parti kom in i fullmäktige dominerar i den ena tidningen, medan alliansens angrepp dominerar den andra. Hur vårt valda presidium (tre herrar på 67, 63 och 63 år) skojade om sig själva som "gubbhyllan" hade kanske varit värt att spä på med. Helt oproblematiskt kan man inte se det som, när hela arrangemanget orkestreras av några av salens äldsta män.

Från och med nästa sammanträde ska vi vänsterpartister färglägga fullmäktige och bli mer aktiva i att sätta borgarna på plats.

Parlamentariskt besked

2010-10-18T23:27:00.006+02:00

Det kom ett brev från länsstyrelsen i dag där jag läser följande:

Ni har utsetts till ledamot av kommunfullmäktige för tiden till och med den 31 oktober 2014.

Vad spännande det här ska bli! I fyra år framåt representerar jag kommuninvånarna i Östersunds kommuns högsta beslutande församling. Det känns stort att få det förtroendet (och därtill 112 personröster, oombedda men för vilka jag ödmjukast tackar) att förändra vår kommun.

Partiets fyra fullmäktigeledamöter 2010-2014 är:
Christina Hedin
Elin Hoffner
Stefan Konradsson
Nisse Sandqvist

Jag förväntar mig ingen storm av åsikter, men ni som har röstat på Vänsterpartiet tycker jag ska ha högt ställda förväntningar på oss i kommunfullmäktige. Hösten 2014 ska ni inte behöva stå i vallokalerna och känna er osäkra utan tvärtom kunna lägga en självklar röst på oss igen. För att jag och övriga förtroendevalda ska veta vad vi gör bra och vad vi bör göra bättre blir vi glada av respons från er. Till mig kan man alltid höra av sig på nisse.sandqvist[a]gmail.com. Är det något jag gillar så är det att svara på frågor och diskutera politik!

En del av vad vi gör i kommunen kommer jag att blogga om. Kanske dyker det upp något som jag inte känner är helt bra, eller så kanske jag behöver idéer för att göra någonting bra ännu bättre. Då kommer jag att blogga om det också. Jag hoppas att det gör det möjligt för fler att kommentera och diskutera vår politik, så vi kan bli bättre.

Med det sagt vill jag tacka för förtroendet och hoppas att den här mandatperioden infriar åtminstone några av alla mina förhoppningar. 2014 är Östersund en bättre kommun att bo i!

Motsättningar it is

2010-09-05T23:44:00.001+02:00

I det borgerliga drömsamhället finns inga intressemotsättningar. Det finns politiska strider, men på en helt annan nivå. Kvällens partiledarutfrågning i SVT, där Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly frågades ut, förhöll sig till stora delar inom domänerna för det framtida borgerliga drömsamhället.

Här kretsar inte frågorna kring världsliga ting som vilka dagens största samhällsproblem är och hur förhållandena påverkas beroende på vilken politik som förs. Istället är det karaktärsfrågor och motsättningar av närmast teknisk art som står i fokus. Varför tillåter Lars Ohly sina barn att gå i friskola? Har ni inte en överenskommelse om skattenivån heller? När kommer Vänsterpartiet överens med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om föräldraförsäkringen? Det enda som saknades för en komplett, surrealistisk utfrågning var frågan om rut-avdraget.

Vi har en situation där borgerlig politik under ett par årtionden har undergrävt många av de landvinningar arbetarrörelsen genom historien har gjort. Vårdnadsbidraget drar undan benen för den inkluderande barnomsorgen. Den förödda a-kassan ställer tusentals arbetslösa inför valet att ta jobb till allt lägre löner. Med de nya sjukförsäkringsbestämmelserna skaffar den som har råd en privat sjukförsäkring.

Detta är allvarliga grejer, som vi i Vänsterpartiet har valt att möta sakligt i vår valplattform. Men den tredje statsmakten - här är SVT bara en aktör i en hel flock - har andra syften. En av de genom valrörelsen mest uppmärksammade frågorna har varit opinionsundersökningar. Inte enskilda politiska skildringar eller förslag, utan just undersökningar om vilket parti folk (vanligtvis mellan 800 och 2 000 personer) mest troligt skulle rösta på. Detta tar inte bara utrymme från de viktiga politiska debatterna och journalisternas granskning av politiken, såväl den förda som de förslag som läggs, utan ökar också ytligheten i den politiska processen.

Partierna tvingas ta till utspel och PR för att lyfta siffrorna tills nästa opinionsinstitut offentliggör sin senaste undersökning. Och där gynnas den som har de största PR-resurserna och de enklaste svaren. Ett sådant politiskt spel gynnar inte ett demokratiskt politiskt samtal, där idéer och samhällsvisioner ställs mot varandra ur olika perspektiv. Istället kommer det att handla om partiledares personlighet och karisma, om allmänmoral och om att framställa sig som en del av det vinnande laget.

Då får vi också en utfrågning där konfliktfrågor berörs något, men som huvudsakligen handlar om annat än det som höstens val gäller. Här hamnar konflikten mellan vad Lars Ohly har sagt förut och vad han säger nu, mellan vad V och S och MP säger. Det här är ett stort problem för demokratin. Även om också sådana frågor behöver lyftas upp till diskussion måste det finnas en gräns för hur mycket utrymme de ska tillåtas få.

Angående Ohlys svar i utfrågningen finns mycket att säga. Jag upplevde att han var ovanligt pratig och inte lika rak som jag hade förväntat mig. Eftersom de båda utfrågarna hade åtskilliga frågor med ledande utformning skulle han i större utsträckning ha svarat att frågan är felställd och besvara den ställd på ett bättre sätt, hellre än att dra igång långa resonemang som försök till förklaring. Han misslyckades delvis med att knyta samman den individualiserade föräldraförsäkringen med resten av de jämställdhetspolitiska strävandena, men lyckades rätt bra med att förklara hur människosyn avgör partiets syn på exempelvis rättspolitik. Ännu finns tid att hitta sätt att uttrycka vår politik på ett mer slagkraftigt sätt. Det är bara att sätta igång...

Battle of the välfärd

2010-08-17T00:34:00.008+02:00

I dagens LT står vänstern mot centern i välfärdsfrågan.
Nisse Sandqvist (Ung Vänster) mot Hanna Wagenius (CUF).
Gemensamt mot individuellt, offentligt mot privat.

Rätt förutsägbart, i och för sig, men också angeläget med lite rappare och vassare formuleringar. Sjukt obekvämt också att bli kallad "framtida makthavare", när jag snarare vill se mig själv som evig samhällskritiker... Here goes:

Vad är det som är så farligt med lite valfrihet?

I våras hade 1 700 personer visat intresse för att få en privat hälsocentral i Östersund. Med stöd av nya borgerliga lagar får nämligen vem som helst starta Välfärd Aktiebolag – och skicka fakturorna till landstinget.

Hemma i Torvalla skulle de 1 700 personernas valfrihet få drastiska konsekvenser. För när Välfärd AB ska ha sina pengar från landstinget, måste det dras in från oss som inte väljer privat.

Då är det inte längre vårdbehovet hos 8 000 personer i min hälsocentrals område som ska avgöra hur mycket pengar den ska få. Istället är det efterfrågan som ska styra.

Skillnaden mellan behov och efterfrågan är också skillnaden mellan gemensam och "valfri" välfärd. Där valfrihet råder finns många som inte väljer. Vem känner deras behov?

Den gemensamma välfärden skapades för att garantera jämlikhet. Det vi alla äger tillsammans kan ingen använda för att sko sig på andras bekostnad, och vi bestämmer gemensamt hur fördelningen ska ske. Utvecklingen i dag går istället mot att göra business av välfärden.

Med privata inslag görs vår välfärd till en handelsvara. Eleven blir till kund i Skolan AB, och på varje kund ska man ju göra en liten vinst (eller helst en stor). Vinstintresset blir en viktig princip, som tävlar mot behovsprincipen om uppmärksamhet.

Redan i dag gör de privata välfärdsbolagen vinster på flera hundra miljoner kronor per år. Skattepengar blir privata vinster istället för välfärd i Torvalla.

Vinstskapandet är inget trolleri: Med färre anställda och större elevgrupper kan kostnaderna sänkas och vinst tas ut. Kommunens skolor och äldreboenden tvingas försämra villkoren på samma sätt för att konkurrera.

Privatiseringarna är tursamt nog ingen naturlag. Det handlar om politiska val. Antingen vill man att vinstmotiv ska styra välfärden, eller så vill man låta våra gemensamma behov styra.

I höst har vi möjlighet att rösta för mer av gemensam välfärd, eller emot. Jag vill ha världens bästa välfärd, utan valfrihetens vinstintressen. Därför väljer jag Vänsterpartiet.

Ohly in town

2010-08-16T23:11:00.005+02:00

Lars Ohly var på besök i Östersund i dag. Med sig hade han ett budskap om välfärd, jobb och rättvisa. Det är ju inte så illa pinkat.

Innan han talade till massorna friade han till medierna (SR, ÖP, LT) i mina hemtrakter, Torvalla. En egen reflektion är att det är rätt intressant hur media i stora stycken lyckas göra valteknisk fråga av en politikers budskap: Håll ihop välfärden - privatiseringarna, skattesänkningarna och avregleringarna sliter den itu!

Ohly tyckte att det var en dålig idé att göra X. Han lovar att det ska satsas Y kronor på Z.

Det är jättesvårt att återge större resonemang och sammanhang i nyhetsform, men nog nödvändigt om allmänheten ska bli klok på verkligheten genom sin mediekonsumtion. Av den anledningen får vi pseudodebatter om begrepp, istället för om seriösa värderingar. Jantelag istället för driftsprincip. Helt enkelt för att det är så lätt att nå ut med begrepp som jantelag, och så svårt att nå ut med mer seriös samhällskritik. Synd, inte minst för demokratins skull.

Feminism i praktiken

2010-08-13T21:47:00.004+02:00

Vänsterpartiets senaste utspel är exempel på hur man kan agera praktiskt för en mer jämställd politik. Dels att nyttja de kollektiva matbespisningarna mer genom att erbjuda föräldrar take away-mat till självkostnadspris. Dels genom att öka personaltätheten i förskolan, en åtgärd som både skulle lätta på stressen bland anställda i förskolan och locka fler att placera barnen i förskola för att gå ut i arbetslivet igen (en sorts feministiskt svar på vårdnadsbidraget).

Precis som vissa vänstermänniskor ibland använder ord som "fascism" så mycket att de drabbas av inflation, på samma sätt gröper många borgerliga ur centrala politiska begrepp. Nu senast kallar Centerkvinnorna i Jämtlands län avdraget för hushållsnära tjänster ett sätt för "framförallt låg- och medelinkomsttagare" att få hjälp i hemmet. Därtill påstås att det har "motverka[t] inkomstskillnader mellan kvinnor och män". Vilket såklart är bullshit.

En tredjedel av avdragen görs av folk med över 50 000 i månadsinkomst. Avdraget fördjupar redan rådande samhällshierarkier. Vänsterpartiets senaste förslag syftar tvärtom till att bryta dessa. Det är skillnaden.

Media, makten, välfärden

2010-08-11T23:45:00.003+02:00

Läser på Johan Lindahls blogg ett intressant resonemang om tv-reklam och Vänsterpartiets problematiska förhållande till den. Jag håller inte med om slutsatsen - att vårt parti borde satsa på tv-reklam 2014 - men det här är en del av en diskussion som behöver få mycket större utrymme i vänstern.

De härskande tankarna är de i media härskandes tankar, till stor del. Men i ett system präglat av ekonomisk orättvisa kan det inte vara upp till den svage att besegra den starke på samma ekonomiska spelplan. Som Socialistiska Partiet i Nederländerna har visat kan också smartare tankar och ett helt annat sätt att agera politiskt än det gängse vara nog så effektivt.

Vänsterpartiet i Västmanland har gjort en egen reklamfilm. Den är med sina 20 sekunder precis vad jag vill ha av vänsterpartistisk propaganda:

Om vi ska låta den här reklamfilmen få fäste i folks medvetande genom nationell tv-kampanj får vi hosta upp åtminstone en miljon kronor, förmodligen mer. Det blir dyrt och då har vi inte råd med särskilt mycket mer. Kampen om välfärden kommer knappast att vinnas genom tv-skärmen.

Men genom att göra slagkraftiga videor likt den ovan, som folk uppskattar att se, kan vi få många att sprida dem vidare själva. Som en del av ett mycket bredare informationsarbete, kan vi på så sätt stärka rörelsen och få ut vårt budskap till stora grupper - utan att låta tv-bolagen åderlåta vår partiekonomi. Vårt vapen måste vara aktivisternas samlade kreativitet och kämpaglöd, snarare än antalet miljoner satsade på kommersiell reklam.

Kan vi "down-size" de direkt kommersiella inslagen i valrörelserna har vi vunnit väldigt mycket. Men det kräver av oss själva att vi aktivt arbetar med alternativen till den rena tv-reklamen, ungefär som vi med detta bloggande och youtubande av sevärda videosnuttar gör. Gräsrotsaktivism har också fördelen att den, vid sidan av att den är billig, får rörelsen att hämta sin näring på rätt ställen.

Vi förtjänar bättre jobb!

2010-08-10T20:02:00.006+02:00

Det var då ett jävla gnäll från de unga moderaterna (senast i dagens LT) om "ungdomsskatten". Ja, någon sådan skatt finns förstås bara i Muf-killarnas kampanjhandledning, men det handlar i alla fall om arbetsgivaravgifterna.

Ska den som har ungdomar under 26 år anställda få arbetsgivaravgifter betalda av regeringen, eller inte? Det är det frågan gäller. Att låta subventionera avgifterna för samtliga unga anställda är ineffektivt mot arbetslöshet och blir rätt dyrt, runt 10 miljarder i år. Så stora pengar kan man satsa mer precist, till exempel genom att direkt anställa folk där de gör stor samhällsnytta.

Över huvud taget satsar den unga högern mer på klatschiga ord och uttryck än på seriös politik i det här valet. CUF säger i sin kampanj att "LAS är för Lars 58" och KDU låter oss veta att "den som sköter sig och jobbar hårt tvingas sluta före den mindre kompetente arbetskamraten om firman skär ner". De båda ungdomsförbundens fantastiska förslag för att komma till rätta med dessa bekymmer är att ungas formella (men i verkligheten obefintliga) arbetsrättsliga garantier helt ska avskaffas.

Vi skulle behöva diskutera varför de blå ungdomsförbunden inte föreslår saker som faktiskt skulle stärka ungas ställning i samhället. Varför ska unga få sänkta löner, istället för redan låga kollektivavtalsenliga? Varför ska unga vara nöjda med att de "jobbar" när de utnyttjas på praktik och "sms-jobb" för ett par tusenlappar i månaden? Varför vill borgarna minska möjligheten till komvux och vidareutbildning för den som har haft det tufft i grund- och gymnasieskolan?

Om det vore så enkelt som att bättre villkor för den som anställer ger bättre möjligheter för unga att få jobb så skulle vår tillvaro se annorlunda ut. På 1970-och 80-talen skulle knappast någon ung ha haft jobb, och sedan 90-talets början skulle nästan alla unga ha fått jobb. Men så ser det alltså inte ut. Flexibilitet, lägre lägstalöner och osäkra villkor har gett oss massarbetslöshet. En borgerlig - ända sedan kunskapslyftets slut - utbildningspolitik har dessutom gjort unga arbetslösa dåligt lämpade för framtidens jobb.

Råkar man vara ung förväntas man i dag passa elitens ungar och jobba gratis åt lycksökande entreprenörer. Det är inte tu tal om att makten på arbetsmarknaden är skevt fördelad eller att den gemensamma välfärden skriker efter fler arbetande händer. Nej, överklassen har åtnjutit stabil hegemoni i debatten om jobben de senaste åren. Men vi har fått nog nu. Överklassfesten är slut. Vi förtjänar bättre.

Att gräva där man står

2010-08-09T20:23:00.003+02:00

Läser i Arbetaren om vem som är Folkpartiets kärnväljare. Hon är en urban, välutbildad tjänsteman som har det gott ställt och identifierar sig mer som samhällsintresserad än som folkpartist.

Med detta i bakhuvudet känns Folkpartiets utspel om burkaförbud fantastiskt roliga. I de områden där kärnväljaren - och för den delen även ledande partiföreträdare, lokalt som på riksnivå - bor förekommer i princip inte beslöjade kvinnor. Burkan, en fråga som folkpartisterna i allmänhet har rent abstrakta och principiella snarare än konkreta och verklighetsanknutna åsikter om, är en icke-fråga för kärnväljarna. De berörs inte av den. Det är över huvud taget få som bär burka eller liknande i Sverige, kanske några hundratal.

Folkpartisterna fiskar här efter röster utanför sitt egentliga revir. Avsikten är såklart att locka väljare som är icke-urbana, icke välutbildade och har ett mindre uttalat intresse för samhällsfrågor. Väljare som tycker att moralfrågor saknas i debatten och som tycker att rätt är rätt och fel är fel. Väljare som annars sneglar åt brunare håll på den politiska paletten. Med detta får man den debatt man förtjänar - en debatt som sannolikt inte tjänar progressiva syften.

Jag har inget emot att Folkpartiet Liberalerna söker nya väljargrupper, men nog kunde de ha valt en värderingsfråga som leder tankarna i mer liberal riktning än burkaförbud.

Reaktionärerna och revoltörerna

2010-07-26T02:47:00.004+02:00

Det är trångt inte bara i mitten utan även längst till höger inför höstens val. Mitt i en samhällsutveckling där konservatismen firar sina största segrar sedan krigsnationalismen under 1900-talets första hälft, är det ändå de mest uppenbart reaktionära partierna som riskerar att inte få några ledamöter i riksdagen. Trängseln, eller snarare mångfalden, bland reaktionära politiska krafter kan bidra till att fälla flera småpartier den 19 september.

Är det lagen om anställningsskydd, las, som är ens största hatobjekt, så är Centerpartiet det självklara valet. Man kanske är en excentrisk entreprenör som av princip säljer privatimporterat tyskt vin under disk, anställer papperslösa som jobbar utan lön varannan månad och åker ut på landet ibland för att lukta på koskit i syfte att återväcka minnen från ungdomens 30-tal, när man som ung bondeförbundare agiterade för ett rasrent och harmoniskt land. Tyvärr börjar många av denna sorts reaktionärer dö av, så här hänger det på att vi mobiliserar varenda en för att klara fyraprocentsspärren.

Om mohammedanerna, för att använda ett politiskt inkorrekt sanningens ord, är samhällets största gissel lägger man sin röst på Sverigedemokraterna. Samhället har förändrats de senaste åren, och det är mot islamisering vi har förts - det märks inte minst bland oss i rätt isolerade, skånska småsamhällen. Vi har aldrig varit mycket för det där med kultur, men nu när främlingarna viftar med sina koraner och förbudskrav vill man ju slå vakt om sin svenska flagga och midsommarstången. Tillväxten har varit stark bland landsbygdsreaktionärerna sedan besvikelsen efter Ny Demokrati - men kommer den att räcka till i detta val?

Kristdemokraterna är alltjämt partiet för familjens och den rätta moralens värnare. Kanske är man en pingstvän som med tilltagande bestörtning läser om kulturella eftergifter åt alltfler grupper, och drömmer sig tillbaka till den tiden då homosex var förbjudet enligt lag, eller åtminstone till den tiden dess utövare klassades som sjuka. Eller så är man pingstvännens, laestadianens och mormonens muslimske motsvarighet, den reaktionäre wahhabiten som vill bevara vårdnadsbidraget åt den vid spisen rekorderligt kuvade hustrun. Kampviljan bland dessa har gått tillbaka i takt med att samhället i övrigt har blivit alltmer reaktionärt. Vad finns det att kämpa emot när knappt någon kämpar för något längre? Ändå brukar Livets Ord med flera, genom gudomlig arbetsiver och trofast fotarbete på Småländska höglandet, lyckas klara KD över riksdagsspärren. Ibland som genom ett nålsöga.

Med detta vill jag peka på vad jag upplever som ett tydligt upptrampat utrymme för samhällsdebatt på ytterhögerkanten i svensk politik. När det offentliga samtalet rör sig inom begreppsramar som etnicitet/mångkultur, valfrihet/ungdomsskatt, bidragslinje/mygel, verklighetens folk/särintressen och radikalfeminister/miljöfundamentalister, så finns all möjlighet att slippa klassanalys och massorganisering. I en tid då klasstriderna rasar så drastiskt mellan storfinans på offensiven och arbetarklass i sönderfall, höjs det högerpopulistiska tonläget. Och visst är det lockande att ty sig till värdekonservativa populister, när det gamla arbetarpartiet ändå inte vill någonting - mer än möjligen att vara ett nyliberalismens mänskliga ansikte.

Jag önskar ibland att det hade funnits en lika stor idérikedom och ideologisk sprängkraft bland samhällets progressiva som bland de reaktionära. Av en slump bläddrade jag igenom en skrift från LO utgiven kring 1995, som en sista suck av självständigt formulerade argument till försvar för gemensam intressekamp. Skriften, "Generell välfärd i allas intresse", gavs ut med expressfart innan resten av LO:s Rättviseutredning, som skriften alltså var ett kapitel ur.

Efter Rättviseutredningen skrapade LO och Partiet undan liknande obehagliga självständigheter, för att bereda plats åt det passiviserande nyspråket. Nu ska statsfinanser saneras grundligt, punkt. Löntagarkollektivet (om man nu överhuvudtaget ska prata om kollektiv, det är tveksamt) ska ta ansvar så löneökningarna blir hanterbara. Miljön ska vi visst tänka på - genom att skapa en aldrig sinande tillväxt och entreprenörsanda. Och så vidare. Fina ord, ofta inbäddade i samma dubbeltydiga formuleringar som de borgerliga använder. En folkpartist pratar alltså samtidigt om en mer auktoritär sorteringsskola - för att värna arbetarklassens ungar. Och moderaten påpekar att vi ska privatisera vården - för att vård aldrig ska bli en fråga om plånbokens tjocklek.

Kvar finns en rörelse till vänster som milt sagt kan kallas marginaliserad. En fackklubb inom ett LO-förbund som tar till strid riskerar att bli angripen och utfryst av LO- och förbundsledning i händelse av mediedrev. Socialdemokrater som ifrågasätter det grunda ideologiska underlaget för samtida socialdemokratisk politik kallas för sekterister av Partiets högdjur. När SAC blåser till konflikt tillkallas polis och begrepp som maffia, extremister och utpressning haglar från höger till vänster.

Min förhoppning är att folk som blir less på de ytliga utspelen, och till dessa hör ju även ytterhögerns offentliga framträdanden, tar till orda och börjar organisera sig. Även om högerns gaphalsar är aggressiva och dominanta har de, precis som socialdemokratiska ledarfigurer, fullkomlig makt enbart därför att vanligt folk står passiva, stilla, under dem. Om det formas en rörelse som revolterar mot hela skiten - allt skitsnack, all tillbakaträngning av de redan marginaliserade, all elitism - är vår kamp till hälften vunnen. De enskilda revoltörerna måste börja tänka till nu genast, och som allra minst utnyttja sin valfrihet att rösta bort sittande regering i höst.

Och så en uppmaning till dig som inte orkar läsa långa blogginlägg eller långa böcker: Köp, för sex kronor, sammanfattningen av boken Jämlikhetsanden från Karneval förlag. Tidstypiskt aptitligt döpt till "Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i".

En tidning över gränsen

2010-03-12T00:05:00.005+01:00

Landets lokaltidningar är i kris. Jag begriper att det är svårt att fylla en tidning med intressant innehåll när redaktionens samlade resurser och kompetens inte räcker till. Ofta tar man till genvägar, som att fylla ut med material från TT eller andra nyhetsbyråer.

Men därifrån till att upplåta redaktionell nyhetsplats åt politisk propaganda går en avgrundsdjup etisk gräns. Länstidningen Östersund valde den 11 mars att överträda den.

Tidigare under kvällen skickade jag följande mail till länets nyhetsredaktioner:

Hej!

I ett inslag på ltz.se kan jag i dag se en propagandavideo från Svenskt Näringsliv om det så kallade rut-avdraget. Adress: http://ltz.se/nyheter/bostad/1.1876042-rut-gor-svarta-jobb-vita

Inslaget publicerades klockan 11.27 under avdelningen Bostad och presenteras i spalten Senaste nytt som "Webb-tv: Rut gör svarta jobb vita". Den uppdaterades dessutom 15.25, så redaktionen är medveten om att videon finns där. Texten under videoklippet lyder i sin helhet såhär: "Om oppositionens löften att slopa rut-avdraget, blir verklighet, lär hälften av jobben försvinna på företaget Hjälp Hemma. Det säger företagaren Peter Svanborg, vd för Hjälp Hemma, som gått från 1 till över 50 anställda på två och ett halvt år. Tack vare rut-avdraget." Länstidningen publicerar alltså inslaget som redaktionellt material och markerar inte på något vis att Svenskt Näringsliv står bakom.

Upphovsmakarna skräder inte orden - inslaget är lika opartiskt som om jag själv hade producerat videon för Vänsterpartiet. Det heter till exempel att "Det är vita jobb som hotas ifall oppositionen slopar rut-avdraget". Givetvis ges inga mer precisa siffror och inga av påståendena bemöts av någon med avvikande åsikt.

Det här är inget annat än skandalöst illa hanterat och fräckt av Länstidningen. Att de släpper igenom propaganda från näringslivet av detta slag väcker frågor kring hela tidningens trovärdighet. Att länken har uppdaterats visar ju att de inte sett några problem med innehållet. Får Länstidningen betalt av Svenskt Näringsliv för detta? Kan vem som helst, även LO, få sina politiska hjärtefrågor publicerade som redaktionellt material i Länstidningen? Vilken rätt har läsarna att få reda på vad som är nyheter och vad som är privatfinansierad politisk propaganda? Svenskt Näringsliv satsar tiotals miljoner kronor varje år på utåtriktad medieproduktion, och med hjälp av lokalpressen - i detta fall ltz.se - blir genomslaget enormt.

Om det finns någon journalistisk heder kvar på Östersundstidningar bör man klart och tydligt rätta till det pinsamma inträffade och skaffa sig rutiner för att det inte ska ske igen. Det här kan också föranleda en bredare pressetisk debatt. Hur långt ska tidningar med resursbrist få sträcka sig för att fylla sidorna (i papperstidningen såväl som på nätet) med innehåll? Vilken roll har tidningen i vår öppna demokrati, åsiktsförsäljarens eller -förmedlarens?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

Jag skickade också ett upprört mail till ansvarig utgivare med frågan om hur han ställer sig till publiceringen av Svenskt Näringslivs video. Sannolikheten är stor att jag nu säger upp prenumerationen på Länstidningen, trots att jag av ideologiska skäl vill stödja "oppositionens" tidning här i länet. Det är oerhört tragiskt när vi snart bara har en enda tidning i länet till följd av att den mindre lokaltidningen sänker sig själv.

Nu hoppas jag att det blir en rejäl pressetisk diskussion kring det här. För visst vill länets övriga journalistkår ta sitt demokratiska uppdrag på allvar?

Skolan ett statligt ansvar?

2010-01-19T23:21:00.003+01:00

ABF-huset i Stockholm, tisdag kväll, fullsatt seminariesal, tre kvinnor framme i panelen. Ämnet var skolan i privatiseringarnas tidsålder. Inte mycket nytt framkom under presentationerna som i stort var anpassade efter publiken - i övre medelåldern och uppåt. Här tycker jag att arrangörerna ABF och Nätverket Gemensam Välfärd borde appellera mer till ungdomar; vi var en handfull sådana närvarande av knappt 80 i publiken.

Ann-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens Tankesmedja och Eva-Lis Sirén från Lärarförbundet redovisade sina respektive perspektiv på skolans utveckling de senaste 20 åren. Som tur var piggade tidigare jämställdhetsutredaren och Ordfront-direktören Gertrud Åström upp som samtalsledare med sin norrbottniska.

I seminariebeskrivningen stod om konflikten mellan statligt och kommunalt ansvar för skolan, men föreläsarna berörde det bara som hastigast. Därför ställde jag en fråga om hur de ser på de ansvarigas - kommunerna och dess politiker - roll i skolans utveckling.

Min uppfattning, åtminstone från min horisont i Norrlands inland, är att skolpolitikerna i största allmänhet har dålig kontroll över skolan. I nämnder och styrelser sitter folk vars beslut mestadels handlar om pengar och fysisk skolplanering. Kvalitetsuppföljning och utvecklingsarbete har andra hand om - tjänstemän eller konsulter. Inte för att lokala skolpolitiker är oengagerade eller dåliga, utan för att systemet inte ger dem särskilt stort manöverutrymme. Häri tror jag en förklaring ligger till att lärare i kommunala skolor upplever det som att beslutsvägarna är långa och arbetssätten trögföränderliga. Lösningen torde vara att antingen satsa rejält på att styra hårdare från staten/ge skolpolitiker tydligare mandat, eller helt enkelt ta tillbaka skolan i statlig regi. Det senare är att rekommendera för mitt hemlän, där i vissa kommuner skolor snart riskerar att ha upptagningsområden på tio tusen kvadratkilometer.

Ett annat viktigt område är det som Eva-Lis Sirén underströk, nämligen lagstiftningens, statsstödens och de statliga kontrollorganens omfattning, kort sagt riksdagsmajoritetens ansvar. Genom att ge kommuner, vars ekonomier i många fall vacklar betänkligt, fullt finansieringsansvar både för den egna skolan och för alla privata som så önskar har staten gjort skolan till en arena där skolkvalitet beror på kommunens status. Här kan en del göras med framför allt direkt ökade anslag till skolorna. Tillbaka med resurser till elevhälsa och annan resurspersonal, öka lärarlönerna, reformera arbetsorganisationerna underifrån. Mer fotfolk, färre mellanchefer. Och gör gärna skolan statlig, om än varken Lindgren eller Sirén ville gå tillbaka till statligt "som det var förut". Nej, men vi borde kunna förstatliga skolan på ett nytt sätt.

Privatskolorna, då? De fristående skolorna är varken bättre eller sämre än kommunala, som Lindgren så klokt och eftertänksamt konstaterade. Och när det enda som i grunden skiljer de kommunala och de fristående skolorna åt är ägandeformen, tycker jag att förslaget till beslut är rätt uppenbart: Bort med fristående skolor och fram för bättre offentliga.

Sett och läst

2010-01-12T17:22:00.005+01:00

Bodde jag i Stockholm skulle jag göra betydligt fler besök i stadens ABF-hus än vad jag gör i Östersund. Anledningen är helt och hållet politisk: ABF i Östersund anordnar företrädesvis föreläsningar som jag kategoriserar som "flum, feelgood och new age", medan man i Stockholm, åtminstone rätt ofta, är politiska i enlighet med arbetarrörelsens traditioner.

Så anordnas exempelvis på ABF-huset i Stockholm årligen Socialistiskt Forum, där massor av bra saker sägs. Tankesmedjan Konflikt tog under 2009 års forum på sig att dokumentera några av arrangemangen på film. Ett av inslagen är "Media, arbetarrörelsen och makten över tanken", ett samtal mellan Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, Ali Esbati, anställd av Manifest Analyse i Norge och Daniel Suhonen, redaktör för SSU:s tidskrift Tvärdrag. En sympatisk samling människor som resonerar mycket klokt kring arbetarrörelsen/vänstern och media. Se filmen här! Efter en lite seg inledning kommer det första inlägget cirka 10 minuter in.

Nämnde Suhonen har tillsammans med en annan otroligt skicklig journalist, Dan Josefsson, skrivit i dagens Aftonbladet om den socialdemokratiska elitens tidskrift Arena. Här kan man tro att Suhonen bara är bitter mot sin konkurrent på tidningsmarknaden, men läser man artikeln så förstår man bättre. En nyktrare socialdemokratisk analys av sosseelitens idédebatt får man nämligen leta efter. Läs den här!

Uppdatering: Givetvis måste den kritiska socialdemokratiska rösten rättas av en inte fullt så kritisk, men Helle Klein ger i sitt blogginlägg plumpheten ett nytt ansikte...

Att läsa om och försöka begripa sin omvärld är ett stort projekt i vårt så kallade informationssamhälle. Det är inte alltid helt lätt att veta var man ska börja. Men med hjälp av Dagens Konflikt och Aftonbladet Kultur kan man i alla fall börja skönja strukturer och konturer i samhällsbilden. Man kan ju börja med att läsa och lyssna på det som gör en gott...

Sett och hört

2010-01-11T19:33:00.005+01:00

Nu tänker jag börja blogga lite oftare. Det är så förbannat mycket man går och blir så förbannat förbannad på. Som den där Edvard Unsgaard, som var journalist för Sveriges Radios Ekot fram till valet 2006 då han anställdes av Fredrik Reinfeldt som statsministerns pressekreterare.

Han har nyligen hamnat i visst blåsväder med en avslöjande uppdatering på Facebook, som röjer hans klassiskt moderata människosyn:

Vänsterpartisten Erik Berg kontrar desto bättre (klicka på bilden för större text):

Under avdelningen "hört" har vi årets hittills roligaste radioinslag, P3-programmet Brunchrapporten som frågar sig hur en socialistisk såpa ser ut. Vänsterpartiets Hans Linde ger en klockren, initierad beskrivning.

Klimat från Östersund till Köpenhamn

2009-12-08T19:56:00.008+01:00

Det blev en lite lam klimatdebatt på Jämtlands Gymnasium Wargentin i dag. Bitvis kände jag mig som parodin på Tim Robbins i Team America, när han förklarar företagens makt över amerikagänget. Men ännu mer verkade motståndarna som Tim Robbins marknadsliberala motsats. "Bussa marknaden på klimatet så fixar det här sig."

Som av en händelse har i dag gänget bakom infotainmentfilmen "The Story of Stuff" släppt uppföljaren "The Story of Cap & Trade". Ovetandes om denna har jag under dagens debatt argumenterat längs samma linjer, i stora drag. Se gärna den nya filmen (cirka 10 minuter) och, om du har tid, även den första (runt 20 minuter). Det är ett rätt kul koncept, amerikanskheten till trots. I korthet handlar Cap & Trade-filmen om att "näringslivet" - det lilla skikt i samhället som har ackumulerat mest kapital - övertygar de politiska beslutsfattarna om att inte rucka på orättvisorna och de stora företagens vinstmarginaler i klimatarbetet. Kvar blir en sannolikt dåligt fungerande marknad, med alla de svagheter som ett spekulativt system innebär. I sin syn på "staten" har såklart Story of Stuff-gänget en ännu mer naiv syn än någonsin jag har, men det tycker jag att man kan ha överseende med.

Överlag tycker jag att vi är dåligt pålästa i klimatteori och -ekonomi. Det hjälper inte att CUF försöker argumentera i resonerande ton om ekonomiskt effektiva klimatåtgärder när man i sin rapport om klimatpolitiken viftar bort "extremister som Marx och Lenin" på fyra meningar och kategoriskt hävdar att färre regleringar och mer handel räddar klimatet. Det är lika oseriöst som när socialförsäkringsministern utvecklar en minneslucka lika stor som all den kritik hon fick från remissinstanser för ett par år sedan.

I ÖP på ledarplats kan vi läsa det centerpartistiska referatet från debatten. Det är entreprenörsanda och företagsamhet - kodord för mer av samma som nu - som gäller i den nya centerpartistiska given. Den glesbebodda landsbygden är med bara under förutsättning att folk kör mycket bil. Något samhällsplanerande kommer inte på fråga, det är helt och hållet en fråga för entreprenörerna och företagarna. Att den progressiva utveckling som Sverige och några andra samhällen i världen har haft i modern tid på olika områden har varit resultat av tydliga offentliga direktiv nämns inte gärna. Inte heller att detta - direkt offentlig styrning av resurser och marknader - till och med kan vara en förutsättning för ett nytt, hållbart företagande.

Jag önskade mig som slutord i debatten dels att vi alla inom kort ska rymmas inom vårt rättvisa miljöutrymme, dels att mötet i Köpenhamn slutar utan bindande avtal. Hellre diskussioner på väg åt rätt håll än ett illa genomarbetat klimatavtal som låser fast oss ännu en tid vid "mer av samma".

Vi får väl se hur det går. Till helgen är jag i Köpenhamn.

Uppdatering: Samfunnsplanlegging var ordet jag sökte! Norska Fagbevegelsens (motsvarande svenska Kommunal) ordförande Jan Davidsen säger några sanningens ord till de styrande i Norge:

Det vi trenger nå er politisk styring og regulering. Markedene må reguleres for å hindre flere ødeleggende finanskriser. Hensynet til klimaet, og til framtidig energiforsyning, må fra nå av inn i all samfunnsplanlegging. Det krever omfattende politiske inngrep. I årene som kommer vil vi derfor sannsynligvis stå overfor en skjerpet kamp mellom demokrati og markedsmakt.

Uppdatering 2: Läs mitt inlägg från i somras om EU:s klimatarbete. Målet för arbetet - mötet i Köpenhamn - är ju snubblande nära nu.

Om detta må Sahlin berätta

2009-12-04T19:01:00.008+01:00

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin kom till Östersund i dag för att prata politik med oss unga, och jag kunde inte låta bli att närvara. När ett antal harmlösa frågor från S-sympatisörer och idiotiska frågor från de lokala ungmoderaterna hade passerat tog jag ordet.

Jag förklarade kort mina funderingar kring det här med socialdemokratin och rättvisan. Min uppfattning är att politiken - de ideologiska motsättningarna och den på olika valmöten använda retoriken undantaget - har gått åt höger under både borgerliga och socialdemokratiska regeringsperioder sedan 1980-talet. Till exempel när det gäller de klyftor som Sahlin mycket riktigt påpekade ökar i dag. Eller kriget i Afghanistan, om vilket Socialdemokraterna i dag är överens med borgarna.

Först undvek Sahlin resonemanget genom att upprepa hur klyftorna i dag ökar. Jag blev irriterad och bröt in med att påpeka att de har ökat - i olika hastighet - oavsett politiskt styre. Sahlin blev irriterad och sa att det har ökat på vissa områden och minskat på andra, men lämnade sedan frågan. Efter att ha upprepat hur viktigt det är att "politiken" tar tag i klyftorna mellan folk ville Sahlin varken göra självkritik eller diskutera ur ett tydligt klass- eller maktperspektiv. Så jag gjorde ett sista försök att få ur henne om några avgörande faktiska trendbrott är att vänta i verkligheten, i den händelse att en sosseledd regering skulle få regera. Inte heller där blev det några svar, och där var hennes tålamod med mig slut varpå de mindre kritiska frågorna åter kunde ta vid.

Det bör påpekas att Sahlin är skicklig på att mota ungmoderater innan de hinner förstöra hela kvällen. Hon avbryter dem innan de hunnit rabbla upp sina antiintellektuella monologer om att samarbeta med "kommunisten Ohly" eller "lagen om anställningsskydd är dålig för ungdomar". Sen påpekar hon på ett fyndigt sätt att de borde sluta tramsa och att den verkliga politiken är mer allvarlig än vad Muf vill ge sken av. Sahlin passar också bra i samtalsmiljön med ungdomar, skapar igenkänning och förståelse.

Mindre kul är hennes attityd mot vänsterkritik. Sahlin må vara i opposition och relativt underläge just nu, men den position hon agerar från i polemik med vänsterkritiker är makthavarens. Poster som vice statsminister, arbetsmarknadsminister, miljöminister, energi- och samhällsbyggnadsminister och integrationsminister är en del av hennes tidigare karriär. Att inte vilja erkänna och diskutera (försvara, förklara eller be om ursäkt för) utfallet av socialdemokratiska regeringars arbete 1990-91, 1994-95 och 1998-2006 är dålig stil. Utan att diskutera det vi har gjort förr om åren får vi en felaktig uppfattning om vad som bör göras kommande år.

Det finns åtskilliga konkreta frågor man kan diskutera om "ökade klyftor" är för abstrakt för att ta på. Exempelvis skattereformen runt 1990, som bäddade för en rejäl omfördelning av resurser uppåt i samhället - från lägre klasser till högre. Pensionsuppgörelsen är ett annat dåligt beslut. Skolpengssystemet ännu ett. EU-inträdet med kapitalliberaliseringsdirektivet - se där, ett par andra systemförfulande politiska beslut. Som har avorganiserat, avväpnat, passiviserat arbetarrörelsen och arbetarklassen, och fört över makt och rikedomar till eliter och marknader.

Utmaningen som jag vill se Mona Sahlin anta är att bryta trenden. Reformer ska ha som syfte att flytta fram arbetets positioner på kapitalets bekostnad - inte antas genom beslut som måste vara "blocköverskridande", ett ord som hon underströk i framför allt skolfrågan. En rödgrön regering 2010-2014 måste få siffrorna att gå åt rätt håll. Gini-koefficient, reallöner, jämställdhetsindex, offentlig sektors andel av BNP - tråkiga termer, men fullständigt nödvändiga att arbeta efter för en regering ledd av Mona Sahlin.

Moore om organisering

2009-10-03T13:11:00.003+02:00

I dagens Aftonbladet Kultur intervjuar Naomi Klein Michael Moore om Obama, kapitalismen och utsikterna för konkret förändring i det amerikanska politiska landskapet. Moore kommer med skarpare iakttagelser än jag hade väntat mig, i ett resonemang om högerns mobilisering av "medborgerlig upprördhet":

Det är något jag alltid har beundrat hos den politiska högern – de är organiserade, de är hängivna, de stiger upp i gryningen och kämpar för sin sak. På vår sida ser jag inte motsvarande grad av engagemang.

Högersympatisörerna dök upp på de möten som var öppna för allmänheten om sjukförsäkringsreformen i augusti – men var fanns vänstern? Och sen tänkte jag: Oj då, det är augusti. Har du någonsin försökt organisera någonting med vänsterinriktning i augusti?

Här är Moore inne på något som jag har upplevt på flera fronter. Vänstern har passiviserats och sprungits om av nuliberaler och nykonservativa. Varför? Och vad gör vi åt det? Förhoppningsvis finns det svar på detta, med vars hjälp vi kan bli den problemformulerande, segrande kraften i samhället framöver.

Maktens cynism verkar funka

2009-10-03T01:04:00.003+02:00

För ovanlighetens skull drar både TT-telegrammet och Aftonbladets Wolfgang Hansson relativt rimliga slutsatser av läget i folkomröstningen om Lissabonfördraget. Maktens hot och cynism har gett utdelning - medelklassen har skrämts till, om än tveksam, omvändelse.

Ty visst har Milton Friedman rätt när han säger att det är under ett kristillstånd som man ska passa på att genomföra av folket oönskade förändringar. Det nyliberala etablissemanget kan inte välja ett nytt folk, men som tur var kom krisen och gjorde att de kunde tvinga folket till en ny folkomröstning. Krisen har slagit skoningslöst mot Irland och landets regering har följt den nyliberala krismallen genom beslut som tvingar vanligt folk att betala för upprensningen efter kapitalets svineri. Det sjukaste är att regeringen sedan hotar med att landet står inför konkurs och kollaps om inte politiken får fortsätta ostört och Lissabonfördraget antas.

Några resultat av dagens folkomröstning finns ännu inte, men åtminstone här i Dublin ser det ut att bli en storseger för ja-sidan. Man kan möjligen notera en utveckling liknande den i Sverige vid EU-parlamentsvalet i våras, där rikare medelklassområden hade ökande valdeltagande och fattigare glesbygdsområden minskande. Och i den utvecklingen är alltså nej-sidan förlorare.

Ja-sägarna har varit ute i sina färggranna, flashiga t-shirts hela dagen lång, på alla stora gator, och delat ut propaganda in i det sista. Vi har varit bra många nej-sägare också, men utan allt påkostat kampanjmaterial - bara ett enkelt flygblad. Om det blir ett ja, vilket det alltså lutar åt, hoppas jag att det i alla fall blir med liten marginal. Ju mindre förlust, desto lättare kommer det att vara för den EU-kritiska rörelsen att repa sig och komma igen.

Oavsett om Lissabonfördraget träder i kraft eller ej kommer det odemokratiska EU att genomdriva sina strategier mot gemensam välfärd och facklig organisering. Demokratins hopp står till dem som har ork och integritet nog att fortsätta genomskåda de maktfullkomliga människor som styr unionens utveckling.

Under min vistelse här har jag tagit en del bilder, men eftersom jag har glömt kabeln till kameran hemma får jag vänta till nästa vecka innan jag kan ladda upp dem. BBC har några bilder så länge.

Rapport från Irland

2009-10-02T13:29:00.004+02:00

Här i Dublin folkomröstas det i dag om Lissabonfördraget. Om irländarna röstar ja blir det den sista folkomröstningen om fördraget i EU. Folkomröstningar i EU-frågor är, som Eva-Britt Svensson skriver, "preliminära fram till dess att de bekräftat en nyliberal utveckling. Titta bara på Folkpartiets gapande om en ny folkomröstning om EMU.".

Det är knappast många som menar att EU fungerar bra i dag. EU:s problem är inte bara att de flesta politiker i dess topp är hökar ur den mörkblå europeiska högern, utan bottnar framför allt i det demokratiska underskott som finns inbyggt i EU:s fördrag och institutioner. Att rätta till detta fundamentala demokratiska underskott är dock inte syftet med Lissabonfördraget. Fördragets syfte är istället att, vid sidan av vissa ändringar i beslutsordningar och politisk organisation, slå fast EU:s rätt att besluta i allt fler frågor samt förtydliga de politiska grundvalarna. Det är alltså ett konstitutionellt dokument med tydligt politiska skrivningar, något som har fått såväl irländare som tidigare fransmän och holländare att vid folkomröstningar säga nej.

Välj så mycket ni vill! Bild: Robert Nyberg.

Nu blir det alltså en till folkomröstning i Irland, efter den som i juni 2008 gav EU-eliten en käftsmäll när en majoritet röstade nej till Lissabonfördraget. Själva fördraget är precis detsamma, men enligt härskarteknikernas alla konster har Irlands regering sagt sig få "garantier" mot några av nej-sidans viktigaste farhågor inför förra omröstningen.

Generation YES, en av ja-sidans frontorganisationer som försöker skapa en hipp och positiv stämning kring ja-sidan bland ungdomar, har sammanfattat sin syn på debatten i en broschyr. Om de "garantier" som Irland nu får skriver de såhär:

- Vi behåller vår kommissionär, oavsett vad som händer.
- Lissabonfördraget kommer inte att införa abort: Inte nu, inte någonsin...
- Irlands neutralitet garanteras och fortsätter vara en av statens hörnstenar.
- Irländska skatter är och kommer alltid att vara enbart Irlands angelägenhet.
- EU arbetar för full sysselsättning och socialt skydd.

Angående kommissionären är sanningen att antalet kommissionärer efter 2014 enligt Lissabonfördraget ska vara två tredjedelar av antalet EU-länder. Om ett av unionens medlemsländer då vill att fördragets text ska verkställas räcker det i princip för att ta tillbaka den irländska regeringens garanti. Skattefrågan är intressant, då mycket talar för att EU med det nya, omfattande fördraget kommer att ta på sig så många ansvarsområden att egen skatterätt inte är orimligt på sikt. Då kommer även irländarna att tvingas betala skatt till Bryssel. Att EU arbetar för full sysselsättning och socialt skydd är ungefär lika relevant som att säga att EU arbetar för att alla ska få det bra. Det säger ingenting om hur EU faktiskt agerar, då ju arbetslöshet och sociala villkor är underordnade de viktiga frågorna om kapitalets frihet.

Liksom i Sverige under EMU-folkomröstningen 2003 är de ekonomiska förutsättningarna för ja- och nej-sidornas organisationer ofattbart olika. Nej-sidan, som med "många bäckar små"-taktik lyckades mobilisera en majoritet förra gången, är demoraliserad och ekonomiskt försvagad denna gång. På ja-sidan rullar hundratals miljoner kronor när propaganda ska ut och kampanjfolk ska avlönas.

Ute på gatorna i Dublin är ja-propagandan under folkomröstningsveckan överväldigande. På nästan varje lyktstolpe, på de flesta bussar, på de flesta annonstavlorna, syns de banala budskapen: "For jobs - vote yes!", "Ruin <-> Recovery - vote yes!", "It's simple. Ireland needs Europe. Vote yes.". Även flera av i landet tongivande företag, som Ryanair och Intel, och en uppsjö av kändisar och kulturpersonligheter, bidrar med marknadsföring för att hjälpa regeringen och ja-sidan. Flera nej-aktivister som jag har pratat med läser inte längre tidningar och undviker tevenyheterna, för att slippa störtfloden av EU-propaganda.

Jag besöker nej-organisationen People's Movements kontor i Dublin. I ett nedgånget hus i de norra delarna av centrala Dublin hyr de ett kontorsrum som knappast är mer än 20 kvadratmeter. Rummet är fyllt av lådor med nej-material, stegar, plakat, ett par små skrivbord och - på det utrymme som finns över - något dussin aktivister. Kontrasten är stor mot ja-sidans avlönade studentaktivister och självgoda pampar.

Alla är väl medvetna om att det krävs oerhört mycket av dem för att lyckas nå ut med budskapet. Här finns, förutom de inhemska medlemmarna, också aktivister från andra europeiska länder. Norskar från Ungdom mot EU, danskar från ungdomsförbundet SFU och så jag från Republiken Jamtland. Från tidig förmiddag till mörkrets inbrott pågår kampanjarbetet ute i Dublins många stadsdelar och förorter.

Nej-sidan saknar inte bara pengar utan till stora delar också organisatorisk ledning. Arbetet för nej-kampanjen sker i princip helt ideellt och mer eller mindre spontant, vilket ställer till en del problem. Exempelvis bötfälls organisationer vars affischer eller plakat sitter uppe efter folkomröstningsveckan med 150 euro per överträdelse. Nej-sidan, vars aktivister inte alltid har arbetat samordnat i kampanjandet, måste se till så alla affischer (kanske 5 000 i Dublin) kommer ner snabbt i helgen - annars väntar gigantiska böter som de saknar pengar att betala.

Opinionsundersökningar har inte pekat ut någon vinnare inför omröstningen. Debattens vågor har gått höga och anklagelser om lögner och överdrifter haglat åt alla håll. Men med det rena ekonomiska och mediemässiga övertag som ja-sidan har vore det en bedrift av stora mått om det ännu en gång blev nej från irländarna.

Med detta sagt väntar nu en spännande presentation av omröstningens resultat. Ja-sidan må vara fräck och rik, men förhoppningsvis väger folk även denna gång argumenten mot varandra och förkastar det dåliga alternativ som Lissabonfördraget utgör.

Nu ska jag tillbaka till People's Movement och hjälpa till där jag behövs.

Konstig miljödystopi

2009-09-19T16:34:00.004+02:00

På ett arrangemang för grönare trafik och bättre klimat i Östersund i dag blev det många samtal om hur vi egentligen bäst ska hantera klimatkrisen. Jag stod där för Vänsterpartiet och presenterade några lokala förslag som kommunen borde genomföra, men partiet har såklart också förslag för de större sammanhangen.

Till exempel lyfte vi upp lite statistik från en publikation om rättvist miljöutrymme, som visar att höginkomsttagare släpper ut åtta gånger så mycket koldioxid som låginkomsttagare. De flesta tyckte att det var tänkvärt, några undrade vad man ska göra åt det, andra påpekade att de som tur är inte är överklass. Men den konstigaste kommentaren hade en äldre herre som tittade förbi i all hast. Han förde handen i en gest nedåt och sa att "vi sänker allas löner så har vi inga miljöproblem". Givetvis ville han inte stanna kvar och diskutera saken.

Det här är en märklig uppfattning som många, företrädesvis antikommunistiska, gubbar har om vänsterpolitik. Att det handlar om att göra det så bedrövligt för folk att de inte kan göra annat än avstå från att vara ekonomiskt aktiva. Jag blir lika fundersam varje gång jag hör argumenten, och lika icke-förvånad när den som yttrar dem går sin väg så fort de tagit slut.

En progressiv politik på trafik- och klimatområdet innebär att man ser och gör någonting åt klasskillnader, som en del av det politiska upplägget. Man skapar strukturer som dels sänker utsläppen totalt och överför trafik från ineffektiva till kollektiva slag, dels låter dem med högst inkomster betala mest. På så vis skulle vi nå resultat snabbt och dessutom såklart nå längre än om var och en får bli sin egen lyckas smed.

För Östersunds kommuns del skulle det kunna innebära att vi omvärderar trafiken vid våra handelscentra. Det ska inte längre vara standard att ta bilen överallt inom stan, bussen är bäst vid arbetspendling. Bilen tar man när den behövs - annars buss eller cykel.

Om rika människor släpper ut tolv gånger mer koldioxid än vad som är långsiktigt hållbart så är det ett problem värt att ta på stort allvar. Men man kan se det som en tydlig uppvisning av borgarklassens hegemoni, när reaktionen på varje försök att ge progressiva svar på det kapitalistiska samhällets problem blir ett arrogant försök att slå ifrån sig. Så grundmurat självförtroende har de rika och dess försvarare, att de hellre fortsätter att elda på klimatproblemen än resonerar sig fram till en seriös lösning.

EU: SKÄRP ER!

2009-07-21T01:31:00.006+02:00

Vi är redo att demonstrera mot EU. Foto: ÖP.

Läs mer om aktioner i Östersund på op.se.

När EU:s energi- och miljöministrar träffas i Åre ordnar en knapp handfull arrangörsgrupper aktiviteter som syftar till att lyfta kritik och visa på alternativen. För visst finns det alternativ till den enda vägens kompromisspolitik som förs i EU i dag!

Fuck EU är en aktionsgrupp som bildades i våras för att driva upp hårda klimatkrav på dagordningen när totalt 54 ministrar ändå finns på plats i länet. I sin praktik agerar EU fortfarande som en klimatbov av värsta slag; lejonparten av alla ekonomiska satsningar görs i ändlig energi och fossila infrastrukturprojekt som motorvägar och flygtrafik. Dessutom för man en alltför marknadsorienterad politik när det gäller naturresurser, handel och just koldioxidutsläpp.

En hållbar miljöpolitik får stryka på foten i EU, bland annat eftersom de viktigaste målen är låga produktionskostnader, större privatkonsumtion och ökad "konkurrenskraft" (vinst per producerad enhet eller rent ut "profit"). Det är viktigt att visa på denna motsättning mellan den marknad som EU i dag backar upp, och de åtgärder som enligt klimatmodellerna kommer att krävas av politikerna.

Som ett konkret krav kan man ta Miljöförbundet Jordens Vänners (MJV) förslag på minskning av koldioxidutsläppen med fem procent per år från år 2008. Det är i linje med vad exempelvis FN:s klimatpanel bedömer som vettigt, och samtidigt fullt ut genomförbart ur samhällelig synvinkel.

Överfört på EU-nivå skulle femprocentsmålet innebära en radikal omsvängning. Vi skulle få se massiva satsningar på geotermisk energi, till exempel. Södra Europa skulle snart projektera för hundratals riktigt stora solenergianläggningar. Vindkraften skulle ta fart med egen produktion av vindkraftverk i näst intill varje EU-land. Kollektivtrafiken skulle få ett uppsving, bilfabriker skulle byggas om för produktion av bussar och spårbundna fordon. Snabbjärnvägar skulle ersätta den täta flygtrafiken mellan åtskilliga av Europas större städer. Handeln skulle svänga, från import av asiatiska konsumtionsprodukter till EU-intern handel med miljöteknik och miljötjänster.

Man kan såklart ha invändningar mot att det här kostar pengar och innebär ett hot mot dagens utveckling. Det hotar till exempel ett och annat olje-kolonialt krig i Mellanöstern och Centralasien... Ja, precis! Det är just det vi vill poängtera! Dagens system är inte hållbart och den utveckling som pågår (ekonomisk expansion enligt gamla mönster) är ohållbar. För varje ny krona som läggs till EU:s växande bruttonationalprodukt växer vår klimatskuld med minst lika mycket. När alla andra länder dessutom vill köra samma chicken-race mot klimatet - vilket tvingar såväl EU som andra stormakter att rusta militärt - är det viktigt också ur en moralisk aspekt att visa sig som föredöme. Om världens rikaste, (näst) mest nedsmutsande del av världen kan slå in på en hållbar väg så kan andra också det.

Läs gärna vad Lester Brown skriver om klimatet på svenska Plan B eller, mer utförligt, på amerikanska Earth Policy Institute. Även om en del av de föreslagna åtgärderna visst kan kritiseras är det viktigt att var och en tar till sig av de faktauppgifter om världens tillstånd som Brown levererar.

Det finns såklart också en fundamental kritik av hela EU i aktionsgruppens plattform. Fuck EU innebär ett förkastande av de odemokratiska och korrupta metoder som EU-eliten använder sig av när ny politik utformas. Från kommission och ner till minsta parlamentsledamot genomsyras EU av slutna överläggningar, hemliga rådgivare från industrin och lobbying så omfattande att ingen har grepp om den. Vi menar att politik måste börja från basen och kraften riktas uppåt, inte - som i dag - tvärtom.

Därför drar vi nu ihop till seminarier och aktioner. Själv lyssnar jag på föredrag och deltar på workshops i regi av MJV, när några av Sveriges mest kunniga EU-kritiker föreläser på Frösön den 22-23 juli om EU, klimatet och den lokala kampen. Och deltar, så klart, i aktion erna i Östersund den 24 juli.

Shitegeist: The Movies

2009-07-16T23:48:00.007+02:00

Två filmer, Zeitgeist: The Movie och Zeitgeist: Addendum, har jag förstört den här kvällen genom att uthärda.

Jag hade föreställt mig Zeitgeist-filmerna som en häftig upplevelse. Här skulle jag få vårt årtiondes mest spektakulära Stora Berättelse, som på ett fascinerande och övertygande sätt försöker få mig att överge min politiska ideologi. Så pass mycket har jag uppfattat om Zeitgeist-fenomenet att det åtminstone har gjort ett djupt intryck i rätt respektabla människor.

Men vad får jag då se? En pratig, "faktatung" (som det brukar heta; tusen citat och figurer för att åskådliggöra detaljer med oklar relevans) berättelse som rycker från det ena till det andra. Första filmen lyckas rätt bra med att klä av religionen, och då sympatiskt nog främst den Jesus-centrerade kristendomen, samt visa på tokigheter i utredningarna om 11 september-attentaten. Den låter också ana att det är något eller kanske några som ligger bakom dessa företeelser, nämligen det finansiella systemet och de globala bankirerna. Om detta, det globala finansiella systemet och de personer som besitter dess beslutsposter, handlar den andra filmen.

Film nummer två ger mig också svaret på vad som är alternativet till det här eländiga samhället, vad som är lösningen på det finansiella systemets till synes olösliga problem. Teknologin. Ja, Teknologin stavar vi med stort "T" eftersom det är den överlägsna kraften. Här, i sista timmen av de dryga fyra timmarna av film, får också en kvinna prata i mer ingående resonemang efter alla dessa gubbar. Men det hjälper inte. Jag måste gapskratta ändå.

Här lanseras nämligen Venusprojektet som lösningen på våra problem. En åldrande herre och denna filmens i princip enda agerande kvinna berättar om det nödvändiga samhälle som vi måste bygga: Vi måste förstå att allt är ett, vi är allt, allt är vi. Vi kommer att leva i överflöd, helt enkelt för att vi kan. Vi kommer att färdas i femtusen kilometer i timmen i tunnlar på havets botten. Vi kommer inte att behöva arbeta - det gör maskinerna åt oss. Etcetera. Ungefär som det alltid, vid varje visionär diskussion om samhällsbyggande, finns någon äldre herre som förläst sig på Ny Teknik och Illustrerad Vetenskap och som bara vet att den och den tekniken kommer att förlösa oss ur det här eländiga samhället. Inlindat i många, fina, retoriskt laddade fraser. Lyndon LaRouche flimrar förbi med några väl valda ord...

Särskilt mycket längre än så kommer inte Zeitgeist-fenomenet. Man slåss mot det finansiella systemet: mot ränta, skuld, centralbankssystem, pengar över huvud taget, i förlängningen lönarbete. Men perspektiven är skeva: Arbete har ingen betydelse för analysen, inget värde. Det är bara en följd av att "människor måste arbeta för att betala av skulder". Människor är inte kollektivt handlande varelser, utan okunniga och av de allsmäktiga finansintressenas inkompetenta nickedockor (politiker och företagsledare) styrda ekonomiska slavar. Och vägen till frigörelse går genom lösgörande från systemet. Sälj dina aktier, byt bank, gör dig självförsörjande på el, sluta läs mainstreammedia. Bara så kan systemet sluta fungera.

Jag tänker mig att det finns något paradoxalt i den här röran av konspirations- och frihetliga idéer. Å ena sidan vill man ha ett tekniskt superutvecklat samhälle, där den tekniska nivån hela tiden ska höjas och expandera, men å andra sidan ska alla lagar, staten och handelsmedlen avskaffas och all egendom vara tillgänglig för alla. Någon maktanalys av detta framtida samhälle, eller hur vägen dit ser ut (annat än att vi ska utöva konsumentmakt och dra oss tillbaka från det nuvarande samhällets ekonomiska och politiska liv), får jag inte se. Bara ännu en uppräkning av allt som måste bort: religionerna, ideologierna och "the monetary system". Ingen diskussion om hur samhället framgent ska styras, om nu dessa massiva teknologiska framsteg (och därtill hörande massiva kollektiva arbetsinsatser) ska gå från vision till verklighet. En disclaimer ges, om att Venusprojektets samhälle inte är något idealiskt samhälle, men bra mycket bättre än det vi har nu. Så bra!

Filmerna ställer, och låtsas flera gånger ge svar på, frågan om vad det är som driver vårt nutida, ondskefulla system. Detta system, som har övervunnit verkligt demokratiska försök att skapa ett annat samhälle och som har växt sig starkare alltsedan bankerna en gång uppstod. Men något verkligt svar kommer inte - det blir mer mässande om att makt korrumperar och att målet för makthavarna är en världsregering och en allsmäktig världsbank.

Marx skulle ha sagt att det går att förklara som att det pågår en klasskamp, en kamp om resurser där det finns en dynamik som går utöver relationen mellan finansiell elit och ett förslavat folk. Religionen har blivit ett maktmedel inte för en viss ekonomisk-politisk institution, utan för klasser. Det ekonomiska system som bygger på ränta och skulder är ett resultat av, inte en orsak till, klassamhällets utveckling. Genom historien har ibland de förtryckta klasserna uppnått segrar på olika håll, och ibland har de förtryckande under långa perioder stärkt sina positioner. Den teknologiska utvecklingen har även den varit ett resultat av klasskamp, ibland i den härskande klassens tjänst och ibland i händerna på de revolutionära förtryckta klasserna.

Zeitgeist påstår att det är det finansiella systemet som förhindrar teknologins utveckling. Så odynamiskt tycker jag inte att man kan påstå det kapitalistiska samhället vara. Snarare verkar det vara i de ägande klassernas jakt på profit som teknologisk utveckling sker - en utveckling som förhoppningsvis till slut helt kan tas kontroll över av de arbetande klasserna. Dagens kapitalistiska system kommer inte att utrota sig självt under någon påstådd skuldbörda eller terminalkris, utan kommer att - med hjälp av teknologin, bland annat - hitta vägar att köra vidare på. Att Zeitgeiströrelsen ställer sig vid sidan av och tittar i stjärnorna efter en hållbar, framtida högteknologisk civilisation har en helt marginell effekt på systemet.

Det vore roligare om nån kunde klippa ihop en film som tydligt begripliggör nödvändigheten av och styrkan i att organisera folk kollektivt. En film där målet inte är ett så väldigt svävande och pretentiöst super-samhälle, och där makt och arbete är frågor av mycket större politisk betydelse än i Zeitgeist-filmerna.

Gör om - gör rätt, Rådman och Nilsson!

2009-07-15T00:34:00.004+02:00

Årets kanske mest sanslösa brev hamnade i mitt brevinkast i måndags. Det var vår kommunala hyresvärd, Östersundsbostäder, som ville fånga hyresgästernas uppmärksamhet med följande muntra ord:

TILL ALLA VÅRA HYRESGÄSTER

Vi vill göra er uppmärksamma på att hos Östersundsbostäder är det Förbjudet att sätta upp:
- Studsmattor
- Pooler

Vid överträdelse kan ert hyresavtal sägas upp.

Vi kommer att använda kronofogden för att verkställa överträdelser.

Vänliga hälsningar
ÖSTERSUNDSBOSTÄDER AB
2009-07-03

Detta förbud, som i styrelserummet kanske låter som ett sansat och omsorgsfullt beslut, har tidigare meddelats i informationsbladet ÖstersundsBo med följande rader:

Förbud mot pooler och studsmattor
Det är roligt att bada i pooler och hoppa studsmatta, men poolerna kostar energi och det finns en skaderisk. Ifjol beslutade styrelsen om förbud mot pooler och 27 april, 2009 beslutades att även studsmattor ej är tillåtna på våra fastigheter. Bakgrunden till beslutet är miljö och ansvarsfrågan. Om någon skadar sig står fastighetsägaren ansvarig eftersom vi även är markägare. Att överlåta ansvaret till en hyresgäst via en ansvarsförbindelse är inte juridiskt hållbart.

Med detta anser alltså Östersundsbostäder frågan vara färdigdiskuterad och hotar sina hyresgäster med Kronofogden, av alla myndigheter.

Beskedet tas såklart emot med fett sura miner bland alla kids. Vem fan mår bättre av att förbjudas att hoppa på en studsmatta som ens föräldrar redan har köpt? Till och med en stukad fot till följd av felsteg på studsmattan är för de flesta bättre än en sommar i total tristess, förpassad till passiviserande skärmar och göralöshet.

Jag skickade ett långt brev till bolagets vd Bengt Rådman på måndagskvällen, och kontaktade samtidigt Hyresgästföreningen och media. Nu på onsdagen skriver både ÖP och LT utförligt om följderna av förbuden. I LT citeras jag till och med:

Nisse Sandqvist, som också bor i Torvalla, men på Timmervägen, har varken studsmatta eller pool, men arg över beslutet är han ändå.

– Jag blir så förbannad. Det finns 1000 saker för en hyresvärd att bestämma om. Studsmattor och pooler är sommarens höjdpunkt för många, åtminstone här i Torvalla.

Han är mycket upprörd av den bryska tonen som fastighetsbolaget använt.

– Här blir vi hotade med myndighetsingripanden om vi skulle få för oss att ta några ena initiativ. När man spelar kubb på Östersundsbostäders mark kan man få en träbit i pannan, med rejält sår som följd. Ska kubbspel också förbjudas?, säger Nisse Sandqvist.

Men Bengt Rådman står på sig. Innan det hotfulla brevet skickades ut verkade folk inte ha uppfattat förbudet, resonerar han, så därför har man nu klargjort att det här är serious business. Passa dig för Östersundsbostäder, typ.

Bengt Rådmans svar på frågan i ÖP om inte brevet var otrevligt formulerat tar nästan priset i tokeri:

Jo, det är inte roligt skrivet. Men vi har informerat gång på gång utan att någon tagit det på allvar...

"Gång på gång" är alltså notisen i det illa layoutade lilla informationsblad som utkommer en eller två gånger om året och knappast har en bred läsekrets. Och Rådman har alltså inte hört talas om dialog, ty när folk hör av sig för att ifrågasätta/ställa frågor om förbuden så kallas det att inte ta saker på allvar. Nå, Rådman, nog fan kan jag ta ett beslut på allvar. Om det är fattat på ett korrekt sätt, efter schysst dialog! En lärare ska inte besluta om ordningsregler helt över huvudet på sina elever, och en hyresvärd ska inte besluta om förbud helt utan att först höra sina hyresgästers åsikter.

En jämförelse som vore kul att följa upp med är hur bostadsrättsföreningarna löser skadeproblematiken. Är det verkligen så att skadestånds-/ersättningskrav riktas till markägaren vid skada på grund av studsmattehoppning? Och i så fall, har bostadsrättsföreningar där studsmattor förekommer särskilda försäkringar, eller är de helt enkelt beredda att betala för skadorna? Det kan ju inte just gärna bara vara det kommunala bostadsbolaget som "är ansvarigt" vid olyckor. Ännu mer troligt är att Östersundsbostäder helt enkelt har fel.

Poolfrågan är också rena tramset. Östersundsbostäder har nyligen bytt ut dusch- och kranmunstycken från gamla vattenbovar till moderna snålspolande. Den åtgärden i sig har sparat mer varmvatten än en förbjuden pool i varje hushåll skulle ha gjort. Och framför allt inte hämmat ungdomarna i våra bostadsområden.

För det är här som jag tycker att det stora problemet finns. Man förbjuder två av ytterst få nöjen som unga människor boende i allmännyttan har under sommarlovet. Ungarna i villaområdena Odensala, Karlslund och Lövsta hoppar och plaskar glatt omkring, medan deras kompisar i Skogsmon, Körfältet och Lugnvik får nöja sig med att sparka boll eller sitta av sommaren i tristessen inomhus.

På så vis skärper man ytterligare skillnaderna mellan barn till människor som äger sin bostad och dem som har oturen att bo i ett lynnigt, allmännyttigt bostadsbolags bostäder. Med ytterst tunna argument, obefintlig dialog och illa formulerade hot har man så utdelat ännu ett slag mot just de områden där vettig fritidssysselsättning är som allra viktigast. Way to go, Östersundsbostäder!

Jag har ett uppdrag till Bengt Rådman när han kommer tillbaka från semestern i augusti: Samla din personal och lär er tillsammans att bemöta oss hyresgäster som folk. Och till styrelseordföranden i Östersundsbostäder, Jens Nilsson: Samla din styrelse till dig och riv upp förbuden, snarast möjligt. När vi hyresgäster nu får diskutera frågan visar det sig att det inte var ett särskilt genomtänkt beslut!

Eva-Britts kupp/chock/succé

2009-07-14T22:47:00.004+02:00

Eva-Britt Svensson skrällde i dag genom att kamma hem 89 röster i omröstningen om ny talman i EU-parlamentet. Kul att den enda motkandidaten mot reaktionäre polacken Buzek var just Vänsterpartiets representant i Bryssel!

Jag har semestrat hejdlöst mycket på sistone. Framöver ska jag försöka rätta till det.

Solidaritet med Lagena-arbetarna!

2009-06-18T05:25:00.005+02:00

Det strejkas och stås i på Lagenas lager i Jordbro. Här i Östersund har jag och en handfull andra delat ut flygblad om och samlat in pengar till de strejkande. Vi hade vädrets makter på vår sida, vilket syns på bilden:

Härligt väder, och alla flygblad gick åt.

Vad jag har hört har det gått bra överlag runtom i landet. Systembolagets dotterbolag Lagena har en bred, folklig opinion emot sig, även om media verkar mer angelägna om att meddela allmänheten att midsommarspriten inte är i farozonen. ÖP gjorde en nästan-artikel om flygbladsutdelningen...

Nästa argument: Sovjet?

2009-06-17T03:46:00.004+02:00

Vänsterpartiet i Östersund uppmärksammar Socialdemokraterna på att det vore ett brott mot samarbetsavtalet att lägga ut mer av hemtjänsten på privata utförare. Om S ändå fullföljer privatiseringen - som föreslås enbart för att skära i utgifterna med futtiga fem miljoner kronor - anser vi att samarbetet har upphört. Man kan inte ha ett samarbete som bygger på icke-samarbete.

Vi vill istället att kommunens hela verksamhet inom i första hand vård- och omsorgssektorn ska ses över ur effektivitetssynpunkt. Ett sådant förslag har vår revisor lagt fram. Som en tillfällig åtgärd kan vi också tänka oss en krisskatt, för att kompensera för det plötsliga bortfall i skatteunderlaget som har drabbat kommunen. Underskotten är då i huvudsak förbi om ett par år. Inget av det här borde vara kontroversiellt för socialdemokratin, däremot borde förslaget från deras egna vård- och omsorgsnämndsordförande vara det.

När borgarna har slut på argument kommer istället hittepåadjektiv, eller motstridiga nedsättande omdömen. Som typ i ledaren i dagens ÖP. Vänstern borde "greppa varje besparingschans som ges", skriver Per Hansson (C), inte "snacka om att ta ut mer skatt". Okej, vi borde alltså bli opportunister som går med på vad som helst. Eller? Nej, för han skriver också att: "Östersunds invånare förtjänar bättre i form av en stabil och tydlig politisk ledning. Inte vindflöjlar som likt Vänstern hellre värnar sina heliga principer än försöker klara upp ett krisläge."

När vi värnar våra "heliga principer" (eller helt enkelt vill hålla oss till ingångna avtal) är vi "vindflöjlar". Hur får karln ihop det? Never mind - han jobbar ju ändå på en centerpartistisk tidning, så varför skulle det behöva finnas någon logisk stringens?

Vård- och omsorgsnämndens ordförande är också mer än lite fräck som (enligt LT) kallar överenskommelsens principer för "ord på papper". Ord på papper är att ställa två privatiseringsförslag mot varandra, istället för att grundligt genomlysa varför den egna verksamheten är så hopplöst ineffektiv.

Socialdemokraterna har flera gånger tänkt högt i vänsterpartisters närvaro att de "hade hoppats att vänstern hade mognat". Nu är det dags för sossarna att vakna och ta tag i den egna byråkratin. Vi i vänstern vill låta den gemensamma välfärden mogna efter de önskemål och krav som anställda och brukare har på verksamheten, inte fly problemen genom privatisering.

Lägg av, Lagena!

2009-06-17T02:40:00.006+02:00

I dag, onsdag, är vi alla lagerarbetare (i hjärtat). Det är då väl själva fan om ett dotterbolag till statliga Systembolaget ska gå i bräschen för att krossa svensk arbetarorganisering. Nej, upp på barrikaderna och ut med (insamlings-)bössor och flygblad!

Solidaritetsaktioner i Östersund för strejkande lagerarbetare

I dag, onsdag, delas flygblad ut och pengar samlas in utanför systembolag i hela landet. Det är Lagena-arbetarnas Vänner, en kampanj för solidaritet med de strejkande handelsmedlemmarna på Systembolagets dotterbolag Lagena, som skrider till aktion över hela landet, från Kiruna till Malmö. I Östersund berörs Systemet i Mittpunkten klockan 13.30 och Systemet i Lillänge klockan 15.30.

Strejken på Lagenas lager i Jordbro utanför Stockholm har sin grund i arbetarnas missnöje med företagsledningens personalpolitik. Mer än hälften av de anställda har varslats om uppsägning, många av dem bara för att senare erbjudas arbete på samma arbetsplats - som anställda av bemanningsföretag. Ledningen på Lagena har "erbjudit" de anställda minskade förmåner i utbyte mot att få behålla sina anställningar, något som facket uppfattar som utpressning.

- Som medlem i Handels känns det förjävligt att se hur andra medlemmar behandlas kränkande av sina arbetsgivare. Mitt i förhandlingarna med facket har Lagena lagt ett nytt, stort varsel. Det är ett oacceptabelt agerande. Om fler följer Lagenas exempel har vi snart ingen trygghet i arbetet alls, säger Nisse Sandqvist som är en av flygbladsutdelarna.

Efter att ha sagt upp 49 av 150 anställda la Lagena nyligen ett varsel om ytterligare 33 uppsägningar. Handels förhandlare satt i förhandling med företaget, bundna till fredsplikt. Större delen av den kvarvarande personalstyrkan - runt 70 anställda - drog då, i måndags, ut i vild strejk och blockad för att tvinga företaget att backa från sitt senaste varsel. Lagena svarade med ett löfte om att polisanmäla och kräva på skadestånd de anställda som agerade mot företaget.

- Vi samlar in pengar till de strejkande för att visa vår solidaritet och vårt motstånd mot osäkra arbetsvillkor. Om Lagena får sitt skadestånd kan de anställda åtminstone få sina jobb och sin värdighet tillbaka, säger Nisse Sandqvist.

Ursäkta oflytet i texten ovan, men jag har lite mycket annat att göra. Om Lagena inte backar nu får vi väl helt enkelt ge dom våld. Läs mer om konflikten på Lagena-arbetarnas Vänner och hos Lagerarbetarna. Kolla vad Handels har att säga om Lagena... Kolla också vad Vänsterpartiet Malmö gjorde härom dagen:

Som man frågar...

2009-06-09T19:54:00.004+02:00

En på samma gång tröttsam och fräck enkät har omedelbart efter EU-valet skickats ut till 1 300 av Vänsterpartiets politiker. Jag ids inte ens nämna vem avsändaren är. Vad enkäten handlar om? Man vill såklart få några vänsterpartister att skriva något snaskigt om sin partiledare som går att göra rubriker av.

Bland enkätsvaren har man hittat ett 30-tal som inte anger att de har förtroende för Lars Ohly. Man kan tycka att detta, att 30 av 1 300 eller knappt 2,5 procent, utgör en marginell kritik av Ohly som partiledare. Men så kan det förstås inte tolkas när media ska göra utspel. Då heter det istället "Efter EU-fiaskot: Avgå, Ohly!" (Nyhetskanalen.se, förstarubrik i kväll). Sanningen är att det bara är någon enstaka som kräver Ohlys avgång. De flesta ser misslyckandet som en följd av en felaktig strategi från partiledningens sida, och det är ett ansvar som faller på de ansvariga för valrörelsens utformning - där har Ohly haft en ganska tillbakadragen roll i det här valet.

Nu blir det debatt inom partiet. Intern debatt är god debatt. Där kommer Ohlys ansvar att tillhöra de mindre frågorna. Desto större måste diskussionen om ledande partiföreträdares kompetenser över huvud taget vara. Lars Ohly är närmast perfekt som vallokomotiv i ett klassiskt val: en utmärkt talare, skarp retoriker, blir lyssnad på av folk och så vidare. Men uppenbarligen sitter inte rätt person på rätt plats överallt i partiet, och det är där skorna klämmer.

Detta är dock en fråga för partiet att självt komma fram till, efter interna diskussioner oss medlemmar emellan - inte till följd av kampanjer från oseriösa proffsbloggar.

Vad fattas oss i vårt parti?

2009-06-08T22:08:00.004+02:00

Jag sitter och läser Vänsterpartiets valplattform till EU-parlamentsvalet. Det slår mig direkt att innehållet i den för det mesta inte har konkretiserats i vår valkampanj. Det enda som har följt med i hela valet är flygbladen, som är nästan vulgärt populistiskt formulerade:

Du och alla andra svenskar har hittills betalat mer än 300 miljarder kronor till EU. Vad har du fått tillbaka? Om du inte är skånsk storbonde eller byråkrat i Bryssel har du antagligen inte fått något alls.

Vi vill sluta kasta pengar i det svarta hål som kallas EU. De miljarder vi varje år betalar skulle räcka till 50 000 fler förskollärare, sjuksköterskor och lärare i Sverige.

Den EU-kritiska allmänhet som vi har vänt oss till har nog ryckt på axlarna när de har stött på vårt valmaterial. Vi har haft en fantastiskt rolig valtidning, men den har knappast lett till någon djupare förståelse för vår politik. EU-kritiken har blivit nästan pratig, med en mängd exempel på all skit i Bryssel, medan vår politiska linje och våra alternativ på alla områden har kommit fram svagare än övriga partiers.

Sorsele, mina hemtrakter, visar närmast chockerande resultat för Vänsterpartiet. Vi tappar mer än 40 procentenheter - från nästan 50 procent 2004 till drygt 8 procent 2009. Erik Berg uppmärksammar i ännu ett intressant inlägg att det råder stora regionala skillnader i röstdeltagande i landet: Ragunda och Lidingö symboliserar således en växande klyfta mellan glesbygdsapati och urban EU-entusiasm.

Att vi har saknat ett mediekärt förstanamn på listan är uppenbart - och blir tydligare när man ser Folkpartiets (Marit Paulsen) och Miljöpartiets (Carl Schlyter) framgångar. Jonas Sjöstedt eller för den delen Gudrun Schyman hade helt klart lockat media såväl som väljare.

Men mest har vi saknat de konkreta frågorna. Vi har lyckats missa massor av chanser i form av sakfrågor (fildelning, utsläppsrätter, lobbying) och istället försökt måla en systemkritisk bild med bred pensel. Det borde fungera tvärtom: EU-frågorna konkretiserar vi och fokuserar på ett fåtal i valrörelsen, medan vi är systemkritiska på ett mer generellt plan mellan valen.

Den attityd som annonserades för ett par år sedan - ett gladare, mer positivt vänsterparti - har vi glömt under den här valrörelsen. Istället har det varit kritik - helt befogad, i och för sig - för hela slanten. Alternativet har framstått som "vad som helst utom EU".

Förhoppningsvis har partiet gjort en lärorik läxa denna gång. Vi måste analysera valrörelsen från alla perspektiv - hur bra fångade vi till exempel upp väljare under 30 och över 55 i det här valet? - kontinuerligt, och vara flexibla för att hänga med när valrörelsens fokus svänger från en fråga till en annan. Med det och en rejäl intern debatt nu i höst är jag helt säker på att vi kan bli "raketen" i riksdagsvalet 2010.

Bäst om piraterna

2009-06-03T03:46:00.004+02:00

Erik Berg står för vårens bästa analys av internetfrågan och Piratpartiet. Det här är popmarxism i högform. Helt enkelt sjukt viktigt för vår rörelse och vårt samhälle. Inlägget tar en stund att läsa i sin helhet, men är värt varenda minut (just det, kids, läs hela!). Några sammanfattande citat:

Internet var en fredad zon så länge som klasskonflikten inte huvudsakligen utkämpades här utan på de ”gamla” arenorna. Den frigörande end-to-end-arkitekturen växte fram i en tillfällig ficka av förbiseende. Idag är det undantaget över, välkomna till klasskampen 2.0! När nu 90% av befolkningen använder Internet mer än en timme per dag, när ungdomar läser bloggar oftare än de läser tidningar, när nätets fundamentala arkitektur byggs av vinstoptimerande kommersiella aktörer – inte glada entusaister, då blir detta den nya huvudarenan för en gammal konflikt som påverkar alla aspekter av samhällslivet. Därmed har insatserna höjts, väsentligen.
[...]
Om nu piratpartiets perspektiv är otillräckligt därför att det saknar en förståelse för den bakomliggande konflikten (och flirtandet med borgerliga liberaler talar för att den blinda fläcken kommer bestå, värdeliberaler har alltid varit sina egna objektiva intressens värsta fiender) så är det dessvärre inte bättre bevänt med vänstern, som i motsvarande mån saknar en vision för nätets framtid. Och en vision behövs – det räcker inte med att vara för fri fildelning och emot FRA-lagen, IPRED, datalagringsdirektivet, ACTA och vad helst som dyker upp för dumheter, vilket vi naturligtvis är. Framförallt behöver vi en idé om vad nätets rum ska vara, vilket liv ska det möjliggöra, vilka regler ska egentligen gälla? Vilken är vår vision? Detta är i allra högsta grad ”up for grabs” – nätet formas genom närvaro eller avsaknad av politik.
[...]
Diskussionen om nätets framtid är en central samhällsfråga, jag hoppas att det blir en valfråga 2010, ett av många skäl att sparka ut alliansregeringen från Rosenbad. Det stora problemet är dock att de här vägvalen i väsentliga delar har lämnat våra händer idag. Vi äger inte frågorna. Istället är det i EU-kommissionen de direktiv författas som formar framtidens Internet. Och det är genom hemligstämplade förhandlingar istället för i öppen debatt som nästa steg tas. Jag har tidigare skrivit om "Bodströmproblemet", hur dåliga idéer skalas upp till Europeisk nivå, förses med en superdopning och återvänder som ännu sämre idéer som måste genomföras i alla medlemsländer.
[...]
Några ord därför, tillslut, om Piratpartiet i EU-valet som avslutning på denna långa tirad. [...] Vänsterpartiet står för 99% samma politik i synen på Internet och övervakning. Precis som Piratpartiets åsikter på många punkter ännu inte är färdigformulerade så är inte heller våra det, visserligen, men ingen behöver tvivla på att vi kommer landa i en politik för ett fritt Internet när vi väl får hela vår nätpolitik in i ett program. Det tar litet tid, det är en interndemokratisk process som måste leda dit.

Det finns dock en viktig skillnad mellan oss och Piratpartiet: vi har en politik i ytterligare några dimensioner. Alltför mycket står på spel i världen idag för att man ska kunna unna sig lyxen av att rösta på enfrågepartier.

Word.

EU-medieskugga

2009-05-30T00:16:00.004+02:00

Vänsterpartiet har den minsta valbudgeten av riksdagspartierna. Inga centrala pengar går till annonser. Hela partiets valrörelse bygger på det arbete bland folk som partiets aktiva utför. Därför är det helt okej om vi får synas i media när det händer något utöver det vanliga.

Lars Ohly var på besök i Östersund och Krokom under fredagen. Inte med ett enda ord omnämns Vänsterpartiet eller dess ledare i lokalmedia, såhär dagen efter. Däremot har LT en artikel bestående av ett omarbetat pressmeddelande från Centerpartiet om vårdval, och ÖP en artikel om hur Sverigedemokraterna ställde in sin medverkan på studentkårens EU-upptakt på Mittuniversitetet.

ÖP följde sedermera SD:s exempel och struntade i EU-upptakten, där annars åtta partier fanns representerade. Vänsterpartiet med bland andra partiledaren och vår lokala kandidat på listan.

På Mittuniversitetet sopade Ohly banan med de andra...

Bland andra ställen besökte Lars Ohly LärCentrum i Östersund. På en timme presenterade han Vänsterpartiets politik i ett välfyllt skolbibliotek. Om journalisterna hade brytt sig hade de också fått höra vilka smarta, relevanta frågor som kom från publiken - viktiga saker, som skulle behöva belysas inför valet den 7 juni.

Fullt hus och frågvisa SFI- och vuxenstuderande på LärCentrum.

På eftermiddagen delade vi ut ett antal hundra tidningar till förbipasserande på olika torgmöten runtom i och kring Östersund. Och många intressanta samtal med folk på stan blev det. Men om det kan vi inte läsa i någon tidning. Förhoppningsvis når mina enkla ord här på bloggen ut bättre än den kompakta tystnad som mainstreammedia erbjuder, men nog är det tokigt ändå att medieskuggan verkar följa oss i både ur och skur.

Dåligt debattklimat

2009-05-27T23:53:00.004+02:00

När jag slår upp sidan 3, Debatt, i dagens Länstidningen möts jag av en helsida med annonser. I en annons uppe till vänster hälsar Industrilandet att "vi har koll på läsarna", ett lite magstarkt konstaterande när vi debattälskare bara får reklam.

Såhär illa är det inte särskilt ofta, men Länstidningen har på senare tid behandlat den politiska debatten styvmoderligt. Vänsterpartiet har till exempel på kort tid fått en debattartikel redigerad så texten knappt gick att läsa, Eva-Britt Svensson fick sitt partinamn i en debattartikel ändrat till socialdemokrat och i en annan artikel fick samma Eva-Britt fel efternamn.

Det hela tyder på ointresse av att ta reda på fakta och att producera en välgjord produkt. Nu är inte Länstidningen ensam om detta - media kryllar numer av mindre och större misstag - men det är allvarligt, eftersom det i längden är skadligt för demokratin. Jag ser två huvudproblem som måste åtgärdas, bägge relaterade till kommersialiseringen av media:

1. Det viktigaste är att få så många säljande - inte korrekta - rubriker som möjligt i tryck/på webben.

2. Reklamsäljare är mer värda än skrivande journalister och får således större plats i tidningens verksamhet.

Om detta håller många seriösa redaktionschefer och politiska redaktörer med i någon utsträckning. Men som alltid när det gäller marknadens osynliga hand finns ingen fysisk person man kan ställa till svars. Nej, nej - vi kan ju inte göra något åt det här. Då går konkurrenterna om oss.

Verkligt troende liberaler säger här att jag väl kan läsa en bättre tidning istället, om de nämnda nu är så dåliga. Ja, säger jag, problemet är ju bara att de bättre tidningarna inte läses av vanligt folk. Om tusen personer läser en bra tidning och en miljon läser en dålig, är skadan liksom skedd i alla fall.

Nu fanns visserligen en debattsida inklämd senare i tidningen. Reklamen i debattens ordinarie ställe symboliserar dock hur löst det demokratiska samtalet hänger i dessa tider.

Rösta på ja- och nejpartiet! Eller?

2009-05-22T09:34:00.000+02:00

Socialdemokraternas svar på DN:s EU-sajt gör mig lite trött. Finns det något i hela världen som inte Socialdemokraterna är för, men å andra sidan emot, fast i slutändan ändå vill hitta en bra balans i?

DN ställer den rätt tydliga frågan "Kommer ni att arbeta i EU för en hårdare eller mjukare linje mot illegal fildelning?" och Socialdemokraterna svarar:

För oss är det viktigt att det finns en bra balans mellan den enskildes integritet och förmågan att kunna bekämpa illegal fildelning. Vi kommer att verka för att den balansen värnas.

Här säger vi alltså ingenting alls om hur vi ser på läget i dag, om det ska bli friare eller mer reglerat, eller någonting alls. Bara att vi vill värna balansen, den där odefinierade balansen mellan det ena och det andra.

Marita Ulvskog, toppnamnet på S-listan, ger besked om Socialdemokraterna som politisk aktör:

– Vi som kandiderar för Socialdemokraterna har alla en samhällskritisk hållning och det gäller även vårt valprogram, säger Marita Ulvskog.

Men är det EU-kritiskt?

– Vi i partiet delar en grundideologi för EU-samarbetet. På vissa områden vill vi begränsa EU:s makt och på andra tycker vi det är bättre att besluta på EU-nivå.
[...]
Det ska finnas tydliga gränser för EU:s makt och för vad vi ska bestämma om själva här hemma. På ett antal områden kan EU göra mer - miljön, regleringen av finansmarknaden, jobben o s v - men på många andra ska det vara i Sverige vi beslutar.

En av socialdemokratins största farhågor just nu verkar vara att som parti ta ställning för någonting alls, över huvud taget. Strategin är att låta enskilda partiföreträdare sticka ut åt det ena (Mona Sahlin) hållet eller åt det andra (Marita Ulvskog), medan partiet håller sig borta från tydliga ställningstaganden. Mönstret känns igen från de borgerliga, i synnerhet Moderaterna.

Det här, tillsammans med sättet på vilket ledande socialdemokrater devalverar värdet av klassiska ord som "solidaritet", borde oroa den som tänker sig Socialdemokraterna som en arbetarnas motvikt mot borgarklassens partier. Socialdemokraterna har egentligen inget emot att ge EU betydligt mer makt och kallar sig, trots den uppenbara ironin som i praktiken statsbärande parti, för samhällskritiker. Om det finns någon skam i partikroppen borde den kunna manifesteras i EU-valet genom att socialdemokratin gör självkritik och omvärderar sin hela EU-politik.

Men det lär vi inte få se. Istället får vi dras med nja-partiet, som tycker att det är roligare att säga ja - fast med måtta. Nja-partiet kan jag leva utan. Med ett EU som är mer fucked-up än någonsin, och därtill får ständigt mer makt, behövs ett parti som har ryggrad nog att dra gränser och visa på andra vägar. Sossarna är inte ett sådant parti, däremot Vänsterpartiet.

Och hör sen!

2009-05-15T17:05:00.003+02:00

Dagens "SMS till DN":

Skäms på er svenskar! Mina anhöriga har utvandrat till Kina. Där håller de processen mot tjuvar och övriga kriminella kort.

Är det månne Lars Leijonborg som är i farten?

Röstkort på väg

2009-05-13T13:37:00.000+02:00

I dag fick jag mitt röstkort för valet till Europaparlamentet. Innan nästa veckas slut ska alla ha fått sina röstkort. Vad passar väl bättre då än att kolla in kandidaternas politik? Se exempelvis Eva-Britt Svensson, Vänsterpartiets förstanamn som svarar i Aftonbladet:

Man ska rösta på Vänsterpartiet för att vi är det mest EU-kritiska partiet och för att vi är de som jobbar hårdast. Det är vi som försvarar kollektivavtal och strejkrätt, det är vi som driver jämställdhetsfrågorna starkast, det är vi som driver på i miljö- och klimatfrågorna, det är vi som jobbar för offentlighet, för en human asyl- och invandringspolitik, att stoppa olika former av övervakning och kontroll som begränsar våra fri- och medborgerliga rättigheter, mot EU:s militarisering och för fredsskapande dialog.

En röst på Vänsterpartiet är också en röst på dem som lever som de lär. Vi berikar oss inte på politiska uppdrag utan motarbetar de höga lönerna och ersättningarna. I väntan på att vi får igenom våra krav så skänker vi bort det som överstiger en normalinkomst.

– Jag kandiderar för att vara folkets röst i EU - mot EU-eliten och byråkratin. Jag är, och vill fortsätta att vara, en stark röst för de grupper som annars så sällan kommer till tals inom EU-systemet: Kvinnor, arbetare, EU-kritiker, socialister, freds- och miljöaktivister. Jag kommer att förena en stark EU-kritik med en konsekvent vänsterpolitik.

Word!

Hör Ohly!

2009-05-11T20:53:00.006+02:00

Lars Ohly (V) är mycket tydlig i EU-frågan i Aftonbladets program "Korseld". Efter 15 minuter av allmänna frågor och allmänna svar bränner det till rejält. Jag vill rent av citera honom, för Ohlys ord förtjänar bredare spridning:

Katrine Kielos: Du känner inte att den här pågående finanskrisen tvingar fram, kanske, mer modernisering av Vänsterpartiet; jag tänker då på nåt sånt som EU-frågan, att det här väldigt starkt visar på behovet av internationellt samarbete?

Lars Ohly: Nej, tvärtom, höll jag på att säga.

KK: Visar den på behovet av mindre internationellt samarbete?

LO: Nej, men den visar definitivt på att EU är fel väg, med sin nyliberala politik. Den har förvärrat krisen, det är deras nyliberala avregleringspolitik som har varit en av orsakerna till att krisen har fördjupats-

KK: -Fast samtidigt, om... Så måste du väl ändå se att man skulle kunna förvärra krisen väldigt mycket genom att inte ha samordnade åtgärder mot den på europanivå.

LO: De är inte så samordnade. Och det är på ländernas egen nivå, på nationell nivå, som man har möjligheten att göra de stora insatserna. Så kommer det vara i fortsättningen också. Däremot är det bra ifall vi kan komma överens på internationell nivå, och då räcker det inte med EU. Om till exempel att förhindra skatteparadis, att minska en del av de finansiella friheter som finns för bankmarknaden.

KK: Men du ser ingen poäng för arbetarrörelsen att erövra unionen på samma sätt som man erövrade nationalstaten en gång, med viss framgång?

LO: Ja, problemet är ju att den politik som ska föras i Sverige, den bestäms av väljarna - men politiken inom EU är fastlagd i fördrag. Där finns det en nyliberal ekonomisk politik som grund, som man egentligen inte får avvika ifrån. Det gör att det är en väldigt väsentlig skillnad.

Sanna Rayman, den mer borgerliga av de två utfrågarna, agerar för övrigt märkligt i "debatten". Flera gånger påpekar hon att hon inte håller med Ohly. Är det som Lars Ohly säger så otroligt kontroversiellt att hon inte kan hålla sig, eller försöker hon bara verka överlägsen när hon känner sig ägd? Jag vet inte, men det är ett pinsamt beteende från utfrågarens sida...

Katrine Kielos kommenterar också debatten med ett märkligt fokus. Hon menar bestämt att Ohly genom att kritisera EU stänger dörren för internationellt samarbete. Detta alltså trots att han i det citerade ovan säger att det är bra med internationella överenskommelser mot kapitalets i dag otyglade friheter.

Om borgarna och sossarna inte har något vettigt att besvara Lars Ohlys kritik med, så borde de vara väluppfostrade nog för att hålla käft och begrunda och istället ta till sig av kritiken.

Internet för folket!

2009-05-10T22:12:00.001+02:00

Vänsterpartiets representanter var bäst på frihet av alla svenska EU-parlamentariker i omröstningen om telekompaketet 2008. De röstade alltså mest av alla emot inskränkningar i friheten på internet.

Det här är en grundläggande fråga att diskutera inför EU-valet: Ska EU reglera vår vardag på internet? Ska bloggar registreras, företag ges rätt att stänga av folk godtyckligt, information lagras och tillgången till internet bli en kostnadsfråga? Företag och deras kompanjoner i EU-högern trycker kraftfullt på för att införa övervaknings- och marknadsmekanismer i européernas internetvardag.

I rapporten "Frihet på internet" finns en sammanfattning av några av EU:s största hot mot friheten. Läs den innan du röstar den 7 juni!

Pensionen åt pensionärerna!

2009-05-09T15:59:00.002+02:00

Fyra generationer vänsterpartister kräver på DN Debatt i dag att pensionssystemet görs om i grunden. Kraven kan sammanfattas i tre punkter:

1. Det nya pensionssystemet ger den som tvingats gå sjukskriven länge eller haft många deltidsanställningar alldeles för låg pension. Systemet måste bli mer jämlikt enligt den gamla modellen, där de bästa åren i arbetslivet avgjorde pensionens storlek.

2. Med dagens system frånsäger sig de folkvalda ansvaret för pensionärernas inkomster, genom en automatisk spärr för pensionsutbetalningarna. Istället för att pensionärerna betalar för lågkonjunkturen måste tillfälliga avgiftshöjningar till för att garantera trygga pensioner.

3. Stora summor av våra pensionspengar spekuleras med på börsen. Många miljarder har försvunnit som avgifter till börsmäklare - ännu mer till följd av finanskrisen - och så ska det inte vara. De pengar som sätts in i pensionssystemet av oss sparare ska också tillfalla pensionärerna.

Socialdemokratins brott mot arbetarrörelsens pensionssystem är många. Förr var strävan att alla pensionärer skulle garanteras en dräglig inkomstnivå. Man utformade också systemet och dess kompletteringar för att även "fattigpensionären" skulle kunna leva ett värdigt liv. I dag heter det istället att varje pensionssparare har ett eget ansvar för sin framtida pension och att man måste göra ett "medvetet val".

Jag fick hem ett besked i går om att eftersom jag inte har valt pensionsfonder så har mina pengar placerats åt mig av mitt pensionsbolag. Vi är många som - antingen som en medveten protesthandling, av okunnighet eller av ointresse - inte väljer våra pensionsplaceringar. Ska vi straffas för det? Den gamla socialdemokratin hade med emfas svarat nej på den frågan.

Dagens socialdemokrati lämnar mer öppet. För här har en gigantisk förskjutning ägt rum, från en klassbaserad, strukturell syn på pensionerna, till en marknadsorienterad och individualistisk syn. Är låginkomsttagare för lata för aktiva pensionsval? Då får vi väl lära dem att placera sina fonder rätt!

Borgarna älskar dagens pensionssystem. Så mycket att de är beredda att göra avkall på sina gamla principer om systemets "självreglering" med nya regleringar. Det här borde Socialdemokraterna ta sig en funderare kring. Är det särskilt rimligt att, med tanke på hur SAP historiskt har förhållit sig till gamla ATP, helt låta borgarnas marknadsfundamentalism bli styrande princip för framtidens pensioner? Så snälla, snälla sossar: Vänsterpartiets förslag är en bra början. Anslut er till dem.

The return of EMU

2009-05-06T22:54:00.000+02:00

I kväll var det dags att damma av EMU-frågan. Europa Direkt, en del av EU-kommissionens 26-miljarderssatsning på EU-positivt kommunikations- och marknadsföringsarbete, stod som arrangör.

Frågeställningen för kvällen var vilka för- och nackdelar ett införande av euron skulle ha för Sverige. Jag, som representerade Vänsterpartiet, hade föga oväntat en hel del att säga om EMU:s nackdelar. Men det förvånande var att från ja-sidan kom oerhört lite av substans som talade för EMU.

Ja-sidan är som vanligt tom på verkliga argument, och hänvisar till att vi redan i princip har förbundit oss att gå med i EMU när vi röstade ja till EU. Folkomröstningen 2003, där vi tydligt sa nej till EMU, är "olycklig" och borde rivas upp någon gång under, eller efter, nästa mandatperiod. Här hade jag egentligen kunnat sitta tyst och låta föraktet för folks åsikter tala sitt eget (maktens) språk. Men det gjorde jag givetvis inte. Jag blev rejält provocerad och dundrade på om demokrati och folkförakt.

Debatten kom i stor utsträckning att handla om den ekonomiska politikens tre grova verktyg: finanspolitik, penningpolitik och valutapolitik. Med EMU blir de två senare gemensamma för alla länder i hela EMU-området. Det första verktyget, finanspolitiken, beläggs med hårda regleringar. Med EMU avskaffas alltså ett lands möjlighet att genom valutajustering eller ränteförändring mildra en kris eller svacka, och möjligheten att använda skatter och bidrag för att få igång ekonomin minskas. Se exempelvis en av bilagorna till SOU 2002:16, Finanspolitik i en valutaunion, som uppmärksammar problemet (men å andra sidan inte tycker att det gör något).

Gemensamt för ja-sägarna är att de är maktblinda, eller cyniska (jag vet inte vilket). De ser inte maktförskjutningen i ekonomiska frågor, från folkvalda till icke-folkvalda, som något problem. Att vi inte kan avsätta de ekonomiska regenterna ser de tvärtom som positivt, som en "garanti för att slippa populism". Denna hemska "populism" är alltså den politik som arbetarrörelsen slogs med näbbar och klor för, fram till 1980-talet när den socialdemokratiska ledningen omvärderade sin syn på ekonomins roll.

Nu heter det i den socialdemokratiska retoriken att ekonomin ska vara utgångspunkten, för när ekonomin går bra så kan vi satsa på sånt vi gillar. Alltså ska vi avhända oss all makt över ekonomin till "oberoende" ekonomer, och sköta våra övriga domäner så gott vi förmår. Dessutom, hävdade Robert Uitto (S) i kväll, handlar EMU om solidaritet! Genom att vi i rika Sverige ger lite till de fattiga i Öst bidrar vi till att skapa ett bättre Europa. Här blev jag så illa till mods att jag nästan skrek av ilska. Att vi försämrar den relativa välfärden i Sverige för att eventuellt ge pengar till fattiga länder är milt sagt en dålig politik. Socialdemokraternas representant hävdar något om solidaritet som inte på något vis har med solidaritet att göra.

Jag saknade ett äkta engagemang från ja-sidan. Det de kommer med är framför allt floskler och resonemang om värden som man inte riktigt kan ta på. Ska jag argumentera emot när ja-sidan säger att de vill ha en bättre välfärd och en mer välfungerande ekonomi? "Nej, jag är nej-sägare och jag säger nej till välfärden. Jag säger nej till en välfungerande ekonomi. Nej till EMU är i själva verket nej till allt. Ne-hej bara. Nej-nej-nej till hela skiten."

Ibland undrar jag om inte det här, oviljan att över huvud taget engagera sig sakligt i de politiska frågorna, är vad som gör ja-sägarna till riktiga förlorare. De vill gärna utmåla oss kritiker som negativa i största allmänhet - och visst är det så att i en värld av omfattande maktmissbruk och politikerförakt (i betydelsen maktpolitiker som föraktar sina väljare) låter man lätt negativ - men har själva inte mycket annat än floskulösa uttryck att komma med.

För framtida politiska meningsutbyten hoppas jag att ja-sidan förtydligar sig och kommer med klara besked. Vi kan inte bemöta abstrakt prat som "regionernas Europa" och "EMU självklart för välfärd" om argumenten inte blir tydligare än så. För inte är det väl så att ja-sidan saknar egna konkreta argument?

Kolonialt (och en massa potatis)

2009-05-04T02:11:00.004+02:00

Våra stora nyhetsmedier spinner på en tråd utlagd av västländernas militärmakter: Listiga, vita soldater lyckades gripa barbariska somaliska pirater. Varje detalj som den franska befälhavaren rapporterar går rakt ut i tidningarna. När det är finanskris måste man ta varje tillfälle i akt att utropa västmakternas triumf!

När Aftonbladet i god journalistisk anda sammanfattar andra tidningar blir det rätt komiskt:

När kommandosoldaterna tog sig ombord på piraternas moderskepp hittade de ytterligare en pirat och en massa potatis.

Piraterna greps 900 kilometer från somaliska kusten. Samtliga gripna var somalier, uppger nyhetsbyrå AP.

Här har vi alltså ett öppet FN-mandat från säkerhetsrådet, som säger att FN:s medlemsländer får delta i försvaret av mattransporter till Somalia. Nato har en egen tolkning och utövar omfattande militär hets mot alla delar av regionen. Vi har också en EU-operation, Atalanta, vars uppgift är att medelst stora militära resurser skjuta och/eller gripa så kallade pirater, Somalias informella kustbevakning.

Sverige deltar i operationen utanför Somalias kust från mitten av maj. Återigen är det en militär aktion där Nato gör ett arbete och EU/Sverige ett annat, men i praktiken samverkar man. Försvarets egna beskrivningar av operationen får en att undra om vi redan är medlemmar i Nato.

Om detta skulle såklart våra journalister kunna skriva. Man kunde rent av, och nu medger jag att det här är teoretiska spekulationer, tänka sig att svenska journalister skulle granska Sveriges politik på det här området och ställa (och följa upp) kritiska frågor. Enligt vissa teoretiker kan media ha den funktionen. Vi slipper lyckligtvis sådana diskussioner i det här landet, och får istället häftiga rapporter om hur våra grabbar haffar fåraktiga negrer i båtar fyllda med vapen och potatis.

Trovärdigt, LO?

2009-04-28T15:05:00.002+02:00

LO-ledningen måste bytas ut i sin helhet. Och det behöver inte sluta där; kompetenskraven måste höjas även bland de anställda på kansliet. Varför? Därför:

Efter AMF-skandalen har Svenskt Näringsliv och LO gemensamt slagit fast att de måste "återställa kundernas förtroende för AMF". För Svenskt Näringsliv innebär det följande konkreta åtgärder:
- Ny ordförande i AMF-styrelsen (exkapitalisten Göran Tunhammar föreslås bytas ut mot exkapitalisten Lennart Jeansson).
- En av fem ordinarie ledamöter i styrelsen byts ut (övriga väljs om).
- Styrelsen ska återfå ansvaret för ledningens ersättningar, ett ansvar som nu tre personer delar på.

LO accepterar detta och hoppas att detta och "de ytterligare beslut som kan komma på bolagsstämman kommer att förbättra bolagsstyrningen". Hoppas kan man ju. Arbetarrörelsen har väl alltid gjort så? Satt kapitalisterna på styrelseposter och hoppats att stämman ska komma med "ytterligare beslut" som ska lösa problemen, alltså. HERREGUD, VAD ÄR DETTA?!

Sen fick LO ett brev. En viss Lennart Jeansson, föreslagen av Svenskt Näringsliv som ny styrelseordförande i AMF, skrev där att han nog är olämplig på posten. Med styrelseordföranderoller i bland annat Volvo och Stena i ryggsäcken har nämligen Jeansson kritiserat Lagen om anställningsskydd (LAS) kraftigt. Detta tycker han själv är oförenligt med LO:s syn på LAS som ju som bekant är rätt bestämd. Vad gör då LO?

Plötsligt har inte längre LO förtroende för exkapitalisten Jeansson. LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin meddelar Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen att hon får ta fram ett nytt förslag till styrelseordförande. Arnegård Hansen meddelar då att AMF måste skjuta upp sin stämma.

Allvarligt talat, det här är helt sjukt. Rena lekstugan. Hur tänker LO-ledningen egentligen, tänker den alls? Vad hade hänt om Jeansson hade blivit ny ordförande? Då hade vi haft precis samma situation som under Christer Elmehagens tid vid AMF. Sanslösa ekonomiska villkor, obefintlig styrning och trygg dominans för Svenskt Näringsliv i AMF:s styrelse. Och när Svenskt Näringsliv nu ska vaska fram en ny kandidat (som ska ha "hög kompetens och stark integritet", vilket alltså inte Jeansson hade), kommer LO att självständigt värdera denne? Nej! LO tar inte ansvar för sina oerhört betydelsefulla uppgifter. De får ett brev av sin kandidat och bestämmer sig med det som underlag för att förkasta honom. Så mycket research ligger bakom LO:s överväganden! De kunde åtminstone ha googlat hans namn efter politiska uttalanden...

Gör om - gör rätt, brukar det heta. Det gäller i synnerhet LO i det här fallet, liksom i flera andra fall. Jag tror att det krävs mer än någon utbytt styrelseledamot i AMF-styrelsen för att skapa ordning i kaoset. Det krävs en nymöblering i hela LO-toppen!

Oradikalt beroende om islam

2009-04-27T09:17:00.003+02:00

Devrim Mavi gör mig besviken i Dagens Arena. Vad hände med det oberoende, radikala och progressiva? Ämnet är angeläget - vänstern och islamism - men Mavi lyckas anta en avradikaliserad, nuliberal utgångspunkt: Hamas och Ahmadinejad är antifeminister och förtryckare, alltså ska vänstern fördöma dem.

Ja, om västvärlden bestod av goda demokrater och den muslimska världen av förtryckande despoter, som det ju heter i nuliberal debatt, så skulle vi i västvärldens vänster med emfas fördöma "islamisterna". Vore världen så enkel att vi kan välja mellan att ha våra principiella sympatier hos antingen feminister eller antifeminister vore väl saken biff, bara sådär. Men så svartvit är inte världen.

Iran, Palestina och Afghanistan är länder där så kallade islamister har stort inflytande. Länderna har bland annat det gemensamt att när folkliga regeringar har tillsatts har de av västvärldens ledare avsatts eller mördats. När på andra ställen i världen de hunsade ofta organiserar sig i gerillor, gäng eller maffior, har det i många muslimska länder varit fanatisk religion som enat motståndet mot dessa oförrätter. Och vilket motstånd, sen...!

Mavi glömmer en sak i sin text: Hamas har en folklig acceptans som palestinska feminister saknar. Medan feminister där framför allt finns i den bildade medelklassen och utgör en minimal kraft i samhället, är Hamas en betydligt bredare rörelse som i stora drag representerar det palestinska folket. Man kan ha politiska åsikter om det, ungefär som jag har politiska åsikter om att Sverige officiellt representeras av Moderaterna, men man kan inte - i den "civilisationernas kamp"-debatt som finns i västvärlden i dag - förneka den breda uppslutningen bakom islamismen till förmån för en helt perifer feministisk rörelse. Möjligen kan man i fallet Iran säga att kvinnorörelsen är en relevant och växande motpol mot de styrande mullorna.

Att se och erkänna islamism som politisk kraft betyder inte nödvändigtvis att man uppmuntrar och stödjer den. I Vänsterpartiet kan vi till exempel kraftfullt försvara Hamas som legitima ledare för det palestinska folket, men samtidigt samarbeta med deras politiska rivaler i PPP. Det principiella försvaret för islamistiska, folkliga ledare och för muslimers rätt att bemötas med respekt för sina åsikter på samma villkor som vi respekterar västerlänningar kan vi inte göra avsteg från. Och det är där jag tycker att Mavis sko klämmer. När det gäller islamister anses det nämligen inte helt självklart att de också förtjänar vår respekt.

Mavi och andra som resonerar i liberala banor undrar varför dialogen med Irans president på FN-konferensen om rasism var principiellt viktig. Är det inte viktigare att föra dialog med Mellanösterns feminister? Ahmadinejad är förvisso politiskt en kvinnohatare och rasist av stora mått. Men när man bortser från det internationella maktspel som Iran är en bricka i kan man också hamna i vilka opportuna uppfattningar som helst. Varför uttalar vi oss till exempel inte till stöd för Irans miljövänner? Iran har ju beslutat att utvinna enorma mängder fossila bränslen. Problemet är att konflikten då skulle hamna precis där västvärldens ledare vill ha den: Bush-politiken är ett icke-existerande problem, Irans president är problemets kärna.

Ahmadinejads tal på FN-konferensen i Genève utgjorde - om man bortser från lika stora mängder religiöst och konspiratoriskt trams som Bush på sin tid spydde ur sig - ett frontalangrepp mot Irans plågoandar. Udden var riktad mot det internationella maktsystem som ger militärt och ekonomiskt starka länder ett också moraliskt övertag. Som gör länder som Iran - geopolitiskt underordnade - per automatik ondskefulla och skurkaktiga. Som tvingar svaga, fattiga länder till underkastelse eller hårt förtryck. Ahmadinejad hade två områden där han krävde ändring: FN och världens ekonomisk-politiska system måste reformeras, för det första. Vetorätten i FN:s säkerhetsråd måste bort, liksom de rikaste ländernas totala dominans i exempelvis Internationella valutafonden (IMF). För det andra krävde den iranske presidenten ett större mandat för att bekämpa åsikter som han definierar som "barbariska" och "rasistiska". Det förstnämnda är vad som fick EU:s delegater att lämna konferensen och Förenta staterna att helt bojkotta den. Det senare är ett ämne där Ahmadinejad, Carl Bildt och Mavi i princip är överens.

Det är här jag vill fokusera min tydligaste kritik mot Mavi och andra som tycker att "vänstern förenar sig med islamister". Den stora skillnaden mellan Ahmadinejad och hans plågoandar bland västvärldens ledarskap är nämligen inte synen på rasism eller feminism. Där är herrarna påfallande ofta överens. Om vi i vänstern skulle fokusera vår politik i internationella frågor på könsförtrycket eller rasismen i andra länder kunde vi lika gärna föra vår politik via bilagor i regeringens utrikespolitiska dokument. Det som behövs nu är snarare att göra väldigt klart att de berörda länderna har en grundläggande rätt till självständighet, till egna analyser och till ett eget ledarskap. Varje gång en västerländsk självutnämnd humanist berömmer de modiga EU-representanterna för att ha lämnat Ahmadinejad vid FN-konferensen, stärker Ahmadinejad sin poäng: Iran är rumsrent bara när dess ledarskap låter sig underkastas västvärldens intressen.

Genom att visa vad som skiljer Hamas och Ahmadinejad från västvärldens ledare kan vi måla upp en rättvisande konfliktlinje. Konfliktlinjen i frågorna om islam och antirasism går just längs de koloniala/imperialistiska och geopolitiska konfliktlinjerna. Där Washington och Bryssel har orättfärdiga intressen att försvara, där kommer också vänstern att anklagas för att förena sig med mörkrets krafter. I Vietnam med FNL, i Sydafrika med ANC och i Venezuela med de bolivarianska revolutionärerna heter det så att vänstern försvarar våld, förtryck och allmän barbari.

Kritiken mot vänstern har i många fall giltighet på ett plan. Det är förstås sant att Hamas och Ahmadinejad på många sätt motarbetar och utrotar just den vänster som vi själva tillhör. Men att göra detta till analysen - att säga att det är vänsterns hållning som är problemet och inte västvärldens ledares - blir sällan mer än nuliberal gödsel. Att dessutom kräva i princip samma sak som dessa förhatliga religiösa fundamentalister; vissa åsikter är förkastliga och ska bekämpas, till exempel rasistiska, antifeministiska, förtryckande och så vidare, gör målet otydligt.

När Mavi stämmer i bäcken med att muslimer ska underkastas "samma krav som ställs på ickemuslimer" suckar jag ännu djupare. Ser hon inte att denna retorik, och den svavelosande och rasistiskt färgade kritik som hela det etablerade (företrädesvis borgerliga) samhället använder mot vänstern, är ett medel i våra ledares kamp för att moraliskt avväpna antiimperialismen? Den som står upp för en utsatt är sympatisk, men den som försvarar en moraliskt förkastlig är inte rumsren. Är Mavis mål här att vänstern ska ta avstånd från de krafter som sprungit ur motstånd mot förtryck och orättvisor, bara för att vi inte gillar alla dess principer? Och hur tänker vi oss i så fall att förändring och befrielse ska nå de här länderna - kanske genom västerländsk demokratiimperialism?

Hur förhåller sig Mavi till de faktiskt förhärskande maktstrukturerna? Det är trots allt inte gott nog att kritisera dem alla, utan vidare nyansering. Maktdelning och -kritik på internationell nivå är frågor som västvärldens ledare inte vill (och inte heller behöver) komma i närheten av. Med benägen hjälp av liberalt skygglappade debattörer i vänstern kan de fortsätta tränga undan debatten om radikal världslig förändring, till förmån för en om tankens renhet: gott mot ont, rent mot smutsigt. Dagens Arena borde kunna ställa upp en bättre fiendebild, som inte kunde ha undertecknats av en viss folkpartistisk riksdagsledamot.

Rysligt bra om ekonomin

2009-04-21T00:47:00.002+02:00

Erik Berg är grym på meningsfulla liknelser. Angående Anders Borgs syn på ekonomin och krisen som fenomen skriver han såhär:

Borg tycker om att måla upp ekonomin som ett naturfenomen helt bortom all möjlighet till påverkan. Han är bra på väderliknelser, det får man ge honom. Annars tycktes den nya given i gårdagens debatt vara att prata sport. Det sades upprepade gånger att vi måste ”spara på krafterna” eftersom krisen, som Stefan Ättefall formulerade det, kan bli till ”ett långdistanslopp”.

Spara krafter, det kan låta bondförnuftigt, för krisen är verkligen mer än en liten svacka, det är en systemkrasch och den kommer att dra ut på tiden. Kapitalismen har drabbats av en global bluescreen och måste göra en komplicerad omstart. (Egentligen borde hela operativsystemet bytas ut, vi är några stycken som har tjatat om det sedan omkring 1848.)

För oss som växte upp på 90-talet är det här en helt fantastisk liknelse. Borg-arna kan slänga sig i väggen med sina förlegade "långdistanslopp"...

Inlägget i sin helhet är rätt långt, men väldigt, väldigt bra om man vill ha en överblick över skillnaden mellan vänsterns och högerns syn på krisen och statens ansvar.

Vilken jävla opinion?

2009-04-20T20:18:00.000+02:00

Nu kommer det några till. Opinionsmätningar. Förra veckan hade vi ett par om partisympatierna. Alliansen är både ikapp och förbi, heter det i DN. Visst kan man se att det sker förändringar i sympatier över tid. Men hur precisa är undersökningarna?

Ta exempelvis de undersökningar som DN hänvisar till. Skop har - som enda statistiskt säkerställda siffra - kunnat konstatera att Miljöpartiet har minskat i tre mätningar i rad, nu med 1,7 procentenheter, till 5,0 procent. Sifo menar att andelen som sympatiserar med Miljöpartiet i själva verket har ökat med två procentenheter till 8,6 procent, också det en statistiskt säkerställd förändring.

Statistiskt säkerställt har alltså folkets sympatier både ökat och minskat för Miljöpartiet. Någon kan här inflika att svaren beror på hur frågorna ställs, och att en jämförelse mellan Skop och Sifo blir lite som att jämföra äpplen med päron. Men, svarar jag då, det är inte det intressanta.

Det intressanta är över huvud taget inte hur folk tycker. Tycker gör folk alltid. Det intressanta är att ledarskribenter, rubriksättare och politiska kommentatorer får möjlighet att publicera någonting snaskigt. Således lyder rubrikerna även denna gång (hur länge är det sedan vi hörde det senast, två veckor?) enligt följande: "S fortsätter backa" (GP), "Fortsatt kräftgång" (Östran), "M kraftigt framåt bland stockholmare" (DN Stockholm). Det finns ofantligt många varianter på rubriker som kan passa det uppkomna läget.

Oavsett vad man tycker om opinionsundersökningarna måste man (ju) förhålla sig till dem. Men det riktigt intressanta är när opinionsundersökningarna blir själva analysen, när inga frågor måste ställas annat än som följdfrågor kring dem. Istället för politik måste ju nu journalister och kommentatorer hitta argument som förklarar förändringarna i varje opinionsundersökning. Intressant nog missar man att analysera de motsägelsefulla förändringarna för till exempel Miljöpartiet, som ju är de enda "statistiskt säkerställda" och därtill rejält motsägelsefulla.

Motsatt blir det för "det vinnande laget" särskilt viktigt att ha många opinionsmätningar i ropet i kristider, för att slippa diskutera den egna politiken och istället få hyllande, peppande rubriker i storstadspressen. Medierna har sedan länge övergivit sin eventuella funktion som granskare av samhällsmakten, och nöjer sig med att fläka ut rubriker om striden mellan regerande och oppositionella.

Jag diskuterade det här i kväll, efter att ha sett utspelet i gårdagens Rapport, "JA till euron". Här har alltså SVT:s nyhetsprogram uppdragit åt Sifo att göra en egen opinionsundersökning om EMU, frågan som vi ju redan har folkomröstat om. Man har alltså inte frågat om någonting som vi inte har folkomröstat om, exempelvis Lissabonfördraget, där Vänsterpartiet krävde men inte fick någon folkomröstning. Nej, man har valt att spinna vidare på Folkpartiets fräcka krav på en ny omröstning, eftersom vi röstade fel förra gången.

Såhär gör nyhetsredaktionerna politik av journalistik. Jag kan slå vad om att de skulle avfärda mitt förslag om att fråga folk om Lissabonfördraget som något i stil med "politiskt färgat". Att ställa frågor som leder i EU-elitens riktning är okej, apolitiskt, värderingsfritt. Att ställa frågor som riskerar att resa opposition eller landa i kritik mot EU-eliten är att politisera nyhetsrapporteringen och vinkla sakfrågorna partiskt.

I en fri, fungerande demokrati borde man inte behöva påpeka att medierna måste hålla sig med ett avstånd till makteliten. I Sverige i dag tvingas man gång på gång konstatera hur totalt livegna nyhetsmedierna är. Helt underordnade mediehusen, som i sin tur har alltför goda relationer med den politiska makteliten för att ställa till med konflikter i viktiga frågor.

Enstaka journalister som gör ett gediget jobb, och förstår att mediekonsumenter är tänkande varelser, finns. Men de försvinner i strömmen av flockjournalister, vars enda uppdrag är att skapa rubriker och eggande dramaturgi. Så frågan är vilken jävla opinion Skop och Sifo egentligen mäter, när vi i opinionen bara matas med den skit som förra månadens mätningar gav upphov till.

Blind predikant

2009-04-18T23:48:00.006+02:00

I en krönika i lördagens LT tar Kjell Albin Abrahamson, frälst på Östeuropa och fartblind av antikommunism, ställning för platt skatt. Jag kan tycka att han borde tänka innan han skriver, men det är tydligen inte LT-skribenters kopp te (så skrev exempelvis David Bexelius i en annan krönika för en tid sedan om en banderoll över "E4:an", pinsamt förväxlandes den där E-vägen i Sundsvall med den i Östersund).

Varför ska vi då ha platt skatt? Enligt Abrahamson är det helt uppenbart. Ser vi (som inte förespråkar platt skatt; en majoritet bestående av alla utanför klicken kring ledningen för Stureplanscentern) inte sambanden? Höga bonusar, svartarbete och mygelkulturer i företagsledningar. Allt det här beror på den progressiva skatten i Sverige! Och på att skatten är för hög.

Låter det konstigt? Ja, det är det ju onekligen. Mycket kan man anklaga höga skatter för, men överklassens girighet och kapitalismens kapitalackumulerande krafter handlar om andra saker. Abrahamson lyckas heller inte bättre i sin argumentation än att komma fram till att det är krångligt med progressiv skatt, och att många rika flyr Sverige för skatteparadis. Utan att lägga någon värdering i ordet "rättvisa" utropar han också rättvisan som vinnare på platt skatt - de enda som förlorar på platt skatt är de arbetsskygga. För det sa en kvinna (som var svensk, påpekar krönikören) till Abrahamson häromdagen, att det lönar sig inte att arbeta i de höga skatternas Sverige. Och det är ju korkat att det är så. Och då vore det ju smart med platt skatt.

Allvarligt talat, det här är ett pinsamt utrop av en naiv, nyliberal predikant. Riktigt bekymmersamt är det också eftersom Abrahamson länge har varit korrespondent för Sveriges Radio i Östeuropa. Hans krönika andas samma pondus som femtonåriga ungmoderater när de mässar om "frihet".

Problemet som Abrahamson lyfter, med direktörer som beter sig som svin och nolltaxerar, är ett högst verkligt problem. Men det förändras inte av att det svenska skattesystemet blir platt. Skatteparadisen utomlands kommer att vara lönsamma oavsett hur platt vi gör den svenska skatteskalan. Problemets grund är att det är för lätt att flytta sitt kapital som rik, att fly undan det demokratiskt fattade omfördelningsprogram som Sverige faktiskt har byggt upp genom åren. Den diskussionen undviker Abrahamson, liksom alla andra som förespråkar platt skatt, högtidligt att beröra. Istället påstås det vara de höga skatterna som är roten till allt ont. Så kan man ju förstås härja på, mot bättre vetande, när Sverige med högre skatter alltid har haft lägre arbetslöshet och en bättre samhällelig utveckling än länder med plattare skatter.

Att platt skatt, där det har praktiserats, införts av demokratiskt tvivelaktiga regeringar och efter rådgivning av minst sagt tveksamma liberala ekonomer, bekymrar inte hobbyliberaler som Abrahamson. Att ett progressivt system föredras av väljare i plattskatteländer som Slovakien när de får ett alternativ vill Abrahamson inte diskutera. Att plattskatteländer är lågskatteländer och därtill vältrar över problemen i kristider på sina redan otillräckliga offentliga ekonomier menar Abrahamson är ett föredöme, ty endast de arbetsskygga drabbas - och det helt rättvist.

Jag skulle nog önska av den som är satt att rapportera om politik och ekonomi en förmåga att seriöst analysera verkligheten. Jag skulle nog också önska att LT upplät just nöjeskrönikeplatsen åt mindre dogmatiska skribenter.

Eller så tittar vi på teve.

2009-04-09T00:11:00.001+02:00

– Det är varmt, soligt och folk hoppar runt på gummibollar. Kräver ingen eftertanke alls! Mer sådant kommer det att bli.

Vi är mitt inne i tevesäsongen och konjunkturen singlar som en femtioöring mot botten. Programchefens ord i DN uttrycker i kulturen vad Moderata ungdomsförbundet uttrycker i politiken: banaliteter för att fördunkla folks uppfattning om stora samhällsproblem.

Jag tänker på det för kapitalismen centrala uttrycket "bröd och skådespel". Dagens politiker är experter på att lätta på svångremmen som håller hushållen med bröd, borta från svält som annars skulle kunna leda till politiska resningar. Skådespelet har de, klokt nog, outsourcat till en annan del av makteliten, till mediefamiljerna och deras mediehus. På så vis kan man inte anklaga politikerna för att styra med den djupt förkastliga bröd och skådespel-metoden, eftersom de ju inte formellt styr media.

Fast när det gäller innehållet i kommersiell media är det i högsta grad beroende av regeringen och dess myndigheter. De senaste åren har regeringen i allt raskare takt släppt sina regleringar av media - mer reklam, färre utbudskrav - och därmed öppnat för landets knappa handfull mediefamiljer att stärka sitt grepp om folket. Givetvis har det skett först efter intensiv lobbying från familjerna, för det är ingen naturlag att just de redan mäktiga får mera makt när mediepolitiken stuvas om.

Så länge vår medieproduktion utgörs av folk som hoppar runt på gummibollar, dansar eller förnedrar sig, så kommer allt att fungera friktionsfritt i medielandskapet. Enda plågan är det där presstödet, och i förlängningen också public service, som ju måste ses som någon form av statlig inblandning i de fria medierna. Först när familjerna äger rubbet kommer vi att leva helt harmoniska liv, lyckligt obekymrade av konjunkturernas obegripliga vägar.

Man kan tillägga att vi då också helt kommer att ha tappat kontrollen över de gamla arbetarrörelseidealen om folkbildning. Det innebär att bildning och förmåga att urskilja och begripa samhällsstrukturer blir egenskaper enbart förunnade ett uppåtsträvande skikt. Några kommer att vara lärda, bara för att förklara för den okunniga massan på ett tillbakalutat sätt att saker måste förbli som de är. De flesta dras allt längre bort från makt över sin egen tillvaro, till en tillvaro som bygger på att låta sig uppslukas av underhållningen.

Att de många sitter och myser framför gummibollarna i rutan är på många sätt bekvämare än när de organiserar kamp för bättre villkor, åtminstone för maktens män. Det är därför de höga tittarsiffrorna skär i mig som frigolit mot svarta tavlan.

En kampstab, en ledning, som inte förråder

2009-04-08T22:24:00.000+02:00

Oppositionen har "massor av riksdagsarbete att göra", säger Maria Wetterstrand (MP) till Aftonbladet. Så är det säkert. Men om detta blir en ursäkt för att inte driva en aktiv oppositionspolitik utåt så kommer den politiska förändringen efter valet 2010 att utebli.

Lars Ohly (V) visar mer självinsikt än sin oppositionskollega:

Vi har ett gemensamt problem. Vi har varit dåliga på att formulera en förändringspolitik.

Word. Så hur går vi vidare från att ha varit dåliga till att bli bra? Ytterst är det partiledningens ansvar att se till så att vår förändringspolitik - och den är vi väldigt säker på - får genomslag när tillfälle ges. Det är Mona Sahlins ansvar att se till så sosseriet får sin syl i vädret, Lars Ohlys uppgift att föra fram vänsterns åsikter. Att fem arbetsgrupper med ett gäng handplockade politiker som bäst kompromissar fram gemensamma linjer fråntar inte partiledningarna ansvaret för att hålla partiernas kurs.

Men det är svårt att vara Lars Ohly och om möjligt ännu svårare just nu att vara Mona Sahlin. Belastningarna som de båda tyngs ned av blir allt tyngre för varje år som går. Sahlin har liten trovärdighet som "den lilla människans" försvarare, efter alla turer. Ohly har förlorat i förtroende efter år av isolering ur samhällsdebatten och frånvaro av självklara politiska initiativ. De gröna språkrören behöver man inte ens nämna, för de sätter sig så gärna på vilka poster som helst, i regering lika väl som på tankesmedja. För dem utgör medlemsopinioner inget problem. Och så är de ju fantastiskt upptagna av riksdagsarbetet för tillfället.

En lösning som borde, men förmodligen inte kommer att, diskuteras är att ersätta partiledarna. Till Sahlin saknas i princip kandidater - det är jämngrått i Sahlins partielit. Jag skulle gärna se någon kändis, typ Ulla Skoog eller Timbuktu, som ordförande för SAP. Under Ohly finns flera stabila och färgstarka kamrater, bland de främsta Josefin Brink och Kalle Larsson. Med byte av ledare skulle många saker kunna förändras, en del i negativ riktning men desto fler i positiv. I synnerhet när det gäller socialdemokratin kan situationen i partiet knappast bli mer instabil än under befintlig partiledare.

Till stor del handlar det här också om politiska konflikter. Det står strider inom oppositionen som man inte ska bortse från, kring hur "arbetarrörelsens efter-Reinfeldt-program" ska se ut. Behövs bara ny make-up på alliansregeringens lite röriga mandatperiod, eller måste den politik som förts sedan 1980-talet helt omprövas och ersättas av något nytt? Mellan partiernas ledningar och gräsrötter är denna strid nog så viktig. För Sahlin är frågan om hon kan klara av att trycka ner sitt parti (med Skåne, facken och många fler i upprorsstämning), medan Ohlys utmaning är att stå upp för löftena till sina medlemmar (samarbeta om regering, men inte backa om politiken) mot alla oanständiga förslag från S och MP.

Det tråkigaste tycker jag ändå inte är att partiledningarna är förvirrade och svaga. Det tråkigaste är att de oppositionella bland oppositionella inte bråkar mer högljutt. Mot icke-agerande partitoppar borde höjas en flodvåg av framåtsyftande förslag på vad som måste göras. Idédebatt i tidskrifter, agitation på massmöten och organisering av politiska studier är företeelser som måste hitta tillbaka till den breda arbetarrörelsen.

När jag tänker på det är det faktiskt drygt ett år sedan jag senast gick en studiecirkel - det är alldeles för länge sedan! Och därhemma ligger ju Socialistisk Debatt oläst, med tre artiklar som jag har översatt. Om några veckor agiterar jag förstås på gatorna på första maj, och dessförinnan och därefter på skolor. Men det är inte nog. Vi måste alla göra mer och bli fler om vi ska övervinna den borgerliga hegemonin. Och vi måste sätta igång nu, om inte förr.

Lite nytt under LO-solen

2009-03-30T00:10:00.004+02:00

Presskonferensen som pågår just nu, och som LO kallade till för att presentera sina åtgärder mot höga löner, bonusar och pensioner, ger inte mycket. För oss som lyssnar via nätet är den lite av en besvikelse, trots att LO-ordföranden pressas hårt.

LO har haft etiska riktlinjer att gå efter tidigare, men de har kunnat åsidosättas av andra principer, i första hand av marknadsprincipen "vi måste betala marknadsmässiga ersättningar till vd". Nu ska man, säger Wanja Lundby-Wedin, verkligen följa dessa efter att ha utvärderat och kompletterat dem.

Upp till 20 miljoner kronor, pekar Lundby-Wedin på, har betalats ut på felaktigt sätt. Hela styrelsen - LO- och Svenskt Näringsliv-representanter tillsammans - är överens om att pengarna ska betalas tillbaka.

Det är bra att LO nu kräver en "oberoende" ordförande i styrelsen för AMF Pension. Som det är nu har Svenskt Näringsliv genom tidigare SAF-chefen Göran Tunhammar majoritet i styrelsen. Man anar att Lundby-Wedin lägger skulden för den uppkomna situationen på Tunhammar och ersättningskommittén i styrelsen, men hon vågar inte säga det rakt ut.

Att kräva alla papper på bordet och ställa följdfrågor tycker Wanja Lundby-Wedin såhär i efterhand hade varit ett rimligt agerande från LO:s sida. Det verkar rimligt, men var det inte just detta som LO rättfärdigade sitt deltagande i styrelser med? Att granska, ifrågasätta och sen förändra inuti systemets ramar är den politik som det reformistiska LO driver. LO kan och bör använda sin makt och sitt inflytande till att förbättra "sitt" pensionsbolag. Är avtalen för krångliga? Då borde LO-representanterna lägga fram ett enklare avtalsförslag, som är transparent. Annars har ju LO som ägare misslyckats med hela sin uppgift.

Jag har tidigare skrivit om just AMF Pensions verkställande direktörer, tidigare Christer Elmehagen och nuvarande Ingrid Bonde. Det är anmärkningsvärt att den förre ändå framstår som ideologiskt mer sympatisk än nuvarande. Jag undrar hur långt ifrån vanliga pensionärers verklighet den marknadsfundamentalistiska Bonde befinner sig, när redan Elmehagen visade sig vara uppe bland molnen. Blir det nya nattliga presskonferenser när det står klart hur mycket Bonde genom krångliga avtal har lyckats roffa åt sig?

Rak Kadhammar om rättvisa

2009-03-27T13:01:00.003+01:00

Peter Kadhammar resonerar kring de krav som vi reste i januari om att ställa den israeliska ledartrojkan till svars för sina förbrytelser:

Kommer någon att ställas till svars för förbrytelserna? Kommer den internationella brottmålsdomstolen i Haag att utfärda en arresteringsorder för premiärminister Ehud Olmert?

Skulle inte tro det. Olmert är inte en balkansk rövarkung som Radovan Karadzic. Han är ingen brottslig afrikansk ledare som Sudans president Omar Hassan al-Bashir.

Israel är en strategisk allierad till supermakten USA och kan därför fortsätta att begå brott mot den palestinska befolkningen.

När nu Internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, har beslutat att den lynnige sudanesiske presidenten al-Bashir ska åtalas för en del av sina brott gör det mer skada än nytta. ICC träder in i en konflikt som håller på att stabiliseras, med följd att stabiliseringsarbetet hotas i grunden. De beväpnade grupperna i landets södra delar kan mycket väl ta åtalet som förevändning för att ställa till med kaos. Men det spelar ju ingen roll för ICC, som har stöd bland de mäktigaste makthavarna i världen.

Ville ICC göra mänskligheten en stor tjänst så skulle den utreda i första hand den amerikanske expresidenten Bush den yngres brott, samt Storbritanniens tidigare premiärminister Blairs blodiga krig. Först när rättvisan drabbar alla brottslingar lika kan den kallas rättvisa.

Elmbrant har koll

2009-03-24T13:12:00.003+01:00

Dagens Arenas Björn Elmbrant har hängt med bättre än jag mäktat med i turerna kring LO:s agerande i pensionsbolagsfrågan. Se så fint moderna socialdemokrater kan formulera det:

I går sa Wanja Lundby-Wedin med hetta att hennes främsta mål är att skydda LO-medlemmarnas pengar i AMF Pension och i AP-fonderna. Men ska vi verkligen tro henne borde hon ju ställa till ett jättebråk om de orimliga placeringsreglerna. Miljarder av löntagarnas pengar ligger sårbara i aktier. En fjärdedel av AP-fonderna har gått upp i rök på bara ett år.

Därför behöver vi en LO-ledning som säger: Vi representerar löntagarna och småfolket i det här landet. Vi vill att deras surt förvärvade pensionsinbetalningar inte ska sättas i bara aktier, vars värde bara försvinner, utan mer ska placeras i det som medlemmarna faktiskt behöver: investeringar i hyresrätter, ny klimatteknik och bättre kollektivtrafik, exempelvis.

Socialdemokrati är förvisso klassförräderi, men det finns en strömning i den moderna socialdemokratin som jag fortfarande har en viss respekt för. Den vill i alla fall något, till skillnad från rörelsens ledning.

En stilla vädjan till parti- och LO-kongresser: Socialdemokraterna behöver en annan ledning, utan korrupt ovanifrånperspektiv. Med ledningar som representerar medlemmarna på riktigt kommer folk att börja kämpa igen.

"Vi rår inte för det"

2009-03-23T11:43:00.006+01:00

Girighet är en förutsägbar drivkraft. Om man skapar institutionella ramar för den kan den sabba hundratals år av folklig kamp för rättvisa. Och det är väl det som har gjorts, under de mest sorglösa former, i diverse bolagsstyrelser sedan 1980-talets slut.

Wanja Lundby-Wedin möter skarp kritik i Aftonbladet. Hon får - eftersom hon ideologiskt förväntas vara kritisk - stå till svars för besluten i AMF:s styrelse som gav förre verkställande direktören nästan 100 miljoner kronor i lön och pension. Men, som Aftonbladet också skriver, majoriteten i AMF-styrelsen var näringslivets. Ordförande Göran Tunhammar kommer från näringslivet, liksom fem av ledamöterna. LO hade med sina fem representanter majoriteten i styrelsen emot sig, även om de hade motsatt sig avtalsvillkoren. Det är absolut inget som ursäktar Lundby-Wedins agerande, visst har hon på ett bedrövligt vis gett sitt medgivande till att hårt arbetande människors pensioner pumpas in på direktörers redan välfyllda bankkonton. Men man bör vara tydlig med att ansvaret faller tungt på den mäktiga näringslivsklick som nu i drevet verkar nästan osynlig. Ännu mer anmärkningsvärt än att Lundby-Wedin och LO gått med på vulgära avtal inom AMF är ju att kapitalistklicken själva öppet kämpar för mer av samma.

Fallet AMF visar till en del på eländet med långtgående överenskommelser mellan "arbetsmarknadens parter" - mellan arbetare och kapitalister. När de som är satta att förvalta av arbetare/kapitalister överenskomna pensionspengar ska förhandla om löner är det lätt att peka på andra bolag, där chefer kan tjäna både miljoner och miljarder. Och av alla argument verkar det mest övertygande vara att "enligt det gamla avtalet fick chefen rätt till stora ersättningar, så nu måste vi tyvärr, tyvärr följa det".

Det tråkiga med hela denna skandal och det mediedrev som nu går är att inget kommer att bli fundamentalt annorlunda när de hätska stämningarna har ebbat ut. Bonusarna kommer att falla tillbaka till en mindre extravagant nivå än de senaste tio åren, men de kommer att fortsätta vara höga. Likaså kommer chefslönerna att fortsätta öka snabbare än arbetarnas. Bolagsstyrelser kommer att fortsätta ge sina anställda chefer mångmiljonbelopp varje månad, om inte i direkt lön så i form av andra rikedomsskapande arrangemang.

Inget av detta kommer media att kontinuerligt granska, för svensk media är inte systemkritisk. Aftonbladets egen ledning sitter också den med miljonlöner och vidlyftiga förmåner. Och även om det bland enskilda journalister finns en ambition att i framtiden gräva i dessa frågor så har förutsättningarna för djupare granskning på senare tid minskats. Avreglerade finansmarknader gör att rika människor hanterar sina tillgångar precis som de vill, för dem ut ur landet och bort från all insyn. Sedan något år tillbaka förs heller ingen statistik över de rikas förmögenheter, eftersom SCB inte säger sig kunna göra detta efter att förmögenhetsskatten avskaffats.

Således stannar kritiken vid postmodern personfixering. Det kan vara bra i vissa fall och situationer, men fungerar mindre konstruktivt i andra. Om det är en rent facklig fråga - som när Lundby-Wedin inte har försvarat arbetares rättigheter i en konfliktsituation - ska hon som LO:s ordförande kritiseras. Men när hon som en av elva i AMF:s styrelse tar beslut om bolagsledningens avtal kan jag tycka att Aftonbladets Lena Mellin borde ha lite mer integritet och utvidga sin analys några steg bortom ren personfixering.

Visst ska LO kämpa mot kapitalet. Men vilken hjälp har de till detta? Aftonbladets tips till läsarna handlar om det individualistiska "välj rätt pensionsbolag"; vi ska med vår konsumentmakt bli kvitt kapitalismens orättvisor (och få högre pension). Någon samhällsdebatt värd namnet förekommer knappast och de röster som föreslår en utveckling i radikalt annorlunda riktning ropar för döva öron i små tidningars eller tidskrifters spalter.

Var är tidningarnas kritik mot de höga lönerna över huvud taget? I vilka betydelsefulla media kan jag få gehör, som förespråkar rikedomsbekämpning som ett mycket viktigare politiskt projekt än fattigdomsbekämpning?

Sånt som måste sägas

2009-03-20T11:10:00.005+01:00

Under förmiddagen har jag suttit i telefon med en äldre herre som hade läst en av mina insändare i tidningen. Insändaren, som i och för sig hela styrelsen för Vänsterpartiet Östersund antagit, handlade om att kommunen borde tillgodose allas grundläggande behov av utbildning och trygghet. Även gömda flyktingbarns.

Det här reagerade alltså en man på så till den milda grad att han ringde hem till mig för att delge sin frustration. Han hade nämligen sett ett program på teve där "människor i Kurdistan" berättade hur de skulle flytta till sina släktingar i Sverige, för att slippa jobba och få ett finare boende. Detta, slog han fast, kan vi ju inte gå med på. Om vi ska ta emot alla i hela världen så är vi snart lika fattiga som där.

Men, försökte jag invända, är det där din uppfattning om hur det ser ut i dag? Ja, tyvärr får man ju inte säga sånt här, för då blir man kallad rasist och nazist, blev svaret. Jag försökte förklara hur det ligger till med flyktingskapande, flyktingmottagande och hur det hänger ihop. För döva öron, dock.

Är det rimligt att man får mer i pension bara för att man är invandrad? De får ju 10-15 tusen, fortsatte han genast. Här sa jag ifrån och frågade om han verkligen tror att det är så det förhåller sig; att svenska ålderspensionärer är fattighjon jämfört med de höginkomsttagande invandrade åldringarna. Ja, det visste han kanske inte, men så ser det ju ut att de får mer än vad vi andra får. Och därför kommer det att gå åt helvete snart.

Han hade bott länge i en invandrartät storstadsförort, men nu flyttat hit till Jämtland. Det som händer i förorterna tigs ju ihjäl i media, så man känner sig nästan kvävd när man bor där själv.

Jag försökte efter bästa förmåga nå fram med att makt och fördelning är det vi egentligen pratar om här. I Danderyd, Askim och Limhamn murar man in sig och gör sig av med det offentligas verktyg för utjämning, som allmännytta och kommunala skolor. På motsvarande sätt bildas, som en reaktion på ökande stigmatisering och socioekonomiska skillnader, en ofta destruktiv sammansvetsande självbild i många förorter. Skillnader i makt och resurser får en etnisk, eller kanske kulturell, dimension vars viktigaste resultat är att svaga ställs mot varandra, att konfliktgränser dras mellan "oss" och "de andra". Det är bättre för de styrande om vissa pensionärer slåss mot andra pensionärers påstådda förmåner än om de tillsammans kräver bättre villkor, och bättre om arbetslösa går i konflikt med arbetande om de jobb som finns, än att man tillsammans kräver bra jobb åt alla. Denna de styrandes "osynliga" makt har blivit tydligare med den borgerliga regeringen, men är tyvärr inte en produkt av regeringen Reinfeldt.

Detta är vad som händer när socialdemokratin i ord och handling lägger klassperspektivet på historiens skräphög. När arbetarrörelsens stora parti inte längre pratar klass kommer arbetarklassen att virra ut i populistiska och nationalistiska analyser. Då blir fuskande, kulturutövande och gärna invandrade människor hotet mot samhällets fortlevnad, medan den inhemska överklass som samlar på sig alltmer makt blir en blind fläck i det politiska medvetandet.

Alla dessa män i övre medelåldern som nu "säger det som inte får sägas" och "vill att vi tar tag i de problem som har skapats" är inte roten till någon ondska. De har övergivits av socialdemokratin, den som lovade välfärd åt alla och en värld där vi skulle vara jämlikar. För varje ny bonusskandal, följd av teatrala utspel från S och M i media där man understryker att de system man själva har skapat är stötande, bestämmer sig ännu några äldre män för att överge sitt gamla politiska hemvist. För varje budgetår som innebär ökad inkomstspridning och minskade offentliga finanser minskar den legitimitet som ligger bakom de politiska besluten. Till slut finns det en klick beslutande politiker och en växande rörelse i opposition mot denna, som i sig inte har en särskilt klar eller konstruktiv agenda.

Förmodligen har jag skrivit det förr, men det kan ju upprepas: Socialdemokraterna måste bli socialdemokrater. De måste göra kraften från fackens, PRO:s, Hyresgästföreningens och ABF:s verksamhetsområden till partiets egen. De måste mobilisera inte för att röstmaximera utan för att reformera maktbalansen i samhället åt rätt håll. De måste sluta med riktade "antirasistiska" satsningar mot högerpopulistisk politik och istället arbeta för en verkligt generell välfärdspolitik.

Äntligen nytt i media!

2009-02-20T14:15:00.004+01:00

I dag har två nya tidningar kommit i mitt brevinkast.

Den ena är Efter Arbetet, som alltså är gamla socialdemokratiska Arbetets efterträdare på (i första hand den skånska) tidningsmarknaden. Nu under ledning av Johan Ehrenberg och med beteckningen "oberoende socialdemokratisk". Jag gillar den skarpt. Den påminner om Aftonbladet med korta artiklar varvat med reportage och en layout som andas trovärdighet och generös budget. 30 sidor lång är den också nästan som en riktig Aftonbladet i omfattning.

Till innehåll sviker den inte. Jag får känslan av att man vill konkurrera innehållsmässigt med LO-tidningen - skillnaden dem emellan är att LO-tidningen har oändligt mycket mer textmassa och ett mindre läsarvänligt format. Man lyfter fram frågorna om arbetslöshet, Israelbojkott, polisvåld och storbankernas vinster. Dessutom vänder sig tidningen med sin fylliga nöjesavdelning till en bredare, ung läsarkrets.

Och speaking of ung läsarkrets - Ung Vänsters tidning Röd Press är tillbaka! Nu med snyggare papper, men med samma fräcka och roliga samhällskritik som förr. Och texter som spänner från Colombia till bostadspolitik, från fildelning till papperslösa, från Barack Obama till Timbuktu.

Kort och gott: DN har en trygg läsarkrets i statsbyråkratin. Du förtänar något bättre! Teckna en prenumeration (eller två, och ge bort en till någon som också behöver andrum från den borgerliga hegemonin)!

Efter Arbetet: Helår 350 kronor.
Röd Press: Helår 200 kronor.

Pensionen eller livet

2009-02-03T12:34:00.000+01:00

Sverige har ett pensionssystem som är extremt när det gäller individfokusering och marknadsberoende. Pensionsuppgörelsen från 1994 är ett uselt alternativ till det gamla pensionssystemet. Men det som är dåligt kan definitivt bli sämre. Till exempel stramade borgarna i sin första budget hösten 2006 in de totala utbetalningarna till förtidspensionärer med 1,7 miljarder kronor per år.

Det gamla systemet innebar en trygghet för den som gått i pension. Man fick en inkomst som man kunde räkna ut långt i förväg och som man kunde räkna med att få tills man trillade av pinn. Det nya systemet innebär ett väldigt risktagande, där dels staten förbehåller sig rätten att justera (sänka) utbetalningarna när och hur som helst, dels den globala aktiemarknaden avgör storleken på en betydande del av pensionen. Att staten måste sänka pensionerna i kris kan jag begripa om sossarna vill försvara, men den andra, marknadsliberala delen av uppgörelsen är vansinnigt långt från den gamla socialdemokratiska trygga ATP-pensionen. Ändå är sossarnas försvar av pensionssystemet kompakt. Det stör mig.

En annan sak som stör mig är att själva förvaltningsfrågan står i fokus för pensionerna, på det sätt som den gör i dag. Ett par citat kan illustrera hur diskussionerna har sett ut i sosseriet:

Man behöver inte ha vinstsyfte för att vara effektiv. Det snacket, som andra pensionsbolag kör med, är bullshit.

Så säger Christer Elmehagen, fram till 2008 vd för AMF Pension, som förvaltar 60 procent av arbetares i LO-kollektivet pensionspengar. Med andra ord är det effektiviteten - i klarspråk att vi inte slösar så förbannat mycket pengar på vidlyftiga arvoden till mellanhänder som handskas med pensionspengarna, som andra bolag gör - som är huvudsaken för AMF Pension från 1998 fram till 2008. I frågan om pensionssparandet har han en principiell, inte särskilt marknadsvänlig men ändå tydligt liberal, uppfattning:

Pensionen är uppskjuten lön. En sjuksköterska kan ha tre miljoner kronor i pensionskapital när hon fyller 65. Det är rimligt att hon får förfoga över en så stor del av sitt totala sparande, och att hennes anhöriga kan få del av det om hon skulle dö. Det får de inte i ett kollektivt system, där går pengarna tillbaka till övriga sparare.

Pensionspengarna är dina pengar som du har sparat ihop, och du ska få bestämma över dem. Bra så. LO-tidningen har intervjuat också den vd för AMF Pension som tillträdde efter Elmehagen, som har en annan syn på saken. De tio miljarder som LO-folket varje år betalar in i systemet ska ju förvaltas på något sätt, och har man inte Elmehagens principiella uppfattning så duger tydligen Ingrid Bondes mer dogmatiskt nyliberala:

Hittills har kunderna fått en garanterad ränta på några procent, plus eventuell avkastning. Nu blir den garanterade räntan noll. Det ger oss utrymme att ta lite högre risk; att placera mer i aktier. Vilket förhoppningsvis ger bättre avkastning.

LO-tidningens reporter är fräck och ifrågasätter Bondes resonemang, då ju folk om några år kanske upptäcker att deras pension sjunker och blir missnöjda. Bonde vet att svara som en äkta marknadsevangelist:

I bästa fall är de upplysta och har gjort ett medvetet val. Och skulle man mot förmodan inte gilla det man får har man numer rätt att flytta sitt sparande, vilket är positivt.

I bästa fall har man läst på och valt AMF Pension medvetet (men pengarna det handlar om är de 10 miljarder som automatiskt placeras i AMF Pension varje år från de 60 procent som inte gör ett aktivt val). I sämsta fall blir det ingen avkastning alls på pensionen (eftersom det lilla som faktiskt blev över spekulerades bort av hugade aktie- och fondmäklare) och då kan man ju byta till något annat spännande bolag. Vilket är positivt. Välj själv!

Här kan man tycka att socialdemokratin borde vara på väg att slitas sönder av sina inre konvulsioner. Den borde skaka av ilska över det system som redan från början 1994, men ännu mer för varje år som går och för varje ny vd på bolagen som förvaltar pengarna, ökar klasskillnaderna mellan pensionärer. Visst finns socialdemokratiska kritiker. Den färggranne (ja, alltså...) Morgan Johansson skriver att pensionsuppgörelsen med borgarna borde rivas upp och sossarna driva fram ett nytt, progressivt pensionssystem. Ett alternativ till dagens system, som ju trots allt drevs igenom av en borgerlig regering i tider av statsfinansiellt kaos. Johansson påminner om en av de olika djävulska detaljer som gör det svenska pensionssystemet så orättvist:

Detta är en av pensionssystemets bäst bevarade hemligheter: att kompensationsgraden förändras så dramatiskt beroende på om man orkar arbeta ett par år mer eller mindre. Det säger sig självt att en så stor utväxling i kompensationsgrad kommer att leda till kraftigt ökade klassklyftor i pensionärskollektivet.

Med andra ord lyder uppmaningen att socialdemokratin borde reformera reformen, typ vänstervrida högerpolitiken. Ett inte orimligt krav i dessa tider. Jag undrar varför detta inte uttalas tydligt av den socialdemokratiska ledningen. Det är ändå så att Socialdemokraternas båda samarbetspartier var emot pensionsuppgörelsen. Ulla Hoffmann, förhandlare för Vänsterpartiet i pensionsfrågan, har till exempel skrivit boken "Som en skänk från ovan - politiken bakom pensionssveket" om den upprörande vägen till "uppgörelsen". Motståndet är också väldigt starkt i socialdemokratin. Det naturliga tycks vara att Socialdemokraterna tillsammans med samarbetspartierna utformar ett vänsteralternativ till valet 2010. Borgarna har lyckats med ett orättvist pensionssystem - vi föreslår ett rättvist alternativ.

Men nej, någon vänsterpolitik vill partiordförande Mona Sahlin inte ta i sin mun. I chatten med läsare på aftonbladet.se häromdagen kom en fråga om nya pensionssystemet: "Vad har du för åsikter om PPM? Ska vår pension styras av hur börsen går upp och ner? Måste man vara intresserad av aktier för att få en bra pension?" Och vad svarar Sahlin?

Om arbetslösheten är hög blir det svårare att klara pensionerna. Därför är det så viktigt för alla i Sverige att investera Sverige ur krisen. Du skall inte behöva vara aktieexpert!

Sahlins åsikt om pensionssystemet är alltså:
- Vi kommer inte att "klara pensionerna".
- Alla andra än staten måste med sina pengar lyfta Sverige ur kris och elände. På egen risk, förstås.
- Om du inte vill välja själv så kan AMF Pension göra jobbet.
- Jag har inga åsikter om PPM. Jag vet inte om pensionen ska styras av börsens utveckling.

Man kan också undra varför Sahlin svarar som hon gör när frågan gäller arbetslösheten och sjukförsäkringen:

Sverige behöver investera i välfärden och utbildningen och stötta de små företagen. Dessutom behöver industrin ett bättre stöd. Försäkringarna skall tillbaka till 80 %!

Företagen alltså, är svaret på vad Sahlin tycker om arbetslöshet och sjukförsäkring. Vem ska rösta på henne, egentligen? Hur seriösa låter hennes resonemang? Åt vilket håll vill hon driva Sverige, åt mitten? Från vilken position då? Å andra sidan skriver Sahlin på DN Debatt att partiet nu driver pensionsfrågorna. Bra, för pensionärerna behöver uppenbarligen den här debatten. Men det är skattesänkningar som står i fokus. "Vi vill sänka skatten tre gånger mer än vad borgarna åstadkommit", kräver Sahlin med sina riksdagskamrater Thomas Östros och Veronica Palm. "Får vi med oss borgarna på det?"

Det enda förmildrande i sosseriets topp är de korthuggna skrivningarna om att kommunerna måste ha "möjlighet att prioritera ökad grundbemanning, fasta tjänster och heltid" i äldreomsorgen. Annars är de socialdemokratiska dagskraven lika lite framåtsyftande som regeringens egna. Orättvisan, i dessa socialdemokraters universum, ligger inte i skillnader pensionärer emellan, utan mellan pensionärer och yrkesarbetande, då ju de förra beskattas hårdare. Det är inget resonemang man skapar oppositionspolitik av.

Schori och jag om kriget

2009-01-18T02:46:00.004+01:00

I en ledare i tidningen ETC uttrycker sig Pierre Schori som vanligt mycket begripligt om situationen i Gaza:

De som i Sverige försvarar Israels attacker mot civila mål, tar också ansvar för dess konsekvenser. Hur man tänker på den kanten fick jag klart för mig av en ledande regerinsgföreträdare som svarade mig, när jag påpekade att man också bombat Gazas universitet:
– Du menar det islamiska universitetet.

Jag höll själv ett tal i Östersund under lördagen, som representant för Östersunds FN-förening:

Vi är nog många som frågar i dag: Vad i helvete är det egentligen Israel sysslar med i Gaza?

Vi kan börja med att konstatera vilken sorts plats Gaza är. Tättbefolkat, trångt, instängt. Gaza har varit belägrat under 1,5 år med bedrövliga humanitära resultat.

Är det lämpligt att bomba där?

FN har försökt att upprätthålla en värdig situation i de palestinska områdena. Utbildning, vård, mat i magen och tak över huvudet är något som palestinierna måste kämpa för.

Till vilken nytta har Israel de senaste veckorna förstört 20 000 bostäder i Gaza?

Den israeliska militären har behållit sina vapen riktade mot Gaza sedan Israel avslutade sin direkta ockupation av området 2005. Invånarna har ingen frihet: Israels begränsningar hindrar dem från att leva normala liv.

Är det konstigt att palestinierna längtar efter att få vara herrar i eget hus?

1948 skapades Israel till följd av ett beslut i FN. I dag agerar Israel emot FN på punkt efter punkt. Man har bombat tre FN-skolor och FN:s huvudkontor i Gaza, man har förvägrat FN-tjänstemän tillträde och man vägrar lyda FN:s rekommendationer och krav.

Ordföranden för FN:s generalförsamling bad Israel att besinna sig och lägga ner vapnen. Israels premiärminister svarade att FN inte borde lägga sig i sånt som de inte har med att göra.

En del hänvisar till FN-stadgans artikel 51 om rätten till självförsvar. Den rätten gäller i enlighet med FN:s syften och villkor om fred och säkerhet för civila – inte i strid med dem!

Israeliske journalisten Gideon Levy menar att palestinierna avhumaniseras i det israeliska samhället. Palestinier ses inte som lika mycket värda som andra människor, och därför kan man döda dem utan att känna skuld för det.

Tre ansvariga i Israel kommer att ställas till svars, menar Levy i DN den 14 januari: premiärminister Ehud Olmert, försvarsminister Ehud Barak och utrikesminister Tzipi Livni.

Anfallets syfte har varit att genom död och förstörelse skrämma och tvinga miljoner palestinier till underkastelse. Det är ovärdigt en medlem av FN att agera så. Gärningarna måste tas för vad de är: ren och skär terrorism.

Nu måste det vara omvärldens uppgift att låta rättvisan segra. Men omvärlden ska inte, på israeliskt manér, bomba de områden där israeliska makthavare tros befinna sig eller förvandla det israeliska samhället till ett apokalyptiskt fängelse. Omvärlden ska kräva att trojkan i Jerusalem och Tel Aviv tar sitt straff för begångna brott mot mänskligheten i en internationell rättegång.

Vi kräver i dag också respekt för FN:s rättmätiga krav: Israel måste lämna de palestinska områdena. Vapenleveranserna måste ersättas av en tätare diplomatisk och humanitär trafik. Palestinierna måste få stöd i återuppbyggnaden av sina sargade samhällen. Utan respekt för FN är ingen rättvis fred möjlig! Leve Palestina!

Efteråt var det en gubbe som kom fram och "rättade" mig om att FN inte alls skapade Israel. Jo, svarade jag, FN skapade Israel; men Israel har aldrig accepterat detta - eller någon annan, senare internationellt erkänd plan - som sina gränser. Grundproblemet är inte att det saknas en plan för erkännande av staten Israel, grundproblemet är att Israel vägrar slå fast och erkänna sina egna gränser. Och att denna vägran drabbar miljoner palestinier på de mest upprörande sätt.

Och vad gör regeringen?

2009-01-09T06:28:00.004+01:00

Gaza har bombats sönder och samman i snart ett par veckor. Ingen har glömt att nämna det. Men gemensamt för nästan alla i svensk press som lutar försiktigt åt folkrättens eller palestiniernas sida är att de förnekar att det finns något att göra åt situationen. Den inställningen gör mig vred. Vad lämnar exempelvis Kalle Olsson för öppningar i konflikten? Är det Washingtons new kid on the block Obama som vi ska ge allt förtroende? Jojo, det är minsann till att lita på Staterna när vi snackar internationell politik... Och vad beror Israels våld på? Att landet har tappat fattningen?

Jag skrev en artikel i raljant stil om idealister och humanister och hur de våndas när det blir krig för att sedan sova lugnt när den tillfälliga freden kommer. En ständig kamp för lugn och ro, ett evigt "men å andra sidan". Just den inställningen gör mig till och med förbannad. För den passiviserar. Vad har vi alls med Gaza att göra om det inte finns någonting som kan förändra situationen till det bättre, annat än att hoppas att mantrat "aldrig mer" blir sanning? Artikeln blev 3 500 tecken, så jag fick skära i den tills jag nådde 2 000. Här är resultatet, från LT Debatt i dag:

Regeringen är tyst om illdåden i Gaza

Hur kan Israel bete sig så barbariskt som just nu i Gaza? Frågan ställs av humant sinnade människor över hela världen.

Den cyniske kan svara som Israels vice premiärminister, Haim Ramon: ”Det pågår ingen humanitär kris i Gaza.”

En vanligare variant kan vi läsa i många svenska bedömares kommentarer. Det svaret går ut på att visst gör Israel fel, men det går inte att göra så mycket åt.

Som Kalle Olsson i LT den 7 januari. Israels illdåd visar att ”Förnuftet [...] har övergett Mellanöstern”. Han frågar sig vad vi kan göra. Just ingenting, verkar det som, ty ”situationen har redan gått för långt”. Här bortser Olsson gemensamt med flera svenska tyckare från Israels historia av övergrepp.

Sommaren 2006 invaderade Israel Libanon och bombade allt av betydelse. Den israeliska armén drog sig tillbaka och lämnade ett land i ruiner. Humanister världen över kunde sova lugnt när kriget var över. Men inte heller efter detta illdåd drabbades Israel av några straff från Sverige eller EU.

Israel har tvärtom åtnjutit ett allt mer värdefullt handelssamarbete med EU.

Vapenmateriel ingår som en viktig komponent. EU:s handelsavtal ger Israel förmåner som dess grannländer bara kan drömma om. I detta nu förhandlar EU med Israel om ett fördjupat samarbete.

Hur många gånger till ska vi konstatera att det ”gått för långt” och friskriva mördarregimen i Jerusalem med ännu fler privilegier?

En talesman för Brasiliens regering kallar Israels agerande för ”statsterrorism”.

Venezuela har utvisat den israeliska ambassadören och upprättar en humanitär luftbro för att bistå de nödställda i Gaza.

Om de kom från Sverige skulle dessa kraftiga markeringar påverka Israels möjligheter att fortsätta barbariet. Men vår regering är tystlåten av sig.

Därför måste vi – som kännande, tänkande människor – stå upp för människovärdet. Ställ verkliga krav på de ansvariga i Israels regering! Gör verklighet av staten Palestina!

Visa solidaritet med krigets offer.

Delta i manifestationen lördagen den 10 januari klockan 13.00 på Stjärntorget i Östersund.

Oh, and death to America.

Förhandla, inte bomba!

2008-12-29T20:20:00.002+01:00

Shimon Peres exemplifierar den uppfattning som många västerländska ledare har om de eskalerande våldsamheterna mellan Israel och Palestina i dagarna:

Vi israeler kan inte förstå varför de skjuter på oss. [...] Alla de som säger åt oss att sluta skjuta talar i fel riktning. Låt dem vända sig mot Hamas och be dem sluta att skjuta – så kommer det inte bli några strider alls.

Jo, herr Peres, det är nämligen så att Israel är en ockupationsmakt. Israel har den militära, ekonomiska och politiska kontrollen över såväl israeliskt som palestinskt territorium. På Västbanken har Fatah-ledarna med Israels hjälp tagit makten i en väpnad kupp. På Gazaremsan, där valets vinnare Hamas har lyckats behålla makten, har Israel bombat myndighetsbyggnaderna och andra viktiga institutioner.

När det nu är så att ockupationens motståndare Hamas, i demokratiskt ordnade val, har vunnit valet på att bekämpa ockupationen, så bör Israel inte bortse från det. En överväldigande majoritet av palestinierna anser frågan om slutet på ockupationen och staten Palestinas bildande vara så viktig att de är beredda att rösta på Hamas, trots att de flesta sannolikt inte håller med Hamas i dess reaktionära religiösa politik.

Israels svar på detta har inte varit att förhandla om ett slut på ockupationen, eller ens ett ökat palestinskt självstyre. Det israeliska ledarskapet har förhandlat till sig en vapenvila, utan några som helst öppningar för en mjukare hållning. Tvärtom har vapenvilan kombinerats med kollektiv utsvältning av en dryg miljon palestinier - i sig ett brott mot vapenvilans uttalade syfte om avspänning - vilket förstås har gjort folk i Gaza desperata. De måste ta till det lilla våld de kan för att visa på motstånd. Ett ockuperat folk kan inte få rätt i domstol eller vända sig till diskrimineringsombudsmannen. Antingen gör de motstånd eller så blir de kvävda av ockupanterna.

Andra har skrivit om våldsamheterna ur palestinskt perspektiv, bland andra Thaher Pelaseyed, Rawia Morra, Ali Esbati och Anna Wester.

Om omvärlden var intresserad av att lösa konflikten vore det en lätt sak. När Israel öppnar för att dra sig tillbaka och tillåta palestinskt självstyre kommer de mest militanta islamisterna att tappa sitt stöd till förmån för mer rimliga palestinska grupper, som PFLP och PPP. De internationellt erkända gränserna, som palestinierna har gått med på, finns redan i FN-överenskommelser.

Problemet är att den politiska mittfåran i Israel inbegriper skoningslös behandling av "den palestinska frågan" och ett besinningslöst våld mot varje tecken på självständig palestinsk organisering. Hökarna i de extremistiska partierna är såklart militanta ockupationsanhängare, men även ministrarna från arbetarpartiet och Kadima är våldsförespråkare. Palestinska parlamentariker fängslas, samtidigt som judiska bosättare endast undantagsvis ställs inför rätta för sina övergrepp mot civila palestinier. De palestinska områdena styckas upp till oigenkännlighet av israeliska "arabfria" vägar och bosättningar, samtidigt som palestinier som försöker passera israeliska vägspärrar trakasseras eller beskjuts. Detta under en "mitten-vänsterregering". Det finns i Israel ingen allmän acceptans för en palestinsk statsbildning och våldet och övergreppen mot palestinierna accelererar för varje dag. Därmed kan israelerna heller inte kräva att palestinierna ska erkänna den israeliska staten, med mindre än att de själva erkänner den palestinska.

Det är ingen idé att ens diskutera en internationell fredsstyrka så länge som Israel vägrar att dra sig tillbaka till sina erkända gränser. Palestinerna kan inte och kommer inte att gå med på en "lösning" som innebär att den palestinska staten består av hundratals små öar mellan Israels ockupantvägar och "barriärer". Lösningen måste innebära eftergifter från Israel - något som regeringen i Jerusalem bara kan gå med på om den tvingas till det av regeringen i Washington. Således ligger bollen hos president Obama att föra konflikten närmare en lösning.

Med det inte sagt att vi själva är maktlösa: EU och den svenska regeringen är fantastiskt dåliga på att ta ställning i konflikten. Om EU markerade att den israeliska statens övergrepp är oacceptabla genom att göra diplomatiska och ekonomiska markeringar skulle Israels hållning sannolikt mjukna. Nu gör EU och Sverige inte så. Istället är det en ryggrads- och historielös hållning som visas, där man påstår att Hamas och Israel är två likvärdiga parter som ömsesidigt måste besinna sig. Vad är det för bullshit? Israel erkänner inte ens att det finns en legitim motpart att förhandla med bland palestinierna; man erkänner bara valets förlorare Fatah. Börja där, EU och regeringen Reinfeldt, med att erkänna och inleda samtal med Hamas-regeringen.

Ett alternativ

2008-12-08T00:27:00.004+01:00

Just hemkommen från vänsterpartiets EU-valkonferens kan jag konstatera att naturen har haft sin gång: 2010 samarbetar s-v-mp för regeringsmakten. Om de fyra partiledarna kan fortsätta samtala i samma mysiga ton som på presskonferensen kommer vi snart att åter kunna diskutera politik på riktigt:

Jobben, klimatet och välfärden står i fokus. Det är en riktigt sansad prioritering. Man skulle kunna tänka sig långt mer postmoderna frågeställningar och betydligt "smalare" frågor, men det här ger en god grund för en materialistiskt riktig opposition mot högerpolitiken. Sen kommer förändringen förstås inte av sig själv - ett jättejobb återstår med att bygga folkrörelser i de viktiga frågorna. Hyresgästföreningen har kommit en bit med sitt arbete för hyresrätten: 50 000 har gått med i det interaktiva demonstrationståget mot högerpolitiken. Facken och Nätverket Gemensam Välfärd har mycket kvar att göra.

EU-valet i juni blir bra för vänsterpartiets del. I topp hittar vi tre kvinnor och två män: Eva-Britt Svensson, Hanna Löfqvist, Mikael Gustafsson, Berivan Öngörur och Erik Berg. Vi har en valplattform som slår alla de andra partiernas. Men som om det inte räckte är vi också i Demoskops mätning tredje största parti.

Vi är alternativet - vi är oppositionen!

Kakpoäng till Kielos

2008-12-05T03:32:00.003+01:00

Katrine Kielos förklarar i en krönika i Dagens Arena snyggt Mona Sahlins senaste tokiga misstag:

I förra veckan kom ett talande bevis för hur prioriterad feminismen är inom svensk socialdemokrati. Angående att Sverige inte längre kan titulera sig "Världens mest jämställda land" skrev Mona Sahlin:

"Effekterna av två år med regeringen Reinfeldt syns redan. Sverige har under den moderatledda regeringen trillat ner till tredjeplatsen på World Economic Forums lista gällande Gender Gap Index 2008."

Men vare sig Sahlin eller hennes medarbetare hade bläddrat i rapporten. Denna bygger nämligen på siffror för 1998-2006. År som den borgerliga regeringen knappast kan anklagas för.

Förklaringen till fadäsen är antagligen att den socialdemokratiska oppositionspolitiken bedrivs genom en automatisk pressmeddelandegenerator som automatiskt spottar ur sig utspel på formeln: samhällsproblem X "effekter av den moderatledda regeringen" + " vi vill investera" + "entreprenörskap" + "människors växtkraft" - (klassanalys) + "ignorerat jobbkrisen".

Just den regelmässigt frånvarande klassanalysen är förstås ett resultat av den egna socialdemokratiska politiken. Skulle man analysera samhället på ett sätt som genom logiska förklaringar leder kritiken till den egna politiken? Nej, det som återstår för sossarna är att gnälla med postmodern kritik om att borgarregeringen är så usel (vilket den visserligen är, men politiskt bara aningen sämre än sosseregeringarna har varit).

Som tur är finns socialdemokratiska vakthundar som Katrine Kielos. Dessvärre är dessa ideologiska vakthundar långt ifrån maktens centrum i partiet. Därmed kommer sahlinismen att fortsätta sina irrfärder ut i icke-politiken. Fler tomma slagord är att vänta av en partiledning med en mycket förvrängd självbild.

Charmigt om skola och bilindustri

2008-12-03T00:59:00.003+01:00

Under ett besök på högstadie- och gymnasieskolan i Sveg på tisdagen uppmärksammades Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson av lokalpressen. I ÖP står att läsa:

Det är svårt att få jobb och därmed är det många som inte kan flytta hemifrån, säger Ida Gabrielsson som gärna skulle se fler statliga initiativ.

Man kan ju se saken från det hållet också, att staten redan i dag tar många initiativ. Men den tar dem på förslag från borgerligheten, inte från ungdomarna. Det handlar alltså inte om i största allmänhet statliga initiativ som vi vill se, vi vill istället se rätt sorts initiativ.

I LT kan vi se det här:

– Det handlar om regeringens ungdomsfientliga politik, säger Ida Gabrielsson som nu ser stora faror för de som efter avslutad gymnasieutbildning vill läsa vidare.

I detta är ungdomar alltså direkt drabbade av reformer som minskar deras valmöjligheter senare i livet, men det kan vara värt att understryka den historiska kontinuiteten i regeringens politik. De borgerliga har nämligen agerat likadant i århundraden, med en så begränsande och socialt skiktad utbildningsapparat som möjligt. Bara genom vår medvetenhet och våra krav är det möjligt att tvinga tillbaka de borgerliga orättvisorna.

Det är alltid lika kul när diskussionen kan väckas. Ännu roligare blir det när vi inom kort kommer att omsätta kraven och idéerna på en annan politisk ordning i handling.

Nationalism eller välfärd

2008-11-26T20:03:00.010+01:00

Som vanligt orädd att trampa på ömma tår går Lisa Magnusson loss på moderaternas tröttsamma förslag om ett "kontrakt" för folk som inte är vit medelklass, i Aftonbladet:

Vad moderaterna säger är alltså att folk som inte kommer från Sverige gärna begår brott. Att deras kultur är sämre än vår, så de måste lova att bli riktigt svenska. Vad är ens svenska värderingar, förresten? Det skulle jag bra gärna vilja veta.

Ja, det vore sannerligen intressant att veta hur långt vi ska gå med dessa svenska värderingar. Och i vilken mån man som utifrån kommande förväntas följa dem, till följd av att man har undertecknat kontraktet. Det finns en massa "osvenska" saker som man kan syssla med. Hur ska vi kunna kontrollera att folk inte i smyg tycker att svenska värderingar är helt värdelösa? Moderaterna tänker sig kanske ett MiniSann, Sanningsministeriet, som med hederlig elektronisk övervakning håller koll på värderingarna ute bland proleterna. Regeringen har hittills visat sig obegripligt förtjust i sådant. Blir man utkastad om man har skrivit på sitt svenskhetskontrakt och ändå beter sig osvenskt? Eller väntar tortyren i Rum 101 tills de rätta värderingarna infinner sig? Vi bör ju, i bushsk anda, inte utesluta några medel i kampen mot ondskan och ofrihetens vänner.

Tröttsamt är moderaternas förslag för att det är ännu en postmodern medieproduktion. Det är inte seriös politik, utan uppmärksamhetstörstande rubrikskapande. Bakom förslaget finns bara den gamla vanliga moderata politiken. Krav, hårdare tag, åtstramningar, generaliseringar, utpeka vissa områden/grupper.

Ville moderaterna överraska skulle de komma med förslag som gör det svenska samhället intressant och mänskligt för den som kommer hit från ett annat land. Typ samhällskunskapsundervisning som en del av svenskundervisningen, och jobb åt alla (jodå, det finns massor av jobb som behöver utföras men inte utförs!). De skulle kunna visa en vilja att engagera folk istället för att tukta och sätta på plats, men så görs inte. Det är förstås lättare att peka på mörkhyade än att peka på makt- och ekonomiska orättvisor som problemet.

Istället för att vilja lyfta människan lyfter moderaterna med sitt förslag fram det lite otydliga, abstrakta "Sverige". Jag är inte så säker på att de kommer att lyckas (sverigedemokraterna gör redan detta, mycket mer trovärdigt dessutom) och framför allt gör de en mer konstruktiv diskussion omöjlig att föra. Ty nu är vi tvungna att visa färg: Svenskkontrakt eller inte? Huvaligen.

Åh, ja! Badlands Hyena förklarar frågan i sin veckorapport:

Varför inte ge manskontrakt en chans? Varför inte välkomna att någon kommer med konkreta förslag som garanterat fungerar? Att kritisera tomma ritualer är inte särskilt konstruktivt. Vi inom borgerligheten har alltid tyckt om ritualer och ceremonier, särskilt de som involverar en blänkande grej som delas ut av En Väldigt Viktig Person. Då står man jätterak, med ryggraden i perfekt harmoni med lodlinjen, skakar hand, har en fast blick och är otroligt svensk.

Att det som är rakt är oerhört bra, det har IKEA bevisat. Chimpanser har böjda ryggar, och mycket riktigt kan de varken bli svenska medborgare eller ägare av Billy-bokhyllor.

Och hör sen!

Uppdatering: Rebecka Bohlin skriver en ledare i Arbetaren där hon tar jämställdheten som ett exempel på vad moderaterna menar att invandrare ska skriva kontrakt på. Artikeln är illustrerad med en underbar teckning som föreställer moderaternas partisekreterare Per Schlingmann:

Heja sanningsminister Schlingmann!

Uppdatering 2: Ali Esbati skriver en ännu skarpare krönika i dagens Flamman:

Hamilton är förstås ingen nazityp. Men han tar sig ett privilegium att tillrättavisa en annan svensk, baserad på en etnisk hierarki. Och han gör det i ett samhällsklimat där detta normaliseras. Med en omisskännlig doft av 1930-tal föreslår ledarsidan i DN partiellt yrkesförbud: ”Att i Sverige vägra hälsa enligt majoritetssamhällets normer är således något som diskvalificerar människor från yrken /…/ som exempelvis reporter eller läkare. Då får man välja ett annat yrke. Eller hitta någon som vill försörja en.” En svensk kvinna som Elkhabiry kan alltså vara städerska på DN:s redaktionslokaler, eller försäkringskassejagad socialbidragstagare – men inte ha en aktiv roll i svensk TV.
[...]
Man behöver inte vänta till interneringsläger och skorstenar, eller orangea overaller och hemliga tortyrhålor, för att konstatera att något gått snett och ta ställning mot det. Redan vardagens sociala mobbning är nedbrytande och oacceptabel. Moderaternas senaste utspel om särregler som ska tvinga invandrare att skriva på kontrakt om svenska lagar och ”värderingar”, är ytterligare en mutter som dras åt i rasismens institutionalisering. Kontraktsförslagets hela syfte och enda effekt är social utdefiniering, genom spel på mörka undertoner och hot om ekonomisk repression. Vänsterns uppgift kan inte vara att stämma instrumenten i en lite annan tonart – det är att slå på helt andra pukor.

Landshövding också på Facebook

2008-11-26T01:40:00.000+01:00

Jämtlands läns landshövding Britt Bohlin (s) har hamnat i blåsväder. Orsaken är att ÖP har avslöjat att hon är medlem i en grupp på Facebook som är kritisk till näringsminister Maud Olofsson.

Det är klart att det blir lite tokigt om en av regeringen utsedd ledare kritiserar regeringen på partipolitiska grunder. Men det är knappast något att göra stora rubriker av, eftersom hon gick med i dessa grupper innan hon utsågs till landshövding. Dessutom borde gränsen för hur mycket man får vara ideologisk privat och hur mycket man får uttrycka i sin tjänsteroll gå någonstans vid grupper på Facebook. Får verkligen inte den som innehar en viktig befattning ha ett "privatliv i politiken"?

Övervakningssamhället snackar vi ofta om, och det här kan vara en aspekt av det. Det skulle i princip räcka med att Bohlin hade varit med i någon grupp med ett lite tokigare namn för att Aftonbladet skulle ha dragit igång ett drev som kunde ha fått henne avsatt på direkten. Allt behöver inte fläkas ut överallt. Ibland kan media faktiskt ställa till med mer elände än nödvändigt...

Kravlös väg till framgång?

2008-11-25T15:04:00.001+01:00

För femtioelfte gången förtydligar Lars Ohly i SvD i dag vänsterpartiets attityd till förhandlingar med s och mp. "Släpp de ultimativa kraven på ekonomiska ramverk och diskutera politiken istället."

Det är alltså partiets linje, som inte vid något tillfälle sedan kongressen 2008 har förändrats, att det efter valet 2010 ska finnas ett realistiskt alternativ till den borgerliga politiken. Vår syn på alternativet är att det ska innehålla tydliga politiska skiljelinjer, där man kan se hur alliansregeringens högergir får en motsvarighet i en klar vänstergir efter 2010.

Arbetarklassens positioner ska stärkas, inte behållas försvagade. Kvinnokollektivet ska lyftas fram, inte pressas tillbaka. Miljön ska gå före marknaden, inte vara en krydda i marknadskitteln.

Exakt hur detta ska manifesteras är just vad förhandlingarna mellan s, v och mp ska börja luska ut. Men om man går in i sådana förhandlingar och säger att man vägrar förhandla om inte den ena eller den andra frågan undandras från diskussionerna, så är det ju inga riktiga förhandlingar. Vänsterpartiet vill se förutsättningslösa diskussioner, inte bundna. Miljöpartiet är tvärtom angelägna att markera sin slutgiltiga position innan förhandlingarna ens har börjat. Därav Eriksson/Wetterstrands oerhörda fiendskap mot vänstern, och Mona Sahlins nedtonade medhåll.

Från borgerligt håll vinklas detta som att Ohly velar eller spelar ett politiskt spel, som till exempel Per Hansson i ÖP funderar kring. Från vänster handlar kritiken mycket om att vänsterpartiet inte presenterar något eget alternativ, som Anders Svensson från Socialistiska partiet skriver. Men frågan är: hur ska Ohly och vänsterpartiet egentligen agera? Skriva det mest perfekta Arbetarklassens efterkrigsprogram och hoppas att det vinner folkets gillande? Trolla med knäna och göra Sahlin och Eriksson/Wetterstrand till goda vänner?

Vänsterpartiet vill göra klart ett tydligt alternativ, men utan att göra en allianslik valplattform. För att visa upp enighet vill man komma överens om vissa övergripande frågor med s och mp. Men i det fall miljöpartiet och socialdemokraterna ändå väljer att kallt räkna med vänsterns stöd för en allians med bara s och mp kommer v lika kallt att rösta emot. Denna vänsterpartiets väg är, tycker jag, i stort sett den rätta. Resten måste ändå vara upp till de övriga partierna att skjuta till.

Ett historiskt misstag

2008-11-24T01:09:00.006+01:00

Länets socialdemokratiska riksdagsledamöter skrev en debattartikel i lördagens Länstidningen där de förklarade att och varför de röstade ja till Lissabonfördraget i torsdags. Som brukligt är kan de inte ge några övertygande argument och heller inga svar på de frågor om exempelvis arbetsrätten som vänsterpartiet och många fackligt aktiva har ställt.

Visst skulle det ha varit bra om regeringen hade lämnat ett klart besked om sin inställning i frågan innan beslutet, men det ville de inte. Ett nej till Lissabonfördraget skulle inte heller ha räddat den svenska modellen. Den kan endast räddas av en regering som är beredd att driva frågan i EU. För det behövs en socialdemokratisk regering.

Jag skickade själv in en insändare direkt på torsdagsnatten, men jag tycker ändå att den ger ett ganska bra svar på sossarnas artikel.

Den rättighetsstadga som ledande socialdemokrater och borgare har viftat stolt med i debatten inför beslutet har till punkt och pricka följts när EG-domstolen har dömt i Lavalmålet.

Det sociala protokoll som LO har närt förhoppningar om och socialdemokraterna i en motion krävt, kan vi titta i stjärnorna efter.

De lagändringar som socialdemokraterna pressar regeringen på är i bästa fall ett tamt försvar mot angripande låglönekonkurrens.

Lissabonfördraget, som alltså än en gång grundlagsfäster den fria rörligheten på den inre marknaden, är och kommer fortsättningsvis att vara överordnad nationell lag.

Nu föreligger ett Lissabonfördrag utan några som helst skydd eller spärrar. När fördraget väl träder i kraft har EU:s ledare lovat att det ska få vara orört i minst tio år. Kommer socialdemokraterna att stå upp för politiska lagar som slår mot facklig organisering i tio år framöver?

Men, som Åsa Linderborg konstaterar, en sosse i riksdan är en sosse i riksdan.

Det som inte skrivs om

2008-11-22T23:14:00.003+01:00

När många reportrar på en redaktion i ett mediahus gör artiklar om trams och lättsamheter, eller bara översätter/refererar till artiklar från andra länder, så underlåter de att berätta om sådant som behöver berättas om i vår egen, verkliga intressesfär. Aftonbladet.se, den enda nyhetskälla jag dagligen skummar från början till slut, har följande tio rubriker högst upp i kväll:

1. NHL-blogg ”Live från Ottawa-NY Rangers” Per Bjurman på plats.
2. Justitieministern kollapsar mitt i tal Se de dramatiska bilderna
3. Zlatans felträff – Inters lycka Muntari sänkte Juventus efter Zlatans misslyckade skott Nu rycker mästarna i Serie A.
4. Småväxta kan lösa cancergåtan Bor i by i Ecuador - är under 1,25
5. Hatmötet nr 1 urartade – igen Skellefteå-stjärnan: "Inte så manligt direkt".
6. TV: Hur kunde detta få hända? Se videon som avslöjar sjukhusskandal i USA Man trillade och slog huvudet – lämnades på stol i ett dygn – tills han dog.
7. Bildextra Sexig spets Så lanseras nya sofistikerade Britney.
8. ”Sudden” träffade Ottawas ägare i Los Angeles Agenten: De hade nog trevligt.
9. Har du lyckats sänka din boränta? Hur gjorde du? Mejla oss!
10. Rigorös säkerhet runt festen BILDEXTRA Hundpatruller och sju vakter i entrén till den kändistäta bröllopsfesten Miljardären Charles Simonyi, 60, fick sin Lisa Persdotter, 28. Aftonbladets Carina Bergfeldt på plats.

Amerikanskinfluerat värre. Men kanske inte sådär mycket analytiskt, för att uttrycka det milt. Rubrik 1, 2, 6, 7 och 8 handlar om saker som har hänt i Amerikat och kan, antar jag, kopplas till att Aftonbladets Per Bjurman sitter stationerad där. En fråga jag tycker att man kan ställa sig är: Hur jävla relevant är det att toppa med just, i nämnda ordning: NHL-blogg, utmattad justitieminister, sjukvårdsskandal, Britney i underkläder och någon hockeyspelare som har träffat ägaren till ett hockeylag?

Det finns en avdelning med "allmänna nyheter" också, längre ner på sidan. Där vevas det viktigaste, i oftast korthuggna artiklar. Och sist, med små rubriker och i en alltid lika kompakt avdelning, hittar den bildade medelklassen den trogna rutan med ledarkrönikor och kultursidor.

Ibland lyxar tidningen till det med reportagetema. Nu senast handlade det om pedofiler som man sökte upp och ville hetsa till debatt om. Temaskriveriet ser ofta ut så - man vill ju sälja på rubriker (och rubrikerna - de måste vara delade med streck - lika aftonbladiga som alltid). Men väldigt sällan låter tidningen fördjupa en relevant samhällsdebatt till en adekvat nivå. Ytterst sällan tar den tag i viktiga frågor som bedöms ha dålig säljpotential.

Lissabonfördraget, till exempel. En fråga som har väckt stor ilska bland de få som har uppfattat vad som har varit i görningen fram till den 20 november. Sista veckan innan beslutet fanns en del debatt kring fördraget, i kortfattad form, men inga vidare skriverier. Trots att ärendet öppnade för världens rubriker om den demokratiska skandal som riksdagsledamöter från de flesta partier upplever att behandlingen av Lissabonfördraget har varit. En snabb överblick över vänsterpartiets riksdagsledamöters bloggar ger uppslag till massor av relevanta artiklar för samhällstillvända reportrar att skriva.

Men det är förstås bara om man tänker fritt och stort som detta vore av intresse. Svensk media följer i dag en annan logik, nämligen kapitallogiken. "Om vi på aftonblaskan skriver tråkigt är det färre som klickar på rubrikerna och köper pappersupplagan, och då flyr annonsörerna." Det är för övrigt samma logik som säger att ledarna i näringslivet ska ha vulgära lönesummor och svulstiga förmåner. "Om vi på MakeMoreMoney AB ger våra chefer en rimlig lön så flyr de fältet." Det är alltså en logik i det hela, och ingen kollektiv, personlig girighet/ondska/galenskap, som det ibland beskrivs i tidningar.

Vad kan man då göra åt det här? Ja, en sak är ju att balansera upp med statliga regleringar. Fortsatt annonsskatt kan göra att det inte helt blir en annonsörernas marknad (något man kan misstänka redan gäller när Aftonbladet exempelvis recenserar skönhetsprodukter), liksom ett högt presstöd. Att LO och sossarna går in med pengar i ett eget, seriöst mediahus som ger ut en dagstidning kan vara en annan balanserande sak. Dessutom tycker jag att man för sin egen, personliga tankeförmågas skull, bör prenumerera på minst en, och gärna flera, alternativa tidningar. Och då menar jag inte Fokus eller Veckans Affärer, utan snarare Flamman, Arbetaren eller ETC. De skriver ibland om de där sakerna som glöms bort bland ecuadorianska dvärgar, hockeybråk och miljardärsbröllop.

Apropå arbetsrätten

2008-11-20T18:08:00.004+01:00

Riksdagens borgerligsocialdemokratiska majoritet strävar i europeisk anda efter att grundlagsvägen kväva debatten om arbetsrätten och kollektivavtalen. Åsa Linderborg smaksätter bittert sin komposition:

För att Lissabonfördraget ska gå igenom krävs tre fjärdedels majoritet i riksdagen. Det betyder att socialdemokraterna ensamma kan avgöra frågan. Antingen kan man, som vänsterpartiet, rösta nej. Eller också kan man kräva att frågan bordläggs tills Sverige fått garantier att den svenska modellen med kollektivavtal och konflikträtt ska bestå. Men socialdemokraterna kommer att rösta ja, eftersom en sosse i riksdan är en sosse i riksdan. Man sviker hellre sina väljare än tar strid mot kapitalet.

Samtidigt, i det bruna Malmö, dömer tingsrätten 26 strejkvakter till dagsböter, som straff för att de slutit upp bakom sin kamrat vars chef hade brutit mot lagen. Det är en dom som faller i en tid när politiken delegerar sina slag mot allsköns arbetarorganisering till tjänstemän i form av poliser på gatan och jurister i domstolar.

Det enda som oroar mig mer än denna dom mot facklig organisering är den attityd som Landsorganisationens högsta ledning visar gentemot socialdemokraternas obefintliga klasskänsla i politiken.

Satans EUfori, satans borgare

2008-11-20T16:52:00.001+01:00

Folket är emot Lissabonfördraget. Till och med Aftonbladet.ses läsare är emot det. Vi är inte nödvändigtvis alla emot EU av princip, och dagens omröstning är ingen markering för eller emot EU i sig. Men en stor majoritet av den svenska befolkningen vill se en seriös behandling av Lissabonfördraget, istället för den parodi på demokratisk ratificering som nu utspelas.

Birgitta Ohlsson är så otroligt ful i mun när hon hävdar att Lissabonfördraget stärker arbetsrätten, med hänvisning till rättighetsstadgan. Detta är något alldeles oerhört. EG-domstolen har, i samtliga domar i arbetsrättsliga frågor hittills, dömt a) till nackdel för arbetsrättslig praxis, samt b) med full hänsyn tagen till denna redan formulerade rättighetsstadga. Den förändring som sker på arbetsrättens område är att man genom att anta Lissabonfördraget undandrar det från diskussion på EU-nivå i tio år framåt, vilket EU:s ledare är överens om är kuvöstiden för ett nyantaget fördrag. Lavaldomens arv under tio kusligt tysta år kommer att slå ännu hårdare mot facken.

Andra borgare mumlar om "mellanstatligt samarbete" och "effektiviserat beslutsfattande" - och detta alltså som argument för Lissabonfördraget. Ett fördrag som sopar in ytterligare någonstans mellan 50 och 100 politikområden under EU:s paraply, och som alltså bygger en byråkrati värd namnet. Smalare och vassare? Ge mej ett bryt! Psykbryt!

En "global aktör" är EU, ja, men kan inte enskilda länder också vara detta; eller för den delen det förbisprungna Förenta Nationerna? När vi ger EU allt starkare militära befogenheter, och full beslutanderätt över utrikespolitiska positioner, så är det inget Olof Palme-likt alliansfritt Sverige som hägrar. Det är ett Sverige som likt en svans glatt hänger i Bryssel, på den satans fähund som i sin tur gläfser på kommando från en - eventuellt mindre hökaktig - befälhavare i Washington.

Sverige ska tillhöra EU:s kärna och driva viktiga frågor, säger EU-minister Malmström. Men inte i en enda fråga har Sverige drivit på för sina intressen. I de för oss viktiga frågorna har tvärtom den svenska regeringen låtit EU-systemet perforera skotten i vår skuta, ett efter ett, så att de snart är helt verkningslösa. Regeringen Reinfeldt har tolkat EU:s intressen som Sveriges intressen, och att därmed Sverige entusiastiskt säger ja till allt som EU föreslår. Detta är ett näst intill kriminellt missbruk av den makt som de svenska väljarna satte i pant 2006. Regeringen har i princip skrivit under checkar på område efter område, där det är upp till EU att självt fylla i det belopp - de befogenheter - som EU själv kräver av Sverige.

Gemensamt för alla borgerliga debattörer i denna riksdagsdebatt är att de inte besvarar frågor över huvud taget. Det är floskler och rena lögner, rakt igenom, uppläst i ofta mekanisk ton och med ett osäkert darr på rösten.

Satans mördare äro de allihopa, denna mörkrets dag. Bara Hans Linde (v) lyfter debatten till en sevärd, seriös nivå.

Kommunityhaveri och sömnbrist

2008-11-20T15:45:00.002+01:00

Sedan i går ligger kommunity.nu nere. Servern har kraschat och kommer igång igen först på några dagar. Nu värker det alltså i skrivfingrarna.

Fast å andra sidan har jag slagit något slags rekord i skrivande i natt. Jag har suttit bänkad vid skrivbordet på partilokalen i totalt 22 timmar, varav cirka 18 med skrivarbete och tre timmar i möte i går kväll. Inte en enda minut har jag sovit i natt, däremot har jag översatt nästan hela den långa artikeln om postmodernism.

I riksdagen tidigare i dag debatterades Lissabonfördraget. Jag såg chockad hur borgarna stakade sig på orden - precis sådär som politiker gör när de på samma gång ljuger och är ägda av sin motståndare - medan vänsterpartiets Hans Linde på ett oerhört städat sätt krossade deras sketna argument som fönstren på en annan busskur.

Man vill inte att det ska se ut såhär, men Sverige har i dag visat sig ha ett totalitärt styre. Vi har ett gäng folkvalda som frångår "den där formsaken" demokrati och iscensätter en makaber teater, där man konstruerar motsättningar inom den majoritet som går emot en folklig opinion. Inför beslutet har man spelat ett så fult spel att vänsterpartiet tvingats lägga en protokollsanteckning i EU-nämnden. Detta alltså efter att fördraget ju formellt sett inte är aktuellt, då Irland har satt stopp för ikraftträdandet med sitt (i skarp kontrast till övriga länder) folkliga nej i juni i år.

Vad säger man? Jag är trött, men kampen om Lissabonfördraget är inte förlorad. Som vänsterpartiet säger kan riksdagsbeslut rivas upp. Ett EU-val väntar redan i juni.

Clownigt om Stadsdel Norr

2008-11-18T00:14:00.007+01:00

Bossen på Fältjägaren fastigheter AB på Stadsdel Norr, tidigare militära bataljonschefen Daniel Kindberg, skriver en upprörd debattartikel i dagens ÖP. Varför? Jo, Pär Jönsson (m) fiskar i kommunistiska vatten. Han har nämligen föreslagit att kommunen mer aktivt ska driva på för bostadsbyggande i den attraktiva, expansiva stadsdelen. Såhär skrev Jönsson förra veckan:

Sedan länge har vi i Östersund en besvärande bostadsbrist. En brist som i många år har hämmat Östersunds positiva utveckling. En kommun bör hålla igen investeringarna i högkonjunktur, för att inte tränga ut privata investeringar och istället bygga i lågkonjunktur.

Då blir det jämnare sysselsättning för byggbranschen och kommunen "får mer för pengarna". Nu i en begynnande lågkonjunktur är det läge att agera och bygga för en fortsatt positiv utveckling.

Ett fullständigt klockrent keynesianskt resonemang om den konjunkturutjämnande offentliga sektorns roll, således. Inget kontroversiellt - snarare förvånande eftersom socialdemokratin inte över huvud taget verkar ha tänkt i de banorna (utan istället lämnat allt ansvar till de privata exploatörerna). Men Kindberg blir förstås ursinnig av detta commie bullshit. Här ska minsann tillrättavisas:

Att göra dessa politiska uttalanden om kommunal intervention på en privat fastighetsägares område, i dessa tider, förefaller inte bara vara ansvarslöst utan också ideologiskt konstigt.

Östersundarna och jämtlänningarna är alldeles för begåvade för att gå på att politisk kommunism är rätt medicin för att behålla den oerhört starka och snabba utveckling som skett i Östersunds kommun efter garnisonsnedläggningen.

Ja, visst känner man igen kommunism när man ser den! Den "politiska kommunismen" (till skillnad från till den medicinska kommunismen, månne?) inbegriper ideologiska konstigheter som att kommunen bör driva på för samhällsnyttig utveckling. Det hör man ju redan på uttrycket "positiv utveckling" hur konstigt och kommunistiskt vi kommer att få det om Pär Jönssons förslag vinner gehör. Vill vi verkligen ha det som i Sovjet?

Nej, i idealsamhället Östersund råder gubevars ingen konstig kommunism. Där har exmilitärerna befälet och politikerna är deras tjänstemän. Lösningarna är militära, honnörsorden "stark, snabb, stormtrupper". Om någon av tjänstemännen kommer med aparta förslag om kommunistisk nyordning behöver man bara avfyra några tillrättavisande ord, så kan man återgå till den sunda ordningen igen.

Tips till psykiatriprojekt

2008-11-17T23:41:00.003+01:00

Folkhälsoinstitutet har 50 miljoner kronor att spendera på projekt i sex försökskommuner för att förbättra "barn och ungas psykiska och fysiska hälsa". Östersund är en av de sex kommunerna. Får man, mot bakgrund av de vansinniga bombhoten och den stora mängden alkoholrelaterade problem på senare tid, föreslå ett projekt med syfte att hitta sätt för samhället att handskas med ungdomar i riskzonen?

– Vi är nöjda med att vi har en bra spridning bland försökskommunerna både vad gäller storlek och geografi, men också på de projektidéer som kommunerna presenterat.

Så säger den gamla vänsterpartisten, numer strateg på Folkhälsoinstitutet, Nina Fållbäck Svensson, om situationen. Jag hoppas att det innebär att Östersunds kommun har sökt bidrag för projekt som riktar sig till spritt språngande galna ungdomar. Vi får hoppas att de hittar några bra lösningar!

Annars får vi vänja oss vid bomber här och var...

Straffbar humor? Ändlös idioti?

2008-11-17T13:53:00.000+01:00

Ännu en låda märkt "bomb" har hittats i Östersund, den här gången utanför sjukhuset. Fjärde lådan på några veckor innebär att det i vår kommun är en del av vardagen med bombhot och omfattande evakueringar. När man den här gången slår till mot sjukhuset vittnar det om en kallsinnig syn på sakernas ordning: att få uppleva det massiva bomblarmet är värt sjuka människors oro och lidande.

En av poliserna ger ett bra tips, som väl tyvärr kommer att klinga ohört, i ÖP:

– Det bästa nu vore om någon ringde och berättade att det var ett dåligt skämt och att man nu ångrar sig, säger Mats Falkdalen.

Det är samma sorts människor som finner det upphetsande att bränna ner byggnader, som placerar ut kartonger märkta "bomb" på allmän plats. Uppsåtet är detsamma - att väcka våldsam samhällelig reaktion, att framkalla maktlöshet, att för en liten stund ha satt skräck i stadens invånare.

Inte ens om vederbörande varit full kan denna gärningsman med hedern i behåll komma undan som fullt frisk efter vad som skett. Bakom utplacerandet ligger mental ohälsa, låt vara att den kanske är tillfällig.

Bland kommentarerna på tidningarnas hemsidor kommer också en del idéer:

- Övervakningskameror skulle avhjälpa en del.
Nej. Det skulle behövas tusentals kameror för att fånga den skyldige (som dessutom har gjort det här i mörkret, vilket förmodligen gör att identifiering är omöjlig) och dessutom måste man ju ta bombhotet på allvar i vilket fall som helst. Onödig kostnad och osäkert utfall.

- Media borde "tiga ihjäl" bombhoten.
Kanske det. Men samtidigt måste man faktiskt rapportera när så allvarliga saker sker. Man kan inte häva psykiskt rubbade människors impulser genom att inte informera om spektakulära händelser. Vad media borde göra är att tydligare förklara händelseförloppet vid ett bomblarm i ett större sammanhang och följa upp kostnader och konsekvenser ur ett vidare perspektiv.

- Avsikten kan vara att dränera polisens resurser.
Vi får hoppas att det inte ligger en sådan cynism på storhetsvansinnenivå bakom. Visst är det ett sätt att avleda stora polisiära resurser till extraordinära händelser, men det gör knappast att den ordinarie bemanningen slås ut. Däremot utsätter det hela det offentliga - från kollektivtrafik till sjukvård - för fullständigt onödiga påfrestningar.

Kanske är det vår inadekvata psykvård och position som länscentrum för psykiskt labila personer som gör att Östersund drabbas av så många tråkiga saker. I annat fall kan det tänkas att idiotin här har gått från tanke till handling, och då hoppas jag att det på skolor och fritidsgårdar nu, om inte förr, snackas om varför man inte ska "act like a goddamn fool".

Årets "skulle-varit-där"

2008-11-17T01:12:00.004+01:00

Socialistiskt forum i Stockholm i helgen måste ha varit bra. Jag missade det tyvärr, men Aftonbladets Åsa Petersen var där och fick sig tydligen en rejäl dos socialistiska infallsvinklar:

Politik ska tänkas och kännas. En viktig påminnelse under en höst då den internationella politiken äntligen vinner mark från marknaden, men den svenska socialdemokratin är upptagen med att försvara ett budgettak.

Ofta reducerar ledarsidor och kommentatorer politiken till ett kliniskt, strategiskt spel där politiker är proffsen som genom smarta manövrar ska finta bort sina motståndare. Sällan ger sig tyckarna ut i verklighetens politik, den där ideologi och handling kan vara betydligt enklare saker än överläggningar på Sveavägen 68 mellan en partiledare och hennes politiska rådgivare. Och betydligt svårare, som till exempel människors desperation och förtvivlan när de känner att de saknar representation i den representativa demokratin.

Just socialistisk politik är också mer spännande än exempelvis pissliberal politik eftersom den har konflikten som grundförutsättning. Det finns ingen konsensus och ingen "enda vägens politik" - så det är helt upp till diskussion kring vilken väg vi ska välja! Om sedan bara Socialistiskt forum levererar sådan kunskap som förändrar världen är ju lyckan gjord.

Fråga folket om vattenexploateringen

2008-11-16T21:10:00.006+01:00

Statliga Vattenfall har planer för en 24 kilometer lång tunnel som ska leda vatten från Vojmsjön till vattenkraftverket i Stalon i Vilhelmina kommun. Tunneln beräknas ge 150 GWh el utöver de 538 GWh per år som verket redan producerar. Tunnelns tillskott motsvarar effekten av 30 (inte 300, som Vattenfall i sitt reklamblad till förstudie påstår) vindkraftverk. Detta till priset av att Vojmån förlorar runt 80 procent av sin vattenföring. Vojmån kan vara ett otroligt fascinerande vattendrag att beskåda när vattnet rinner till, medan det ser spöklikt ut vid lågvatten, när hundratusentals runda stenar blottläggs.

Att bygga den 2,4 mil långa tunneln mellan de två sjömagasinen skulle bli en otroligt kostsam historia med ett marginellt tillskott av el som följd. Man räknar med att projektet går loss på ungefär en miljard kronor. Kommunen och Vattenfall har i ett nära samarbete redan lagt ut rejäla summor på förarbetet till ett tunnelbygge.

I dag har en folkomröstning hållits i Vilhelmina kommun, med 5 700 röstberättigade. Frågan som vilhelminaborna har tagit ställning till är: "Vill Du att en överledning skall genomföras enligt redovisningen i förstudiens slutrapport?" Förhandsbeskeden har talat om att det "lutar åt nej", och så får man väl sammanfatta delresultatet hittills i kväll:

När sex av åtta distrikt är räknade såhär strax efter klockan 21 har 1 100 röstat ja och 1 200 röstat nej.

Frågan delar befolkningen. Man vill å ena sidan desperat ha jobben som tunnelbygget ger, men man vill å andra sidan för allt i världen inte föröda de nedre delarna av Vojmån. Även om mandatet inte blir så tydligt hoppas jag att ett nej från kommuninvånarna håller Vattenfall och andra exploatörer borta från onödiga ingrepp åtminstone i Vilhelmina kommun. De får såklart gärna också backa från Sorsele, Storuman, Malå och andra kommuner där de planerar för omfattande ingrepp i naturen. Med lite mer vilja och lite mindre girighet kan folk faktiskt få jobb utan att det förstör särskilt mycket av vår härliga natur.

Uppdatering: Strax före 23.00 är alla röster räknade och resultatet, 53 procent nej, står klart. Stort tack till Vilhelmina kommun för en riktigt häftig valhemsida och för en spännande omröstning. Nu är det dags att ta till plan B, för jobb och miljö på bättre villkor.

Finansmän - håll dem på avstånd!

2008-11-14T12:45:00.000+01:00

I kultursidorna på Aftonbladet beskriver Martin Aagård - om än inte helt korrekt informerad - hur utvecklingen av flumprojektet The New World Bank, med Jan Åman från Färgfabriken Norr som centralfigur, tar stopp med finanskrisen. Även om jag befarar att vi inte har sett det sista av The New World Bank än så är det en välkommen kritik.

Jag fick ett mail i våras från Färgfabrikens pressansvarige. Som bloggare var jag intressant för dem i marknadsföringssyfte, för att sprida ordet om denna nya världsordning som tydligen skulle födas i Östersund. Meddelandet var kryptiskt formulerat om att jag "bara måste" skriva om det här som är på väg att hända i stan. Jag svarade kort och reserverat:

Hybris?

Hej!

Vad är det jag bara måste skriva om?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

Svaret kom mer högtflygande än jag hade tänkt mig. Efter några meningar om den konstnärliga delen av eventet - innehållande bland annat Miltos Manetas som skulle vara "blindfolded" under hela eventet, som ett konstprojekt - kom så svaret om den nya Världsbanken:

[...]
Sen lanserar vi den nya Världsbanken, en världsbank som kommer fungera som en digital plattform på nätet men med en helt ny valuta som INTE BESTÅR AV KAPITAL OCH KONTANTER. Tanken är att de 400 deltagarna i konferensen under ledning av ett 20 tal värdskända talare ska skapa och lägga grunden till den nya världsbanken. Utopi eller kan det bli verklighet?
[...]

Jag svarade inte på mailet, för det här är ju så bisarrt som det kan bli utan att vara religiöst. Inte en rad på bloggen om eventet blev det heller.

Finansmannen Maths O Sundqvists många projekt i Jämtland svindlar. Som storägare i flera företag med verksamhet i länet är vi farligt beroende av hans mecenatskap och fortsatta välstånd. Fastighets- och byggbolagen har fått status som Östersunds kommuns institutionella partner och har genom åren fått bygg- och äganderätt till osunt många projekt.

Avgörande för The New World Bank är och kommer alltid att vara "KAPITAL OCH KONTANTER", och så i större utsträckning än någon verkligt existerande, seriös institution. Utan någon rik filantrops gillande finns ingen ny världsbank. Det, tillsammans med styrelsens sammansättning (flummiga konstnärer, uttråkade IT-företagare och av någon outgrundlig anledning den respektable diplomaten Pierre Schori), borgar för ett totalt haveri. Den nya Världsbanken har inga utsikter att göra något mer än en hemsida och en serie semesterliknande gettogethers med ett gäng "nytänkande" konstintresserade.

Däremot kan Östersund och Jämtland falla hårt om vi för mycket fäster oss vid de högtflygande nytänkarnas vingar. Storprojektet Björntanden, som är för litet för att locka till megaarrangemang men för stort för att uppnå lönsamhet, kan mycket väl vara det som fäller Östersunds kommuns långsiktigt hållbara ekonomi. Redan har Länstrafiken gått in med ofattbara fyra miljoner kronor i en förstudie för projektet. På samma sätt kan finansmännens spekulativa satsningar i fritidsboenden i fjällområdena förvandlas till stora, kostsamma svarta hål i lokala myndigheters ekonomier, något som Åre kommun delvis redan har fått känna av.

Visst ska vi ha finansiering av storslagna projekt även i Jämtlands län och visst behövs både privata och offentliga satsningar i de flesta storleksklasser. Men då måste vi börja ställa frågan "Varför?" ännu en gång, när knösarna svävar iväg i drömmerier om episka upplevelser i form av nya världsbanker i och rikemansreservat i vår del av världen. Att ge dem fritt spelrum här är lika destruktivt som att ge dem fria händer på finansmarknaden. Kollaps och katastrof går att undvika, men då måste politiker och andra makthavare ha sinnesnärvaro nog att säga ifrån och i tid våga avslöja "nytänkarnas" ohållbara planer. Jag skulle inte fråga excentriska konstnärer och IT-jetsets om idéer för vår och omvärldens utveckling, jag skulle börja med oss som lever i verkligheten. Om vi ska satsa stort, i vilken riktning vill vi ha det då?

Anita är inte unik

2008-11-10T23:41:00.004+01:00

Man önskar ju att Anita Fredsdotter, femtioplussare som skriver till Fredrik Reinfeldt om sin förtvivlade situation, vore ett unikt fall. En ensam kvinna som till följd av nästan osannolik otur hamnat utanför stugvärmen i vårt annars så härliga välfärdssamhälle.

Varje dag möts jag av begreppet ”arbetslinjen” i media. Första gången ropade jag ”hurra!”. Numera vill jag bara kräkas. Kräkas ur mig min frustration, desperation och förtvivlan.
[...]
Jag blir sjuk av min arbetslöshet, herr Reinfeldt!
Jag är numera van att klippa mig själv. Jag kan inte köpa de glasögon som min ålder kräver. Jag kan inte heller besöka tandläkaren för att få ett ”jobbsökarleende”. Jag kan inte besöka mitt nyfödda barnbarn. Jag har inte telefon eller tidning, men skulder. Jag måste inom kort lämna mitt hem. Jag får inget nytt boende utan en arbetsgivare. Jag verkar ha nått vägs ände.

Bara i min lilla, snäva bekantskapskrets finns det åtminstone en handfull liknande fall. I hela Sverige är det hundratusentals män och kvinnor som lever under liknande villkor. Och det jävliga är att regeringen Reinfeldt ända sedan 2006 har räknat med att deras antal från och med andra halvåret 2008 kommer att öka. Från höga nivåer till ännu högre. Från orimligt många till ännu mer orimligt många. Det bisarra klassamhället ser i dag ut precis så: vissa vuxna hålls över den ekonomiska vattenytan av sina barn, andra köper nya segelbåtar och sportbilar åt ungarna till våren.

De människor som "ingen vill ha" är inte några ensamma, få själar. De är en massrörelse, som finns representerad i varje kvarter och i snart sagt varje flerbostadshus. Fick man den rörelsen att komma i rörelse - om den organiserades - skulle situationen snabbt förändras. Då skulle regeringens ömmande om finbanken Carnegie (minns att Odell sa för några veckor sen att det inte finns någon risk med de svenska bankerna) raskt övergå i handlingskraft för några hundra tusen upproriska arbetslösa och sjuka.

Tänka sig, det blev Obama

2008-11-07T00:09:00.002+01:00

Förenta staterna har fått en stor ledare, skrev ÖP. Kanske det.

Approximation lämnar en - som vanligt - läsvärd, alternativ analys.

Men vi vet nog alla innerst inne hur det egentligen ligger till:

Är det den bolivarianska nazi-chavism-kommunismen som har tagit över Förenta staterna? Mycket tyder på att så är fallet.

Motstånd, alltid

2008-10-25T16:43:00.005+02:00

Regeringen sätter ett par kråkor på Lissabonfördraget.

I kväll var det debatt på ABF om Lissabonfördraget. Och eftersom ja-sidans taktik är att kväva debatten om fördraget fick jag hoppa in som ja-sägare mot Eva-Britt Svensson. Argumenten för Lissabonfördraget är ju så många: gemenskapen, samarbetet, inflytandet, demokratin... Jovars, så länge man snackar abstrakta politiska ideal och inte vad som konkret står skrivet i fördragstexten så är ju Lissabonfördraget kul.

Åsa Linderborg skriver om kulturjournalistik:

Problemet är att det är svårt att skriva bra om populärkultur. Vad alla inte fattar, är att också den kräver bildning och/eller en analysförmåga som grundas i en medveten samhällssyn. Är den inte idédriven får den inte mer än nyhetskaraktär och borde inte kunna konkurrera ut annat material. Man måste veta varför man ska ägna sig åt Desperate Housewives (frågor vi i ärlighetens namn borde ställa om all sorts kulturbevakning). Det finns med andra ord ingen anledning att lägga ribban lägre för populärkulturen; även där måste man vara seriös och problematiserande. Det är bara när den triviala kulturen ger upphov till en lika trivial journalistik som det finns anledning att känna fruktan.

Jag köpte hennes bok, Håll med eller håll käft, en sorts manifestation för behovet av en radikal kultursida. Det blir bra läsning på tåget i morgon, det.

Nedräkning: Lissabon

2008-10-20T22:19:00.004+02:00

Om en månad röstar riksdagen om Lissabonfördraget. En avgörande konstitutionell fråga, som det råder tystnad om eftersom beslutet att godkänna fördraget ska tas av en "blocköverskridande majoritet" bestående av sossarna och borgarna. Nej till EU i Jämtlands län har följande att säga till våra jämtländska riksdagsledamöter:

Respektera folkviljan – rösta rätt om Lissabonfördraget!

Den 20 november beslutar riksdag om Sverige ska godkänna Lissabonfördraget. De fem riksdagsledamöterna från Jämtlands län tänker alla rösta ja till fördraget. Detta visar på ett stort demokratiskt underskott, eftersom opinionen i vårt län knappast kan sägas dela denna optimism inför EU:s nya grundlag.

Lissabonfördraget pressas igenom riksdagen av regeringen och socialdemokratin. Detta trots att fördraget dömdes ut med ett rungande ”NO!” i den enda folkomröstning som hållits, på Irland i juni 2008. Eliten vill varken ha en folkomröstning om Lissabonfördraget eller förhandla om undantag för kollektivavtalen och den svenska välfärdsmodellen.

Förvärrar bristerna i dagens EU
EU:s institutioner får mer makt på medlemsländernas bekostnad. Den fria marknaden överordnas alla andra frågor, som miljö och arbetstagares rättigheter – inte ens i krig får den inskränkas. EU-parlamentets flytt mellan Strasbourg och Bryssel 12 gånger per år blir grundlagsfäst. Trots att vi har röstat nej till EMU i en folkomröstning får Sverige inget undantag i Lissabonfördraget.

De stora länderna kör över de små
Sverige har i dag vetorätt mot många förslag från EU:s stora medlemsländer. Denna rätt försvinner på flera områden med Lissabonfördraget. Inte heller kan Sverige driva på för en mer rättvis världsordning, eftersom fördraget kräver att hela EU har samma handelspolitik.

Militärallians, inte fredsprojekt
Lissabonfördraget förstärker EU:s gemensamma utrikespolitik och unionen får en egen utrikesminister. Det betonas i fördraget att medlemsländerna ska ”förbättra sin militära kapacitet” för EU:s militära styrkor. EU ska precis som USA kunna gå in med militära styrkor i andra länder om det bedöms som nödvändigt.

EU tvingar fram marknadsliberalism
I fördragets artikel 98 slås fast att medlemsländerna ska agera enligt ”principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens”. Oavsett vilken regering vi väljer i Sverige ska den alltså enligt grundlagen föra en politik som avreglerar och befriar marknadskrafterna.

Detta är inte acceptabelt! Vi kräver en folklig debatt kring Lissabonfördraget. När beslutsfattarna nu vill överföra mer makt till EU borde det vara självklart att de först möter sina väljare i öppen dialog. Ett ja till fördraget kan inte ångras. Därför uppmanar vi Berit Andnor, s, Marie Nordén, s, Gunnar Sandberg, s, Ola Sundell, m och Per Åsling, c:
Ge oss möjlighet att diskutera Lissabonfördraget – rösta inte ja den 20 november 2008!

Mitt tips till alla som vill markera mot eländet är att kontakta de lokala riksdagsledamöterna. De har ett ansvar att representera oss - inte att representera sina partigrupper i EU-parlamentet.

Hjälp Sverige!

2008-10-19T00:44:00.000+02:00

Hittade just en fantastisk hemsida, helpsweden.org. Utformad enligt standardmallen för hur vi ska ge de stackars afrikanerna mat för dagen, fast med afrikaner som pratar snällt om de stackars svenska barnen istället.

Det här är precis så som svenska biståndsorganisationer borde folkbilda i allmänhet. Det behövs i dessa tider, när vi har en biståndsminister som tycker att Turkiet är viktigare än Nicaragua och en handelsminister som ser utvecklingsbistånd som skadligt och inte nämner ordet "rättvis" i samma mening som "handel". När det demokrati- och folkrörelsearbete som präglar en stor del av svenskt bistånd ersätts av företagsstödjande verksamhet blir opinionsbildningen i Sverige desto viktigare.

Sverige skulle behöva hitta tillbaka till sin gamla antiimperialistiska ståndpunkt, där respekten för andra vägde tyngre än "vita mannens börda" och kraven från företagen. Vi skulle behöva diskutera konkret samhällsbyggnad med Kuba hellre än att fräsa om att där finns brister i yttrandefriheten. Vi skulle behöva hjälpa Senegal med expertis inom handelsavtal, så landet inte blir en koloni under EU. Och vi skulle göra stor nytta om vi ersatte vapenhandeln med länder i Mellanöstern med någonting konstruktivt... Kolla till exempel in vänsterpartiets motion om millenniemålen.

Kapitalismens mp

2008-10-18T15:19:00.004+02:00

Miljöalibit för en statligt understödd kapitalism på europeisk nivå, miljöpartiet, har klubbat sin valplattform för EU-parlamentsvalet 2009. Som en del i arbetet att flytta det gamla aktivistpartiets positioner närmare rådande ordning i den gröna partigruppen i EU-parlamentet understryker man nu vikten av näringslivets behov i miljöfrågor.

Målet på 80 procent bygger på att vi ska göra ännu mer internationellt som EU ska kunna tillgodoräkna sig.

Så uttrycker sig Peter Eriksson (mp) och hyser inga tvivel kring att det här grundar för ett "kanonval". I tider när EU - med nuvarande fördrag eller med Lissabonfördraget - rycker fram för att lägga låga ambitioner på miljöområdet svarar miljöpartiet med populism. Energibolaget Eon ursäktar sitt gaskraftverk i Malmö med att utsläppen där gör att man kan stänga smutsiga kolkraftverk i Europa, och på samma sätt understryker nu miljöpartiet att de viktigaste insatserna EU kan göra för miljön är utanför EU.

Detta är precis vad industrilobbyn i Bryssel vill. Mindre krav hemma - mer krav på andra länder. Om europeiska företag slipper göra miljöförbättringar här hemma, så kan de genom en form av bistånd köpa förbättringar utomlands. På så sätt kan business as usual råda hemmavid, samtidigt som vi fattar beslut om andra, fattigare, länders miljöpolitiska ordning. Tänk så smidigt det är att öppna fabriksstäder i fattiga länder med efterbliven, superbillig teknik, och sedan som en form av välgörenhet rusta upp dessa bit för bit, för att slippa vidta dyrare åtgärder!

Precis som med den "gröna skatteväxlingen" är det här miljöpartistiska förslaget feltänkt. Miljöskatter ska inte kvittas mot arbetsskatter, europeiska utsläpp ska inte kvittas mot utomeuropeiska. Europeiska företag får inte slippa undan sitt ansvar genom att göra de investeringar i andra länder som deras egna företag borde stå för.

Är det det här miljöpartiet vi ska dela regeringskansli med?

Arbetarrörelse-ish

2008-10-18T10:06:00.005+02:00

Jag har missat alla debatter mellan Sahlin och Reinfeldt, men kan konstatera att det nog är lika bra. Ida Gabrielsson har tålmodigt kommenterat för Aftonbladets räkning på Ung Vänster-bloggen.

Själv skrev jag i arbetarrörelse-ish vredesmod en insändare för några dagar sedan om Sahlins inställning i oppositionsfrågan:

Det är bara borgarna som på första maj demonstrerar för strängare budgetdisciplin och mindre utrymme för kollektiva välfärdssatsningar.

Sahlin har inte sin rörelse med sig när hon kräver detta av vänsterpartiet. Vi kan inte ta högerns ekonomiska politik som utgångspunkt för en grön vänsterpolitik!

I dag verkar den svenska socialdemokratins agenda vara skriven i partigruppen i EU-parlamentet och aldrig ifrågasatt av partiledningen. Det gör att socialdemokratins hela projekt går ut på att släta ut sig i kompromissandet med och eftergifterna till den kontinentala högern. Om det fortsätter kan sossarna räkna med att hamna i den klubb av östeuropeiska socialdemokratiska partier som på grund av oförmåga att skapa alternativ politik får fem procent av rösterna i valen. Och det är inte någon ny vänster som tar vid där den traditionella socialdemokratin misslyckas, utan en avgrundshöger med maktambitioner.

Reformism lite närmare Marx

2008-10-13T19:27:00.004+02:00

Åsa Linderborg skriver så man hittar tillbaka till sitt ideologiska bo, om Kommunistiska manifestets allmängiltighet:

Staten är, som Marx konstaterade, den härskande klassens redskap; dess uppgift är att stabilisera i akuta situationer för att på lång sikt garantera det kapitalistiska produktionssättets fortlevnad. Däremellan kan den – beroende på styrkeförhållandena i klasskampen – ägna sig åt mer eller mindre välfärd. Med ett modernt språkbruk kan man säga att staten är ett slags krockkudde i drabbningen mellan arbete och kapital.

Men även såna kan ju punkteras med en smäll.

Om man erkänner att det finns samhällsklasser och en pågående klasskamp, vilket jag nog tror att alla inom såväl LO som SAP gör, varför agerar man inte därefter? Man vet att det finns en överklass som, via politiska ombud på högerkanten, strävar efter att säkra sin makt och sluta fred över klassgränserna.

Det hör förstås reformismen till att undvika direkt konflikt med bourgeoisien och arbeta för en "stabil utveckling", men det måste finnas gränser för den metoden. När exempelvis storfinansen via sina politiska ombud antar en "first strike"-taktik, som innebär att gå i konflikt med arbetarna innan förhandlingar har hållits, bör man ompröva sina metoder illa kvickt. Men nu har vi haft tretton år av EU-medlemskap och ännu fler av brutala borgerliga offensiver - och LO och SAP tuffar på med sina fromma förhoppningar om att överenskommelsen en dag ska vara här. En dag ska nog bourgeoisien komma till sans och lyssna på våra resonabla argument, tycks sossarna resonera. (Så hoppas de till exempel att regeringen ska ge dem rätt i fråga om Lissabonfördraget.)

Socialdemokraterna bör se till vänsterpartiet som exempel på lyckad reformistisk politik. I frågan om Lissabonfördraget, till exempel, är vänsterpartiets hållning progressiv och lättbegriplig:

1. Respektera folkomröstningen på Irland - avbryt den svenska ratificeringen av Lissabonfördraget.
2. Inget godkänt fördrag utan ett juridiskt bindande skydd för kollektivavtalen.
3. Ett förslag till fördrag ska underställas en folkomröstning.
4. Inget godkänt fördrag utan ett juridiskt bindande undantag från EMU.
5. Nej till Lissabonfördraget i sin helhet.

Vill man ändå bestämt ha Lissabonfördraget så får man göra väldigt klart varför man också ska rösta ner punkterna 1-4 på vänsterpartiets motion. Problemet är just att socialdemokraterna inte klargör någonting alls, utan gömmer sig bakom motioner som är minst lika utsiktslösa som vänsterpartiets. Med den skillnaden att socialdemokraterna faktiskt är det parti som avgör hela frågan vid omröstningen den 20 november.

Eller med Ida Gabrielssons ord: "Snälla börja vara sossar igen så att jag kan få vara någonting annat!"

One down...

2008-10-11T19:54:00.003+02:00

Självsanering på högerkanten! Dyre Jörg, en sportbil är snabb, stark och snygg - men den skyddar inte mot dumhet. Kör man sin bil åt helvete blir straffet kännbart. Europa är kvitt en central figur bland bruna högerpolitiker och kan nu satsa mer helhjärtat på att sanera socialdemokratin från trianguleringens farsot (som det heter på statsvetarsvenska).

Angående s-v-mp

2008-10-10T22:20:00.003+02:00

Fåntrattar är vad de är, Sahlin, Eriksson och Wetterstrand.

Ida Gabrielsson står för övrigt för de bästa kommentarerna till de senaste dagarnas oppositionella turbulens. Mycket roligt: Veckan som gått samt Nya bud.

Erik Berg frågar sig också klokt: vad vilja socialdemokraterna?

Arbetarrörelse versus "social demokrati"

2008-10-10T13:28:00.007+02:00

Jag har gnällt rätt mycket på LO på senare tid, helt befogat. Men i senaste LO-tidningen som kom i dag imponeras jag av den progressiva fackliga journalism som ändå finns kvar i rörelsen. Ämnet i försäkringsbilagan Alla är arbetsskador. Den visar med något dussin skakande exempel på verkligheten för den arbetande arbetarklassen i Sverige.

Åtminstone 15 000 personer opererades i fjol för karpaltunnelsyndrom, en åkomma som man drar på sig av tunga, slitsamma och monotona arbetsuppgifter (alltså inte styrelsejobb). Operationen innebär att man befriar en nerv i handleden genom att kapa ligamentet som omger den - sjukskrivningstiden efter ingreppet ligger normalt på sex veckor. Först ut ett reportage om 20-åriga Pernilla, som jobbar i kassan på Coop och är inne för sin andra operation. Sen följer arbetare av olika slag: Lotta, montör i bilindustrin, opererad fyra gånger; Fredrik, också montör, opererad två gånger; Cecilia, städerska på hotell, opererad två gånger; Agneta, kokerska på en skola, opererad sju gånger...

Folk drar sig för att anmäla skadorna som arbetsskador: Försäkringskassan godkänner ofta inte anmälan - 13 fall av karpaltunnelsyndrom godkändes som arbetsskada under 2007. Till detta kommer att man ses som en belastning och oönskad på sin arbetsplats, samt att man hamnar i ett taskigt läge när chefen berättar för andra om en att man ställer till med besvär genom att anmäla arbetsplatsen.

Problemet är som alltid att det i ett arbetsliv där lönsamhet och effektivitet innebär frågeställningar som "Hur får vi ut mer ur personalen/hur minskar vi vilotiden?" inte finns plats för vanligt folk, för de anställda. Man anpassar sig efter vad som än beslutas om, eftersom man är rädd om sitt jobb och sin inkomst. Man vågar inte "klaga", för då finns det alltid någon yngre som inte är lika petig och minst lika ivrig att få en arbetsinkomst. Man tar på sig extratimmar i övertid för att skaffa en buffert om skadan är framme - vilket snabbar på förslitningen. Man känner stort personligt ansvar för sin arbetsplats - en arbetsplats som inte vill kännas vid något ansvar för sina anställdas hälsa och välbefinnande.

Allt detta står förstås i skarp kontrast till den arbetarfientliga storpolitik som LO-toppen i andra sammanhang försvarar. Jag hoppas innerligt att arbetarrörelsefalangen inom LO vinner större utrymme framöver, på bekostnad av Lundby-Wedins "sociala demokrati"-projekt.

Temat välfärd och banker är också dagens mest intressanta. I en debattartikel på SvD Brännpunkt fastställer Lars Ohly dagens borgerliga (inklusive miljöpartiet) och socialdemokratiska skuld i spekulationsekonomin. Han resonerar som varje sund socialdemokrat borde resonera:

Det är inte giriga direktörer eller generösa bonussystem som orsakat finanskrisen. Det är inte heller för låga räntenivåer.

I stället handlar det om grundläggande fel i det ekonomiska systemet som förvärrats av marknadsfundamentalism och nyliberal ekonomisk politik.

Som om hon begärt replik på Ohlys debattartikel skriver Aftonbladets Eva Franchell i nutida "socialt demokratiska" ordalag om att det som krävs är reformerade regler för bonusar och styrelseersättningar för spekulanterna:

Vi har mest fått se en allt snuvigare Anders Borg som ska ha heder för sitt missnöje med bankfolkets girighet. Men var det inte den marknadsekonomin han gick till val på? Det är så dags att klaga nu.

Anders Borg har alldeles rätt i att det var girigheten som orsakade krisen. Bartenders kring Stureplan i Stockholm och i finanskvarteren runt Wall Street kan vittna om sus och dus även i modern tid.

Inte bara är det tröttsamt med obeslutsamma, ekonomiskt ljusliberala sossar. De för också på ett konkret sätt arbetarrörelsens diskussioner allt längre bort från rörelsens ideologiska kärna. Snart kommer sossar på tyckande poster att sitta och filosofera om att regeringen nog borde satsa på hjälp åt de stackare som utförsäkrade och hemlösa lider misär i valfrihetens Sverige. De kommer att omformulera "solidaritet" och "minskade klasskillnader" till att "ge åt dem som inte har något". På så sätt kommer socialister som Ohly, vars projekt egentligen sträcker sig längre än till att predika för kvarvarande statligt ägande och offentligt engagemang i välfärden, att tvingas ta ännu mer grundläggande fajter inom själva arbetarrörelsen, om allt som den har lyckats uppnå, på område efter område.

Ansvaret måste ligga på de "sociala demokraterna" att hitta sina rötter och ett syfte med sin tillvaro som går bortom förvaltarskap och välgörenhet. Ett tips kan ju vara att de läser senaste Alla-bilagan. Eller så läser de Petter Nilssons briljanta uppmaning i våras på SVT Opinion.